pojkensomvagradeblistor

Ofta pratas det om milstolpar. Man ska sätta upp mål och man ska ha något i framtiden som lockar och som drar i en. Jag säger så här och jag menar det verkligen. Ikväll har jag nåt en milstolpe. I morgon är det första dagen av resten av mitt liv. Jag bestämmer hur det ska sluta. Jag bestämmer om det kommer vara jag som står där om massor utav år och får en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen om mitt liv.

Jag vet att det kommer bli stökigt och bökigt. Det kommer inte vara någon dans på rosor och jag kommer förmodligen inte sjunha Sofia dansar go-go varje morgon i duschen. Men det är lite det som är grejen. Det vet jag nu och det visste jag egentligen förut också att "shit happens". Bara att ta emot käftsmällen och resa sig igen. Håll fast vid det som är viktigt i livet och sluta aldrig att lära. Ibland sägs det att man aldrig ska vara nöjd. Det är jätte fint sagt. Men det kan också förgöra en människa. Vissa grundstenar i livet måste man vara nöjd med, att alltid kunna falla tillbaka till.

I morgon ska jag jobba för första gången på nästan 3 månader. Och jag ser fram emot som sjutton. Jag vet vad jag måste göra, jag har gjort upp klara riktlinjer för mig själv vad som är viktigt och jag ska göra allt för att fortsätta utveckla mig själv på bästa sätt.

Visst, kvicksanden kommer alltid att lura som en lejonhona som väntar på sitt byte. Men jag är beredd!

Här kommer ett fint klipp som faktiskt är jävligt bra!


http://www.youtube.com/watch?v=0cPd9gEzGMo

Jahaja....Nu är det dags igen för den här nattsvarta jävla rullgardinen att sänkas så lågt så varenda termit under den frusna marken döljs. Hyfsad start på dagen med ett nytt inköp av en ung lovande spelare. Det slutade med info om en förlust på £67,7 fucking miljoner.

Väl hemma från både gym och innebandy, svettig och euforisk, så visades inte Chelseas match. Nej, vi suger väl så jävla hårt just nu så jag är tvungen att skaffa parabol för att se skiten. Tur det finns streamer att titta på. Men just idag, just denna underbara dag så var alla offline, den jag kunde titta på lät som Al Jazzera (eller va fan den heter) och såg ut som myrornas krig. Men jag kämpade på.

Det slutade 1-1 med nöd och näppe mot heroinmeckat Swansea. Utan att vara nån Englandexpert så tror jag staden, som för övrigt ligger i Wales, har gått från att vara ett semesterparadis för britter till att vara en av de fattigaste och mest jävliga städerna.

Men det är klart! Chelsea lånar ut ungdomar till staden som inte får spela och åker dit och spelar 1-1, i den 93:e minuten!

Jaja! Dags för en tatuering till kanske, för att hylla det här miljardbygget!

I helgen är det ny match och sekunderna innan kommer jag älska er igen. Sen får vi se!

Vad som håller på att hända i vårat älskade land Sverige.

Jag dömer ingen, alla har rätt till sin åsikt, likaså jag. Jag hoppas att om någon inte håller med så får jag höra det.

Ok!

Idag ska vi prata politik. Jag är uppfostrad av en mamma och en pappa fast på olika håll. Båda två står för helt olika politiska åsikter. Under min uppväxt kan jag inte minnas hur jag egentligen såg på det och ska jag vara ärlig så tror jag inte jag tänkte på det. Det jag minns är att jag röstade för Miljöpartiet i högstadiet när vi hade skolröstning. Främst för att miljön var något man förstod bättre än skatter och arbetslöshet.

2002 var min första chans att faktiskt rösta på riktigt. Jag var nog inte riktigt mogen för det då och det slutade med att jag var för bakis för att orka gå till en vallokal som jag ändå inte visste var den låg. Sedan var det dags 2006 igen. Jag hade gjort mig en karriär, hade en bra inkomst och världen låg vid mina fötter. Jag röstade på Moderaterna av den anledningen att jag tyckte att folk måste lära sig att klara sig själva, skattelättnader och deras löften om lättnader för företag. 2010 var det dags igen och något hade hänt inom mig. Jag visste inte alls vad jag skulle rösta på inte heller vad jag stod för. Det slutade med att jag gick och röstade men jag röstade blankt. Kändes bra att använda sin röst i alla fall.

Nu, snart två år senare, vet jag att jag kommer att rösta på Socialdemokraterna. Jag hoppas att den nya partiledaren kommer underlätta mitt val. Anledningen till detta är att jag nu blivit en annan person. I alla fall fått andra synsätt på det mänskliga. Jag tycker inte längre att alla människor ska klara sig själva, jag kan inte förstå varför alla dessa skattelättnader måste till då det slutar med utförsäljningar av vårat land som om vi var beredda att sälja våra föräldrar för en peng extra. Jag har genomgått en del och genom att lidit och ibland fortfarande lida så har jag kommit till insikt. Och jag är glad för det.

Min slutsats och varför det är jätte farligt för Sverige det som håller på att hända är följande:

Vi luras just nu genom lättsamma lån och mindre skatter att inte se det långa loppet. Landet har aldrig varit så belånat som nu. Vi ser inte längre än till våran nästa lön. Det värsta är att vi lär oss leva med några tusen kronor mer i fickan och har mindre buffertar. Jag tror att vi nu mer än någonsin är ekonomiskt sköra. Minsta skattehöjning eller ränteförändringar skulle få många, många, människor i obalans. Varför är vi så giriga?

Visst jag har ändrat mig och min ståndpunkt. Jag har krashat. Men jag har lärt mig att väldigt många personer har kraschat och väldigt många personer är nära att krascha. Det tempo och den girighet vi just nu lever i kommer att bli våran egen död. Vi måste sakta ner och andas. Vi måste vara starka nog att se att den stora massan måste vara beredd att betala för den lilla klicken. Den lilla klicken kan vara de människor som byggt upp vårat land.

All heder åt Stefan Persson, H&Ms största ägare, som är den enskilda person som betalar mest skatt i vårat land.

Risken är att områden hängnas in, privata vaktbolag styr stadsdelar, klyftorna ökar och vi kommer snart bli ännu mera likt USA. Fattigdom föder våld. Fattigdom ger energi åt partier som SD. Fattigdom låter oss skylla ifrån oss.

Vi är alla ett.

Ok! Det skrivs mycket i media om sjuka människor som har problem med den försäkring som Försäkringskassan står för. Det är väldigt mycket negativa rader som skrivs. Det mesta stämmer säkert och jag tror inte kritiken är fel. Men jag tror den ger oss en skev bild av som egentligen händer där bakom kulliserna hos Försäkringskassan.

Jag kan inte tala för alla och jag kan bara utgå ifrån mig själv. Men jag är helnöjd med vad Försäkringskassan har gjort för mig. Allt ifrån kontakt via post till personlig kontakt på plats. Det var en fantastisk medarbetare som hade fått min akt på sitt bord. Hon var pedagogisk, otroligt trevlig och lyssnade verkligen på min historia. Jag har bara stora rosor att ge henne. Att hon sen pratade värmländska gjorde inte saken sämre. Bra Pernilla!

Men väntrummet eller vad jag ska kalla det var en hemsk plats. Det lyste verkligen tomt i människornas ögon. Det var någon form av uppgivenhet som gick att ta på. Den enda glädjen som utspelades var två lagom berusade, förmodligen alkoholister, som satt och diskuterade högt de olika formerna av bidrag de kunde ha turen att få med sig hem. Sorgligt men dom skrattade högt.

När jag frågade Pernilla hur det va att jobba där, ja jag vet jag kan inte bara låta mina frågor hållas inom mig, så svarade hon att det kan vara allt i från psykotiska personer, alkoholister som är fulla, narkomaner som tänder av och såna som mig som kom på besök. Men det var det som var det bästa med arbetsplatsen. Jag tyckte mig verkligen känna att hon menade det. Jag väljer att känna så i alla fall. Pernilla borde få löneförhöjning och det borde finnas många Pernillor runt om i vårat avlåga land. Jag tror det finns fler, jag väljer att tro det i alla fall.

Idag hade jag mitt sedvanliga möte med min psykolog. Vi pratade lite kort om väder och vind som vi alltid gör. Jag tror att det är tricket han använder för att få mig att börja prata. Innan jag vet om det själv så sitter jag öppenhjärtligt och pratar om det mesta.

Idag gick vi från skatteverkets tråkiga tanter i kundtjänsten till hur det går med mitt löfte att inte dricka alkohol på några millisekunder.

Jag berättade för honom att i slutet av förra året så pratade jag med de flesta jag kände om hur jag mår och hur allt just nu är skit. Hur jag tyckte att världen var en plats för änglar med har bosatts av djävular och hur vi inte förtjänar en sån vacker plats som jorden som planet. Men jag var alltid tydlig med att allt kommer bli bra och hur jag kommer bli en bättre människa efter detta. Jag har nog skrivit om det här i bloggen också. Men det ingen visste var hur jag ljög för alla.

Jag tyckte verkligen att allt va skit och så vidare. Men jag trodde inte för en sekund att jag någon gång skulle må bättre. Jag kände mig som en boj som aldrig når ovanför ytan och som gång på gång nuddar botten. Hamnar aldrig under gyttjan men heller aldrig ovan ytan. En boj som ser alla båtar segla förbi ovan och som får uppleva solen utan att känna värmen. Jag såg mig själv ofta i spegeln och tänkte lika bra att vänja sig. Mitt liv kommer fortsätta i samma linje. Aldrig glad, aldrig ledsen och som bisittare till någon film om livet. Aldrig riktigt få någon replik utan alltid synas i någon kö eller som en gångare.

Jag har aldrig, aldrig någonsin tänkt på att livet inte bör levas eller på att skada mig själv. Men jag har varit förberedd på att det blir liksom inte bättre än denna skit jag lever i.

Vi skrattade så vi grinade båda två när jag berättade. Det var en form av kärlek som är obeskrivlig och jag känner mig idag så jävla glad över att jag är jag och jag kan se mig själv i spegeln och skratta åt mitt medvetna, "nya" liv fullt av både glädje och sorg, gråt och skratt. För det är väl det livet handlar om? Jag kunde inte sluta tänka på Good Will Hunting, fantastisk film!

Ibland så kan jag känna mig som en 14 åring igen, sjukt, men ändå så härligt!

"Jag kan inte se och du vet allt.
Ändå lever jag inte förgäves
för i någo underbar evighet
vet jag att vi kommer att träffas igen"

Jag brukar säga (eller skriva) att för att utvecklas som människa ska man ha ett öppet sinne. Man ska välkomna de saker som gör en rädd eller det man tycker är svårt. Genom att umgås med människor man ser upp till så kan man också lära sig av deras bästa sidor för att "kopiera" dom till sig själv. Genom att umgås med glada, positiva människor så är det lättare att bli glad och positiv. Inte så konsigt.

Men nu ska jag berätta en sak för er. Ibland är det väldigt skönt att prata med någon som verkligen tycker att livet suger. Att samtala med någon som är deppig och bara arg på allt. Att få höra historier om deras missöden och det jävliga som har hänt dom. Det låter kanske elakt, det är inte det att jag önskar människor elände och skit, men ibland är det skönt att få höra att det finns andra människor som har det jobbigt ibland. Jag läste vid något tillfälle att det finns människor som bara kommer fram när det är någon som mår dåligt eller upplever någon sorg. Det är människor som bara vill höra om andras missöden för att dämpa sitt eget skit. Det är inte en sån person jag är, men jag känner att jag kanske för första gången i mitt liv kan prata med någon utan att döma personen.

Jag har alltid varit He-Man, aldrig haft några problem (har jag trott) och i och med det har jag också klankat ner på de som mått dåligt. Jag har dömt dom av olika anledningar. Idag kan jag lyssna på hur en person mår och mer fokusera på hur personen mår och inte på anledningen. För min läxa har varit och varken jag eller du kan döma någon för att de mår dåligt. Det finns en mängd saker som jag skulle klacka bort medans någon annan skulle ta illa vid sig och vice versa. Vi är alla olika och tur är väl det.

På något sjukt sätt så fungerar det som med alkoholister eller knarkare, de dras till varandra. Nu har jag ett öppet sinne och är förmodligen ganska lätt att prata med därför dras jag, eller bjuder in, till samtal som just handlar om hur själen mår.

Hoppas inte mitt beteende växer igen och jag återvänder till He-Man.

Jag har under lång tid sagt till mig själv och andra i min närhet att jag kommer att bli en bättre människa och komma ur denna "livskris", depression eller dåliga år som en starkare individ. Jag har intalat mig själv det så hårt trots att jag aldrig egentligen trott på det. Jag har många gånger varit så säker på att mitt liv kommer vara som en övergiven järnväg där inga tåg längre går från och med nu. Där ledordet kommer att vara likgiltighet.

Men alla i min närhet har haft rätt, allting blir bättre. Glädje kommer med tiden. Alla kommer vi uppleva ögonblick i livet som inte är en dans på rosor. Så kanske det är? Jag önskar som sagt ingen människa det jag har upplevt och ändå är det nog en smekning mot vad andra människor kan råka ut för.

Min läxa har blivit att inget är för givet. Inget kommer gratis. Om jag vill vara glad och ha kul så är det mitt ansvar att le och skratta. Det är jag som måste söka efter dessa sinnesstämningar. Visst, det finns många underbara människor under vägen som hjälper mig, men dom kan fan inte skratta åt mig. Jag måste öppna mig för att möta glädje. Precis på samma sätt som jag måste vara beredd på att möta sorg, för det är som glädje oundvikligt. Det jag kan lära mig är att hantera de inre demor och änglar som slåss för att få stå i min själs centrum och hålla låda. Ibland måste demoner få lite plats. För som man brukar säga så måste man ibland vara ledsen för att verkligen kunna glädjas nästa dag.

Jag kan inte kräva av andra det jag inte är beredd att ge.

Det är något mystiskt med att vara hemma hos mamma. Förmodligen är det en osynlig trygghet som sitter i väggarna. Det finns ingen plats på hela vår runda jord som jag somnar lättar på. Jag behöver bara lägga mig, på golv, soffa eller i sängen så tar det inga många hundradelar innan ögonen ger upp. Det är också där det är svårast att vakna.

Jag känner mig väl helt enkelt trygg, mamma skulle slå ihjäl vilken demon som helst som va beredd att gå i strid för att störa mig.

Jag har aldrig varit så glad i att träna. Jag har gillat att idrotta och spelat saker man kan vinna i. Motivationen till den formen av idrott kommer från möjligheten att vinna. Jag skulle inte kalla mig själv någon vinnarskalle men chansen att vinna finns. Badminton, golf, hockey, fotboll, "bowling" osv. Det har egentligen alltid varit mer på lek än vad det har varit just det att träna. Jag vet att det är bra att hålla igång men jag har aldrig tänkt, nu ska jag bli starkare, få bättre kondition eller bättre i just den sporten.

Nu har jag fått för mig att jag ska träna på gym. Jag skulle aldrig klara av att motivera mig själv utan någon hjälp. Nu har jag min radarpolare Oscar som tränare och coach vilket både gör att jag vet hur man ska träna och framför allt att jag gör det. Bra!

Jag tycker faktiskt att det är skitkul att styrketräna och jag har redan kännt att det går lättare så bra Tomas. Nu när jag har läst lite kring det här med styrketräning så har jag kommit underfull med att kosten är väldigt viktig. Mitt stora problem är att jag gillar inte att äta mycket och jag är ingen köttälskare. Detta är ett stort problem. Nu verkar det som jag måste äta massa pulvergrejer för att få i mig nån form protein.

Kämpa Tomas

Går ut hårt under måndagen med ett läkarbesök. Fortsätter joggandes in i tisdagen med ett besök hos Försäkringskassan. Under onsdagen spurtar jag in till mina favoriter tandläkarna och avslutar starkt hos psykologen. Skön start på veckan!

Läkarn, tandläkaren och psykologen känner jag och gillar (kanske inte tandläkaren, beror på vad som skall göras) men Försäkringskassan ska bli väldigt intressant. Om jag ska lita till det media skriver så kommer det bli kaos och dom får använda deras väktare för att få ut mig därifrån. Nu litar inte jag på våran negativa, löpsedelspress utan jag kommer glida in med öppet sinne. Den kontakt jag har haft hittills har jag gillat så det ska bli kul och se hur det verkliga mötet kommer bli.

Jag kan i alla fall med handen på hjärtat verkligen glädjas åt att haft LYXEN att födas i detta land, med dessa värderingar och det trygghetsnät som våra förfäder byggt upp. Vi ska var stolta!

Nu är vi igång!

Alla som säger att utseende inte spelar någon roll ljuger. Utseendet är det viktigaste för människors möten. Vare sig det är vänskapligt, sexuellt eller bara ett möte. Det gäller alla former i alla lägen. Jag har inget facit för vad som är det rätta utseendet för det handlar om tid, vilken typ av möte eller plats. Det ligger också i betraktarens öga.

Alla ser vi olika ut och alla vi olika. Vilket betyder att vi fastnar för olika saker. En intressant människa för mig, kille eller tjej, är en person som är annorlunda, som inte har den traditionella FB-stilen. Som inte ser ut som alla andra på stan och som skiljer sig från mängden. En person som sticker ut både verbalt och synligt. Människor som går sina egna väger är både sexigt och coolt.

Igår så försökte jag prata om att jag vill ha människor runt mig som ger mig motstånd. Efter att jag sagt så kunde jag inte riktigt förklara vad jag menade och jag nog fortfarande inte riktigt göra det. Men vad jag försökte säga var att jag vill umgås med de som får mig att tänka efter, som inte bara säger det politiskt korrekta och som har något att tillföra. Jag tror man växer som människa när man måste vara på sin vakt. Det kan vara så enkelt som att bara lära känna någon ny, som tillför något nytt.

Jag vet inte vad jag menar, men det ska vara lite kamp.

14:30 Man City - Tottenham
17:00 Arsenal - Man U
21:00 New England Patriots - Baltimore Ravens
00:30 San Fransisco 49ers - New York Giants

Det är huvudtvn sen är det en tv till och två datorer som ska slåss om matcher och försnack!

Håll i hatten!

Idag är det tungt. Känns som att kroppen har supit i 7 dagar under ett fotbolls-vm. Det känns i både leder och muskler. Man har svårt att ta sig ur sängen och det känns som att helvetet håller på att rasar in. Man vill inte riktigt släppa telefonen för om man behöver ska det vara lätt att ringa 112.

Skillnaden är att idag gör det ont fysiskt. Från fotleder till benhonnor genom låren över rumpan till ryggen upp i nacken med svåra strålningar genom armar och mage. Träningsverken hägrar. Skillnaden är stor. Det är en underbar känsla att vakna en söndag och ha värk i hela kroppen mot att vakna en söndag med en skadeskjuten själ. Jag vill leva resten av mitt liv med denna form av söndagsvärk.

För mig som är rookie när det kommer med träning så känns veckan för mig som en vecka gör för Elofsson eller kanske Svan i sina glansdagar. 8 träningspass och söndagen är kvar. Börjar i alla fall dagen med en promenad.

Just nu känns det som att det vore skönt om min träningskompis är trött idag och vill ha en dag vila men jag hoppas att han ringer för jag har inte riktigt kommit så långt än att min karaktär vinner varje dag. Ibland behöver jag liksom draghjälp, lite som en trött bil när det är -30 grader och batteriet är slut.

Hur fan kommer jag ur badkaret när jag väl lagt mig där?

Nu är det officiellt. ubc.blogg.se är ubcbloggen som brorsan kommer att styra. Det kommer handla om uppladdning, träningsbilder osv.

Följ den!

Jag ska berätta för er om något som känns nytt och fräscht för mig. Något som jag trodde jag var bra på men som jag nu ser att jag inte alls har varit bra på. Jag ska berätta för er om hur skönt det känns att faktiskt prata med vänner och uppleva att komma närmare vänner.

Jag satt idag och pratade med mamma och berättade för henne hur en kväll med kompisar, ett samtal i en bastu eller att bara prata med någon på telefon känns helt nytt för mig. Jag vet, det låter sjukt i era öron, men så är det. Jag har rest otroligt mycket, jobbat med massor av människor och varit med om mycket. Men när jag idag ser tillbaka på allt så kan jag känna att jag faktiskt inte har upplevt det jag har haft möjlighet till. Missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam för allt jag gjort och känner ingen ånger över det men skulle jag få göra om det så skulle jag göra mycket annorlunda.

Jag skulle njuta mer, se till att känna mig mer nöjd på vägen och tänka mindre bakåt eller framåt. Jag skulle vara mer öppen och låta andra människor vara mer öppna. Jag skulle våga mer och se mindre faror. Genom att blotta mig skulle jag få chansen att uppleva helt andra sidor av saker som jag missat.

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som ett litet barn som har chansen att få uppleva allt igen. Och jag ska försöka vara mer som ett barn. Ett barn har färdigheter som vi förlorar i och med att vi försöker följa någon form av bruksanvisning och bli vuxna. Ett barn frågar varför, ett barn provar utan att se farorna med hur det kan gå (medans vuxna vet hur det kan gå), ett barn tänker inte på hur andra reagerar, ett barn luktar och luktar det gott så smakar dom oavsett vad det faktiskt kan vara.

Så ta fram barnet i oss själva så tror jag på ett rikare liv

Faan, idag hade jag velat träna. Känner att jag hade haft mycket att ge. Fick bli några armhävningar och situps i alla fall. Skön känsla i kroppen att jag faktiskt vill träna.

Jag har kommit på att det kanske är dags att börja äta som en man och inte som fjolla om det ska bli något av detta.

Vet inte hur UBC1 kommer bli men jag kommer fan i mig ge allt inför tävlingen och under tävlingen.

Kämpa Tomas

Det som följer i detta inlägg grundas inte på någon väl genomförd studie eller på statistik gjord av auktoriserad firma. Det är mina egna funderingar och mina egna uppfattningar.

Våra kära tidningar, vare sig det är internetvarianten eller pappersvarianten, drar in sina pengar på att sätta de största rubrikerna om någon som känns chockerande. Det är därför vi väljer att köpa en av dem på macken, ICA eller i kiosken. Det kan vara Kicki D som gått upp eller ner i vikt, bantnings- eller valutaurser, Lexmariadömda läkare eller kanske något felaktigt vatten i nån håla i norr. Det kan vara dopingsmisstänkta idrottsmän eller nån skuggbild på en stjärna som påstås har misshandlat sin tjej. Det är artikelserier om hur äldrevården vansköts, hur dåligt ställt det är i vissa kommuner, hur företagsledningar missköter sig, hur Försäkringskassan inte bidrar med något osv.

Det jag vill komma till är att för varje artikel om något så blir vi mer och mer hjärntvättade i hur dåligt det är. Vi lär oss att tro att alla läkare är dåliga, hur alla människor som "hamnar" hos försäkringskassan blir dåligt bemötta, hur alla börshajar tar våra pengar eller att det är farliga E-substanser i all mat. Vi får cancer vad vi än gör och den Svenska regeringer skiter i oss svenskar om vi blir strandsatta.

Varför skriver inte tidningarna om alla andra. Alla de som faktiskt har det bra eller får bra med hjälp? Det skulle aldrig sälja för vi är intresserade av det. Vi skiter i hur människor faktiskt har det bra, vi vill bara höra om det som är dåligt för det lindrar våran egen smärta. Vi vill höra att vi inte är ensamma, att det faktiskt finns de som har det värre.

Jag anser att vi hjärntvättar oss själva genom att blunda för det positiva, genom att skylla i från oss eller genom att inte ta tag i det som faktiskt är det viktigaste, oss själva.

Det är inte medias fel att det är som det är, det är vårat eget fel som köper skiten vecka in och vecka ut.

Jag hoppas jag kommer ihåg historian rätt. Jag ska försöka, om inte så får du väl rätta mig mor:) Men det är inte historian i sig utan känslan som jag ska försöka återberätta.

Jag vet inte om jag var 14 eller 15 år men där i krokarna var det i alla fall. Jag hade flyttat hem till pappa. En dag ligger jag på sängen hemma hos pappa och telefonen ringer. Det är morsan som har fått hem brev om jag ska till polisen på förhör. Det står inget om vad det gäller förrutom att jag har varit på en fest och ska på förhör på grund av detta.

Klumpen i magen gjorde att det kändes som jag hade svalt en fotboll och inte lyckats skita ur den. Hur skulle jag göra nu, tänkte jag. Ska jag berätta? Vid första samtalet sa jag bara att jag inte hade nån aning om varför jag var kallad. Skulle jag kunna komma undan? Jag låg och skruvade mig länge, jag hade blivit uppfostrad med att det är alltid bättre att berätta sanningen än att ljuga. Men var det verkligen så och hur stor är chansen att jag skulle klara mig undan?

Jag var helt hundra på att det gällde festen jag varit på där jag provat att röka hasch. Nån jävel har väl såklart skvallrat för sin morsa som sedan ringt polisen. Jävla idiot. Hur ska jag klara mig undan detta? Jag hade aldrig provat det innan och så klart när jag gör det ringer polisen upp direkt. Hur fan är det möjlligt?

Skit samma tänkte jag och ringde upp morsan och berättade sanningen. Jag berättade att jag provat och det var inget mer med det. Det tog väl cirka 30 min så satt jag i bilen på väg ner till pissprovsanstalten i Västerås. Prova att pissa med morsan utanför dörren och en kille sneglandes på snoppen din och du är 15 år. Ingen bra kombo. Tillbaka nästa dag, då gick det bättre.

Klarade mig, kisset var negativt. Alla visste ändå nu att jag provat. Så det gjorde väl vilket som. Jaja där satt jag i bilen, lite skamsen på väg till polisen. Förhöret handlade om något helt annat. Det handlade om en fest jag inte ens varit på och något slagsmål som jag inte visste hade om. Efter det jag gått igenom de senaste dagarna behövde jag inte direkt övertala någon om att jag talade sanning.

Så dagen läxa! Berätta alltid sanningen;)

Vad är skönhet? Den du.

Jag kan sitta och titta på Victoria Secrets årliga underklädersshow flera gånger på rad och känna munnen fyllas av saliv likt en hungrig hund. Jag kan "låta" ögonen fastna alldeles för länge på nån snygg donna i rulltrappan. Jag kan fastna med blicken i någon byst där bhn är av för liten sort. Jag kan vända mig om när kjolen verkar vara osynlig. Jag gillar filmer där huvudrollen spelas av någon het tjej. Jag är precis som alla andra killar. Inget konstigt med det.

Men är det verkligen skönhet? Är världens vackraste tjej verkligen hon från Colombia som svarar att fred på jorden ikädd endast bikini är det viktigaste? Jag vet inte? Eller är det skönhet att tycka att den man vaknar upp tillsammans med är världens vackraste tjej, trots slemhosta, förkylning och påsar under ögonen. Jag vet inte.

Jag tror, och jag är nog inte ensam om det, att innan man tycker man är vacker själv och duger som man är kommer ingen annan heller tycka att man är det. "Riktig skönhet kommer innifrån" sägs det. Jag tror det är sant.

Men världen ger oss inte många sekunder att avgöra sånt. Därför är utseendet en jätte viktig del i hur vi faller eller inte faller för andra människor. Men inte förrän vi lär känna andra människor kommer vi upptäcka dess riktiga skönhet. Men skönhet är inte upp till någon utbildad jury eller någon "ring in så går allt till radiohjälpen"-jury. Nej skönhet ligger i betraktarens ögon.

Ja vad ska man säga om det. Jag vet faktiskt inte? Har ni sett filmen Little miss Sunshine? Om inte se den, fantastisk film.

Jag är inte så insatt i ämnet, jag vet inte vilken kanal som visar det eller vad det egentligen går ut på. Jag ser knappt på tv alls om jag ska vara helt ärlig. Det som alltid blir kul i sådana här debatter är att det är förkastligt att det ska visas. Det är dom flestas fel och kanalerna är pinsamma som kommer på dessa programideér. Men som det mesta antar jag att det kommer från USA vilket gör att det förmodligen kommer bli succé även i Sverige.

Jag hoppas bara att alla förstår hur TV och all media fungerar? Det är lite av våran marknad. Alla är vi beväpnade med en fjärrkontroll där vi själva kan välja kanal eller till och med stänga av dumburken när det blir för mycket. Så länge vi väljer att titta på skiten kommer kanalerna visa det. Jag tycker inte att kanaler gör något fel alls i att visa det dom gör för att sälja reklam. Jag förstår dom. Alla som någon gång har jobbat som företagsledare vet att i slutändan är det bara sista raden som räknas och vägarna dit kan vara både moraliskt och etiskt krokiga. Men som vi alla vet så är det kunderna som bestämmer.

Så länge vi väljer att titta på skiten så kommer kanalerna fortsätta att visa skiten.

Jag har inga barn själv, än, men jag tror inte att min dotter eller son skulle vilja att ställa upp i en skönhetstävling som barn.

Sjukhus är ett hemsk ställe med väggar som rör på sig. Jag har aldrig gillat sjukhus trots att det förmodligen borde vara den plats man ska älska. Men det är något med långa korridorer som är färgade vita med plastmatta som golv, nån orange linje på väggen och stora tandläkarlampor som belysning. Det luktar liksom för rent, det känns som de städar så noga för att dölja vad som egentligen döljer sig där. Lite som någon som alltid har kliniskt rent hemma också döljer något.

Men lik förbannat så blir jag alltid lika positivt överraskad av personalen. Jag borde inte bli det men av någon anledning så går jag in med inställningen om att allt är bara skit på ett sjukhus. Idag var det en rutinkontoll på farfars ögon efter en operation för några år sedan. Personalen är så otroligt trevliga. Farfar hör knappt vad dom säger men de får honom att förstå, pedagogiskt och riktigt. Själv gick jag såklart halvt vilse men tack vare en sköterska på en sån där cool sparkcykel så kom jag rätt.

Jag har börjat ändra mitt sätt att se på sjukvården. Bra!

I morgon granskar jag Försäkringskassan!

Vi människor har lärt oss att bestämma avstånd efter referenspunkter. T.ex om du är ute och går på ett öppet fält så kan du avgöra hur långt det är över till andra sidan genom att se på träden. Ditt undermedvetna vet hur stort ett träd oftast är och genom det kan du se avståndet och avgöra om det är värt promenaden. Samma sak gäller på sjön, på gatan eller på fjället (om det är under trädgränsen). Men vi måste ha referenspunkter som vi känner igen.

Ibland tar livet oss ut i någon form av öken. De enda referenspunkterna vi har är stenar som kan se ut som berg eller tvärtom. Vi vet om att genom att ge oss ut så riskerar vi den stekheta värmen om vi inte når skuggan eller de livsfarliga djuren som kommer fram på natten. Det enda vi vet är att vi inte gillar platsen där vi befinner oss och vi står i valet att vara kvar på den sidan som inte alls är bra eller att chansa och ge oss ut på äventyr.

Livet är som en stor jävla öken eller som ett fjäll som är så långt över trädgränsen att inte ens syret räcker till. Men det är så det är och genom att stanna kvar och stampa så kommer vi långsamt tyna bort likt glaciär under våren. Vi måste ibland våga chansa och lite på stigen vi själva väljer leder oss framåt. Vem vet det vi kanske upptäcker något intressant under resans gång och slutmålet helt plötsligt är ointressant?

Bara ett kort inlägg.

Undrar hur många som just nu följer Tjeckien-Sverige i handbolls-em men egentligen ser fram emot Göteborgs Horse Show eller Falsterbo i Juni?

#Jerringpriset

Sverige ligger långt fram i frågor gällande jämställdhet. Vi har mycket kvar att bli tillräckligt bra på men jag tror inte ens dom värsta råfeministerna i landet tycker att vi ligger under genomsnittet likaså tror jag inte de homosexuella tycker att vi inte kommit någon vart. Som sagt vi har mycket kvar att leva upp till och jag tror att generationsskiftena som följer kommer göra stora skillnader i dessa frågor.

Något som inte alls går framåt i utvecklligen är att det inte är ok att vara bäst och sticka ut. Inom såväl idrott som arbetslivet blir de som är bäst mer och mer bortkvoterade. Framför allt inom idrotten. Det är liksom inte fint att i det långa landet falukorv Sverige tycka att man är bäst. Inte ens om man är det. Att ha som målsättning att bli bäst är nästan svartmålade.

Jag brukar inte titta på t.ex. Idrottsgalan eller Fotbollsgalan för att jag blir alltid besviken och det känns som att de som får pris är de som kanske inte är bäst men som förtjänar det som en extra boost. Frågar du mig borde Zlatan fått pris som bästa fotbollsspelare och bästa anfallare varje år 8 år tillbaka i tiden. Men icke. Det ska liksom vara lite mysigt i vårat land. Våra simmare och skidåkare ska få sina årliga myspris för att de vunnit någon världscuptävling, trots att de senare inte presterat i OS eller VM.

Igår fick Rolf-Göran Bengtsson årets Jerringpris. För att han tagit nån medalj i nån form av ridsport. Frågar du mig är det förkastligt. Det är fel och det är ett hån mot många andra idrottare i Sverige. Men det jag vill framhäva här är inte att RGBs insats på något sätt är dålig, tvärtom den är jätte bra, inom ridsport. Hästar är alltså något vi drog våra jordbruksmaskiner och snöplogar med för 100 år sedan och när T-forden och förbränningsmaskinen kom så visste vi inte vad vi skulle göra med dessa och då blev det en form av idrott. Så känns det. Men som sagt det är ju inte RGBs fel och jag grattar honom från hela mitt hjärta.

Men allvarligt, vad håller de som röstar på med?? Jerringpriset är alltså svenska folket som röstar fram. Hur fan tänkte vi här? Jo det är som alltid annars, en "ny" person som inte synts till i dessa sammanhang förrut, det är dags att ge honom lite beröm för vi har ju knappt sett honom på sporten på söndagar.

Förmodligen kommer nu alla ridskolor få bygga ut, hästar skall avlas och hjälmar och piskor skall köpas in. För just nu, denna tisdag efter Jerringpriset spelar alla låg- och mellanstadieklasser ridsport på skolgården under lunchrasten i tron på att dom ska bli bäst i Sverige och få Jerringpriset.

Trams!

Ok, nu är det länge sedan jag satt här med datorn i knät så här kommer en lite uppdatering om vad som är på tapeten i pojkensomvägradeblistors liv.

Nu är det bestämt. Den 21/6, dagen före midsommarafton, så kommer det ske. UBC 1. Ultimate B-ligan Championship nr. 1. Det handlar inte om våld eller att skada varandra utan det kommer handla om råstyrka och säkert nåt annat.

Det är just nu 3 eventuellt 4 lag anmälda. Det handlar om 1 tävlande och en tränare. Jag har fått Oscar, min radarkompis och syrgastub, som coach. Peter är tävlingsledare och 2 månader innan tävlingen kommer grenarna att släppas. Det kommer bli i samma form som Världens Starkaste Man. Stenblock, traktordäck och släpa bilar är väl nån form av riktlinje.

Fram till tävlingsgrenarna släpps kan man anmäla sig till tävlingen. Kommer hållas på okänd mark och endast inbjudna kommer få chansen att se tävlingen. Nån form av vadslagning kommer nog att finnas tillgänglig.

Alla medel är tillåtna och vad vinnare respektive förlorare har på spel återkommer jag med.

Klarade iaf 40 kg i bänk senast så det finns chans till förbättring!

Kämpa Tomas

I fredags var det mycket bra filmer på tv. Det va så pass många bra att det skulle vara omöjligt att kunna se alla. De gick samma tider och överlappande hela tiden. Det jag fick göra då var att "streama" dessa från nätet. Då kunde man se samma filmer, utan reklam och precis när man vill.

Tv är förrutom livesändningar en utdöende släkt som inte förtjänar att hjälpas genom att låsa in det i någon form av park med staket runt. Så som man gör med djur.

Internet är det nya tv och radio och det går inte att stoppa. Räddningen för tvkanalerna är mer livesändningar och större utbud på nätet. Utbudet som visas på tv är under all kritik Det är inte konstiga att människor blir tjocka och trasiga själar.

Fler och fler väljer att gå ur Svenska Kyrkan nu för tiden. Jag är inte säker men jag tror det är 1% av sin inkomst man ska betala i kyrko"avgift". Många av mina vänner och i min familj har valt att gå ur den.

Hade det varit enklare att gå ur så hade jag nog också gjort det för 10 år sedan. Nu är det väl egentligen inte svårt men som 80-talist så är allt som behöver frankeras och läggas i en sån där gul låda besvärligt. Idag ångrar jag inte att jag inte gick ur. Kyrkoavgiften är en form av skatt som alla betalar tills man själv väljer att gå ur den. Nu är inte jag expert på Svenska Kyrkan men jag har komfirmerats och jag har varit på både bröllop och begravningar. Jag har besökt kyrkogårdar och kyrkor. Jag är uppvuxen med skolavslutningar i kyrkor med barnkörer som så gott dom kan sjunger Idas sommarvisa.

Kyrkans portar står alltid öppna för alla, även dem som är av annan religös tro eller ateister. Den står öpppen som stöd och hjälp för alla människor utan att tänka på härkomst eller ekonomisk status. Så vitt jag vet finns det inga direkta köer eller formulär att ta sig igenom för att bli välkomnad. Kyrkan gör mycket både i och utanför Sverige.

Jag sträcker mig så långt som att säga att Bibeln, Jesus och nån form av gudstro tillhör våra förfäder som inte visste något bättre. Jag saknar tro fullständigt men jag tror på kyrkan och deras arbete. Jag tror på ett Sverige med fortsatt fina landskap av kyrkor och jag tror på öppna dörrar för dem som behöver det.

Genom att gå ur kyrkan hjälper man Sveriges nedmontering av det vi en gång byggt upp. Den Svenska kyrkan är något vi ska vara stolta över och vi ska respektera de som är troende och lever i förbund med kyrkan.

Som sagt jag håller inte med dem som tror men jag respekterar dem och är ibland avundsjuk. Men kyrkan är så mycket mer än Gud, Jesus och alla hela andar.

Det är skillnader nu för tiden när det vankas fredag. Den här uppbyggnaden som tidigare varit med att få möjligheten att vara med om fylleslag med vänner finns inte riktigt där längre. Men istället har det bytits ut mot en känsla av att det ska bli kul att få träffa nya människor och människor man kan aldrig ser annars. Det ska bli kul för att man vet att det blir en helg fylld av minnen (så var det inte alltid tidigare).

Det är lite av en transformering. Jag ser inte mig själv som en alkis eller alkoholist. Men jag kunde inte hantera spriten. Alkohol har varit och är fortfarande en stor del av mitt liv, framför allt det livet där man umgås med andra än sin mamma. Jag tycker om min mamma det är inte det, ja ni förstår. Därför är det en konstig känsla och något nytt att helt plötsligt försöka göra allt man gjorde tidigare fast att göra det nykter.

Vi människor lever i inrutade liv, vi kan liksom inte förklara det undermedvetna beteendet. Allt det som är självklart. Om man då i många år alltid druckit i samband med tillställningar så är det som att hoppa ner i ett okänt svart hav och börja simma mot botten för att se vad som finns där att nu göra det nykter.

Men jag gillar det, jag vet att jag är bättre än vad jag har varit och jag vet att jag kommer bli bättre än vad jag någonsin har varit.

Det är som att gå från att vara lastbilen till att transformera sig till Optimus Prime, att resa sig starkare och modigare än tidigare. Att gå i från att vara vingelkungen till att bli mingelkungen.

Trevlig helg!

PS! Det finns alltid någon som lyssnar!

Nu har jag suttit och kollat på alldeles för mycket tv och blivit uppjagad helt i onödan av alla konstiga tv-program som visas på tv. Här kommer min dagliga recension av dagens tv på tv i Sverige.

1. Det är för mycket reklam. Men det är inte det värsta, allt som visas på tv förstörs av vilka tidpunkter reklmanen visas. Alltid vid fel tillfälle. Man har kaffe, man har kissat allt är liksom klart då kommer reklamen.

2. Det är för många människor som vill åt sin "15 minutes of fame". Och vi ser skiten. Det är tjocka, korta, långa, vältränade, sexgalningar, politiker, dumma, smarta vanliga svensson som vill blotta sig för att stilla våran olycka och skänka oss glädje genom att visa att det finns dom som har det värre.

3. Alla människor som drar ut på orden, oavsett dialekt, ger sig själva chansen att bli dömda för att verka dumma. Tex. "Jag vill jobba med att göra receeääääpt eller kanske jobba på tiiiiidning." Eller kanske "Jag tycker det är så fiiiiint på sommaren." Ni verkar vara slöa och trötta. Men jag tror att det är deras sätt att verka dumma för jag tror inte alls att dom är det. Det är alltså nåt sjukt sätt att få uppmärksamhet. Jag vet inte men sluta med det nu!

Konklusionen av detta är så klart att hemladdning av saker borde vara fullt lagligt. Ingen reklam, man får välja vad man vill se och man kan välja att göra det när fan man vill!

Att vara vacker är en helhet av någon eller något. Jag tycker inte att man vid första ögonkastet kan säga att något eller någon är vacker. Det är ett adjektiv som måste insugas ett tag. Man kanske umgås med en tjej eller sitter och tittar ett tag på ett landskap. Jag tror att man måste uppleva alla årstider, att somna bredvid, vakna bredvid, vinter och sommar innan man kan använda sig av ordet vacker. Annars är något fint, hett eller sexigt. Att uttrycka sig i formen "vacker" är något utöver, det är en helhetsbild som inte går att bara häva ur sig.

Kan man efter att sett soluppgången på Arktis säga att det är en vacker plats utan att ha sett det kolsvarta dygnet under vintern?

Vacker och älska är två stora som aldrig får missbrukas. Det gäller hata också. Ju mer vi missbrukar ord desto mindre betydelse får dom.

Tänk på hur vi lyckats göra fitta, kuk eller kanske hora till nästan accepterade skällsord.

eller halva, eller 50% chans eller helt enkelt bara en filmtitel. Jag ska varmt rekommendera en film som heter just "50/50". Den handlar om en kille som lever med sin tjej, sin kompis och sin halvt neurotiska mamma. En dag när han är ute och springer får han ont i ryggen. Vidare hos läkaren får han beskedet av cancer i ryggraden.

Tjejen tar avstånd, köper en hund åt honom och är otrogen. Kompisen använder honom som ett hjälpmedel för att få tjejer i säng. Hans psykolog blir förälskad i honom. Filmen handlar om hans kamp mot både cancer och mycket annat som händer i livet. Det är en djup dramafilm med mycket tragik och en stor dos humor. Seth Rogen spelar en av rollerna och det blir aldrig tråkigt med honom med medicinsk cannabis i ena handen och en bok om hur man överlever cancer tillsammans i den andra.

Mycket bra film och jag är beredd att ge den 4.5/5 blommor och har utsett den till 2012 hittills bästa film.

Yellow Ledbetter, Peal Jam är ledmotivet. Bara det!

Pratade lite med Peter idag. Vi skrattade ganska friskt åt allt som har varit. Hur mamma hämtade mig och ringde psyk och så. Han berättade för mig att det är en väldig skillnad nu med både glädje och skratt. Vilket är kul att höra, såklart. Igår pratade vi om att han vill ut och resa nästa år efter studierna och mamma frågade om jag skulle med. Mitt svar va att jag har nog andra problem än att börja planera långresor, vi skrattade friskt alla tre.

Men om sanningen ska fram så känns det inte så bra som det låter. Visst jag skrattar mer och hittar på saker och känner glädje ibland. Men det känns fortfarande likgiltigt. Jag vill inte vara negativ men ibland känns det tomt, alltså tomt i huvudet. Att man liksom ser världen från någon form av kikare och ser sig själv på avstånd. På något sätt lever jag inte i verkligheten utan ser den som åskådare. Oftast gillar jag inte det jag ser och kan många gånger tycka att världen är en jävla plats. Men jag kan skratta åt min egen patetiska livssyn och det är väl bra?

Tänk på att det räcker inte med att bara duscha med tvål, man måste ha deo också annars är det kört.

Det är konstigt med sömn. Hur vissa saker gör att man vaknar medan andra inte väcker en. Man kan både snyta sig, spola i toaletten eller diska utan att det väcker. Men viskar man bara någons namn så vaknas det. Eller att en telefons vibrations rör sig lite. Men tv eller musik på hög nivå det spelar ingen roll.

Konstigt hur kroppen lär sig de "viktiga" tillfällena och lär sig stänga av de inte så viktiga.

Undrar när väckarklockan börjar accepteras som viktig?

Dagens citat:

The pessimist says, "It can't get any worse!" The optimist says, "Oh yes it can!"

Och hör sen!

det finns så mycket man vill skriva av sig hela tiden. Många tankar, funderingar men mycket av dessa innehåller andra människor också. Och i rädsla för att feltolkas eller för att inte feltolkas måste man välja bort att skriva om dessa saker. Det handlar kanske inte om att inte vara ärlig utan att välja bort saker att ta upp.

Jag såg "The invention of lying" igår och där är det ingen som kan ljuga. Det är bara den råa och bistra sanningen som kommer ur rollernas munnar. Men även allt det positiva är såklart sant också. Undrar hur världen skulle se ut om vi inte kunde ljuga eller hålla tillbaka. Skulle vi vara mer mottaliga för kritik eller skulle vi gå under fullständigt. Jag vet inte?

Men jag tror i alla fall att vi borde säga lite mer som vi tycker och tänker och inte bara tänka på att passa in och gör det som är "moraliskt" rätt. Man kan faktiskt göra dessa saker utan att vara elak och dum. Det är oftast så att det är det bästa i det långa loppet.

Men jag nöjer mig lite med min svarta bok. Att den är svart är bara färgen på den, det står mycket positiva saker i den ska ni veta.

Det är alltid någon som berörs eller tar illa upp. Det finns alltid en risk att trampa i fel skor när man ska yttra sig om någon eller något. Genom att ha åsikter så finns det oftast någon som har andra åsikter om samma sak.

Men är det mitt ansvar att försöka att tolka situationer åt andra, att tänka på vad jag säger eller åtminstonde hålla tillbaka med vad jag tycker? För att någon annan kanske tar illa upp. Ja, kanske ibland.

Men visst borde det ligga lika mycket ansvar hos den andra att tolka mig? Jag tycker det i alla fall. Och om man inte förstår får man fråga för att få rätsida på det.

"Behandla andra som du tror att de vill bli behandlade" och utgå inte alltid ifrån dig själv.

Blir det nå snö i år eller?

Johan är lite speciell. Han är inte som alla andra killar. Det finns säkert fler som honom har han många gånger tänkt. Men de flesta han känner är inte likadana. Johan vet att det inte är något fel på honom men han fungerar bara inte som alla andra.

När de flesta speglar sig, jobbar med håret, byter skjorta och byxor flera gånger sätter Johan på sig jeans och t-shirt. Han bryr sig liksom inte. Det är inte viktigt. Johan tänker alltid att det inte är någon idé att klä upp sig för sina vänner. Det är ju liksom inte hans kläder de gillar. De andra klär på sig för att synas, hos både killar och tjejer, Johan gör det för det är obekvämt att gå naken. Inte för att han inte gillar att vara naken men det skulle bli konstig stämning om det enbart var Johan som var naken.

När klockan slår 02 är alla på topp, alla ska hitta någon av det motsatta könet att få med sig hem eller få följa med hem. Det är som en kamp mellan kvinna och man. Johan kan inte hjälpa att se detta från avstånd. Inte fördöma det på något sätt men att inte riktigt känna sig bekväm i tillfället. Men det gör liksom ingenting för Johan. Han gillar sig själv.

När andra vaknar på morgonen och är bakfulla, ibland med ångest ibland utan vetskapen om var dom är då mår Johan som bäst. Det är inte det att mår bra av andras olycka eller lycka. Det Johan vill är att kunna vakna på morgonen för att ta en promenad eller att bara ligga kvar i sängen och titta på film. Att kunna träffa någon för att umgås. Att ha fyllesex är inte det som lockar. Johan tycker om att ha sex, det är inte det, men just den känslan att umgås är det Johan vill ha.

Johan tänker mycket på det här och han känner i alla fall att han vet vad han vill vilket är ett första steg i att bygga sin egen stig och lysa upp den annars kolsvarta skogen.

Eller som det heter på SVT, En idiot på resa. Ett reseprogram om en kille som heter Karl Pilkington som tar sig runt jorden på fullt av äventyr. Säsong två har precis gått på SVT där det handlar om hur han ska göra sin egen "Bucket List" dvs. göra saker man ska göra innan man dör. Allt blir inte riktigt som han har tänkt.

Karl är en kille som aldrig har varit utanför Storbritanien. Jag har aldrig sett en sån sammanbiten, negativ person i hela mitt liv. Jag har sett båda säsongerna nu och jag har sett honom le en gång. En enda gång och då har han rest hela världen runt och gjort sånt som du och jag bara kan drömma om.

Men det är en fantastisk tv-serie. Se den! 5 av 5 blommor. Har du svårt med brittiska så se till att ha den textad.

Jag minns en gång för länge sedan när jag spelade hockey. Jag var kanske 9-10 år och vi var iväg och spelade en polspelsturnering. Det innebar att man delade upp en normal rink i tre delar. Dvs. att varje zon blev en plan och man spelade mot långsidorna. I den åldern var det inte klart vem som skulle vara back, forward eller målvakt så alltid inför varje match delade tränaren in oss i femmor osv. Det brukade vara cirka fem matcher varje sån turnering. Jag ville verkligen inte stå i mål, jag hatade det utan att ens ha provat. Jag hade olika tricks för att slippa och just den här gången så valde jag att låsa in mig på toan när tränaren slumpvis skulle bestämma vem som skulle stå i mål. Jag satt där och låtsastryckte när jag plötsligt hörde tränare säga att den som är på toa får stå i mål. Tårarna forsade fram i tystnaden för man ville ju inte att någon av alla coola och tuffa 9-10 åringarna där utanför skulle få höra vilken mes man är.

Jag minns inte riktigt hur det slutade förrutom att jag inte behövde stå i mål. Jag minns bara hur tränarens ord skar rakt igenom toalettdörren som en nyslipad kniv genom en tomat.

Hade jag där och då testat att stå i mål skulle det kanske vara jag som idag bodde på Manhattan, spelade för New York Rangers och fikade med prinsessan Madeleine och inte Henrik Lundqvist. Vem vet?

Aftonbladet har många gånger blivit framröstade som Sveriges bäst sajt. Flera gånger som bästa nyhetssajt men också som den bästa alla kategorier. Nu har jag börjat tröttna på sidan. Det är ett stort reklampaket som man får uppstucket. Jag har inte kontrollerat det men det känns som det är mer reklam än nyheter. Visst, de måste ju tjäna pengar men ändå. Det är inte mycket i nyhetsvärde det är mest skvaller och "klick-listor" på roliga klipp på nätet. Bantningskurser eller biltester. Väldigt sällan man faktiskt klickar sig vidare från startsidan. En del krönikörer har dom faktiskt som är bra. Sportbladet fungerar också men som nyhetssajt suger den! Jag har till och med nu börjat sett artiklar som försvunnit men som kommer tillbaka. Oftast om kändisar som druckit mer än de borde eller om någons fettvalk som synts i någon konstig ställning.

Problemet med Aftonbladet.se är samma som med McDonalds Drivve Thru, hur många gånger vi än blir besvikna så står vi där igen. Det är ett inövat mönster som är jätte svårt att ta sig ur. Jag har till och med tagit bort aftonbladet.se från mina favoriter och ändå upptäcker jag mig själv sitta där och läsa rubriker och bli förbannad. Precis som när McDonalds har glömt att packa min extra cheeseburgare.

Svårt det där med mönster!

"– Jag kommer ju från en kultiverad arbetarklass och ett hem som var ganska välmående. Så det fanns en plattform där, en slags grund. Den gjorde att jag insåg att jag var ute och cyklade och måste ta mig ur skiten." - Plura

Grundkurs 1A i hur man inte beter sig mot en flickvän, tjejkompis eller vilken typ av tjej som helst.

Igår när några kompisar och jag satt på ett spanskt matställe så lyckades jag smyglyssna lite på ett annat gäng. Det vara 3 former av par. Alltså 3 killar och 3 tjejer. När dom skulle betala satt killarna och dividerade om hur dom skulle dela upp allt. När allt var betalat och klart var det en av tjejerna som frågade hur mycket hon var skyldig. Då sa hennes kill-"kompis", - Det är luuugnt, du får bjuda till i natt istället och titta på sina killkompisar och skrattade. Nu är jag singel, inte så många om ens någon tjejkompis men det var fan det osexigaste jag har hört. Om hon släppte till den natten så har jag inget hopp kvar för mänskligheten. En riktig pozz var det. Patetico.

Jag har inga som helst problem med att skämta om sex, slå vad om sjuka prylar eller drar mig inte för att uttrycka mig men där gick fan gränsen. Borde nästan ha presenterat mig och berättat för henne att det finns andra killar.

Har styrketränat som en gris gnager på ett revben. Helt slut var/är jag. Kommer förmodligen inte lyckas torka mig i det nästan obefintliga håret i morgon. Sjukt skoj var det faktiskt och jag ska verkligen försöka fortsätta med det. Hur svag är jag egentligen? Kände mig som en halv lam 90 åring. Jaja. Det var i alla fall till och med svårt att öppna självöppnande hissdörrar ikväll så det lär kännas i morgon!

Hört att det ska vara bra att träna och att det ska sprida endorfiner. Får väl se hur det blir med det.

Jag har bränt mycket pengar på krogen. Jag har försökt att stila både på tjejer och killar. Jag har köpt helrör med både sprit och skumpa. I klädd både keps eller kostym. Jag har gjort mycket skumma prylar.

Ikväll stod jag vid baren. Fick trängas rätt rejält för att komma fram. Väl framme så började nåt pucko trycka in sin armbåge hårdare och hårdare i sidan på mig. Till slut tröttnade jag och vände mig om. Där stod en dvärg på en och sjuttio med rosa skjorta och nån stickad rutig halsduk och tittade upp på mig. Han bad snabbt om ursäkt och det slog mig ganska fort att det är ju så här det fungerar på krogen bara det att jag är nykter. Trevlig kille faktiskt. Det var inte så att jag skulle slåss eller så, inte min grej, men jag skulle be honom att sluta.

Men poängen är att efter att han skrattat lite åt att jag beställt ett stort glas vatten så förklarade han tydligt för servitrisen att hon borde bjuda honom på kaffet eftersom han gjort av med så mycket pengar där idag. Nu kunde inte jag hålla käften så jag frågade honom om han inte kunde betala för det också eftersom att han lagt ner så mycket pengar där ikväll. Hans replik blev att han gör av med minst 5000 varje gång han går ut. Coolt svarade jag, då kanske du ska dricksa lite istället för att tigga kaffe. Sen tog jag mitt vatten och gick vidare.

Ska man stila ska man fan göra det ordentligt och inte avsluta som nån fjantig person som låtsas glömma köpa påse på ICA så att kassörskan ska få bjuda på den.

Skärpning!

Plötsligt försvann alla. Det blev tomt och kvar satt jag i en tom tvättkorg. Det luktade glädje. Några sekunder tidigare var alla samlade i omklädningsrummet för den sedvanliga påklädningen. Något som fick gamla riddare att blekna. Allt i från slutspelskalsonger, suspensoarer, benskydd vidare mot armbågs- och axelskydd. Vissa valde att ha halsskydd, långt ifrån alla. Några av ungtupparna hade galler på hjälmen. Inte för att dom borde eller var fega utan för att regelboken säger det. Det är åldersgräns på det. Dom var inte sämre för det, snarare bättre. Men nu var det tomt. Tyst. De skulle in på uppvärmningen. Det ekade ur katakomberna från den kanadensiska publikens vrål när Sverige entrade rinken. Publiken skulle hålla på Sverige, just för att Ryssland några kvällar innan slagit ut nationalhjältarna ur deras egna nationalidrott. Man hade skämtat vilt om både brudar och gamla tv-pucksresultat. Det var bra stämning.

De kom tillbaka efter cirka 20 minuter. Alla frisyrer det jobbat ihop med både vax och hårband var nu totaljämnade vid hjässan. Skrattade lite för mig själv när det slog mig vilka galningar det var som la så mycket tid till frisyrerna när de skulle sätta på sig hjälmar. Det är väl därför inga svenssons använder cykelhjälm? Skämten fortsatte, det handlade om tunnel på målvakten, slagskott i krysset eller feta tacklingar. Det var god stämning och det lös vinnare ur detta U20-lag. Den vinnarmentalitet som Pär Mårts några år tidigare började implementera. Laget hade varit bra under många år men alltid snöpligt fallit när vinnare mest behövdes.

Det blev knäpptyst. Någon höll precis på att hänga på sig den stolta landslagströjan, någon annan var på toaletten en tredje snörade skridskorna. Det var Roger Rönnberg, den svenska huvudcoachen, som hade öppnat dörren. Det blev knäpptyst, man skulle kunna höra en knappnål falla. Allt satt på några sekunder på sina platser. Inte panikartat utan bara effektivt likt ett ryskt tåg av soldater som marscherade. Alla satt tysta, någon tittade i marken en annan med huvudet dränkt i en handduk. Men de flesta satt med stolta blickar riktade mot deras hövding. Ungefär som en första klass som får möta sin lärare för första gången.

"Det är inte jag, det är inte alla assisterande coacherna, det är inte matrialaren eller Svenska Ishockeyforbundet. Det är heller inte våra motståndare eller domarna. Det är inte publiken eller det svenska folket. Det är ni, det är ni 23 fantastiska hockeyspelare som sitter här framför mig, som grupp och som lag som har fört hela Sverige till JVM-final. Det är bara ni. Ni har kommit tillbaka från underlägen mot de största nationerna i världen. Det är ni som har varit bäst när det betytt mest. Ingen annan. Idrott handlar om enkom en sak, att vara bäst när det gäller. Precis på det föredömliga sätt som ni har varit. Idag spelar ni eran absolut största match i era hockeyliv. Många av er är redan draftade och har en fantastisk framtid framför er men idag spelar ni av andra anledningar än pengar, berömelse eller framtida kontrakt. Idag spelar ni för att det är kul, ni spelar för att vinna, ni tänker ge allt för lagkamraterna och ni kommer inte låta ryssarna få något gratis. Ni kommer göra allt för att vinna. Och när ni tror att ni gett precis allt så vet jag och ni också att det finns lite till att ge, och det är där vi kommer att vinna. Det är därför vi kommer vinna guld idag. Ni kommer stå som segrare idag för att ni är vinnare. Vi är precis lika bra som alla andra lag på att rita statistik och spelvägar men det som skiljer oss från de andra är att vi vill vinna och vi går över lik för att vinna. Vi är vinnare och det vet ni"

Resten är som vi brukar säga "historia". Jag hoppade ur min tvättkorg så fort de lämnade omklädningsrummet och tog mig upp på läktaren. Och resten är som vi brukar säga "historia"

Jag har teori. Den kan tillämpas både för vänskaplig eller för kärleksförhållanden. Jag tror att de bästa förhållandena är när två personer är väldigt olika varandra. Man har olika personligheter och många olika värderingar. Det är viktigt att ha egna liv och inte leva varandras liv. Det viktigaste är att respektera varandra och varandras åsikter. Man ska inte försöka förändra varandra utan acceptera de skillnaderna som är. Utan ömsesidig respekt fungerar det inte.

Det som är svårt med att vara olika är att lyckas med att respektera varandra. Man kan bli galna på varandra så det gäller att tänka på och komma ihåg att man är olika. Det gäller också att inte klampa över på den andras territorium utan respektera varandras space.

Det som är det bästa med denna form av relationer är matchen som kommer att utspelas. Vid varje möte är det en match, det blir en hjärnornas kamp. Man kommer att få så mycket glädje av varandra och man kommer inte bara få alla de svaren man vill ha tillbaka.

Men det som är det viktigaste är att respektera varandra för dem man är.

Jag har haft väldigt svårt att vara ensam den sista tiden. Det har varit precis som att jag vid ensamhet, eller egentligen inte ensamhet utan vid att vara själv, har gett kroppen ro att tänka, fundera och låta allt helvete besegra mig. Jag har haft stora problem med att vara själv. Nu känns det mycket lättare. Det som händer det händer vare sig jag är själv eller med mycket folk runt mig.

Att vara ensam betyder att inte ha några människor runt sig, ingen som hör av sig och frågar hur det är eller att ha någon att åka till när man behöver sällskap. Det har absolut inte varit mitt problem. Jag har otroligt mycket underbara människor runt mig. Men att vara själv är att sitta en kväll själv i soffan och bara njuta av sig själv. Det är inte samma sak som ensamhet. Vill bara förtydliga det.

Men som sagt jag känner att jag är på rätt spår, jag drar tråkiga skämt och står upp för den jag är. Det är fortfarande så att jag är tankspridd och orolig då och då. Men det är som det är, jag har lärt mig att jag är en introvert person vilket betyder att det inte alltid ska vara så lätt att vara i mittens centrum. Jag börjar lära känna mig själv på ett nytt sätt. Fortfarande full och funderingar och full av oro men jag kommer nog att gilla den nygamla Tomas.

Jaja, ibland älskar jag att vara en grubblare och ibland hatar jag det. Men man kan inte alltid älska sig själv. Men man måste någon gång acceptera sig själv.

Det gick inte riktigt som jag hade planerat med Sverige kommer att få spela final i natt kl 02:00. Det blev en riktig rysare mot Finland.

Men nu är det i alla fall final och vi ska möta Ryssland. Det ska bli skitkul. Det är underbart att se dessa killar som är omediatränade att stå där med sitt självförtroende och verkligen stå för ett självklart spelsystem där bara vinna betyder något. Tänk om seniorlandslaget kunde stå för samma entusiasm.

Vilken perfekt start på sportåret det skulle bli med en seger här.

Kämpa Sverige!

PS! Glöm inte Sveriges upphämtning från ett 0-3 underläge i gruppspelet mot ryssland till seger 4-3.

Jag hörde ett väldigt intressant radioprogram. Det var Fredrik Lindström som pratade om julen och vad den egentligen betyder. Inte vad den betyder för just dig och mig, våra värderingar, utan varför det är som det är idag.

I det programmet nämnde han två saker som satt sig hos mig och nu ska ni få höra.

Ordet "naturen", alltså det som vi idag sammafattar av kanske skog, vatten, djur, ängar, öar, åkrar osv. är ett ord som inte alltid har funnits. Nej ordet är ganska nytt i vårat samhälle. Ordet uppkom när vi en gång valde att börja flytta ihop till vad som idag kallas för städer. Innan var vi ett med naturen och inte förrän vi själva valde att distansera oss från detta fenomen så fick det ett ord. Alltså innan städernas bebyggelse fanns det alltså ingen natur.

Inte förrän vi människor började tvivla på den katolska och den protestantiska tron och övertygelsen i Europa så fanns ordet religion. Precis som med naturen så fanns inte ordet religion så länge vi levde mitt i det. Det var när vi började bli lärda och krävde vetenskapliga bevis på hurvida gud eller jesus faktiskt fanns. Först då började vi distansera oss från detta och då blev det religion. I samma veva blev också världen mindre och vi märkte att det fanns ju faktiskt inte bara en övertygelse utan flera religioner. Och idag finns det massvis med nya religioner. Idag räknas formen "ateism" som en form av religion trots att den helt saknar någon som helst övertygelse om något.


Idag pratar vissa utstickare om kapitalismen som den nya religionen. Det vi idag lever mitt i och har på något sjukt sätt bara har accepterat. Vi väljer att lämna hela vår framtid i händerna på människor som inte kan förklara för oss hur det ekonomiska hjulet faktiskt snurrar. Kanske kommer våra barnbarns barn att se tillbaka på oss på samma sätt som vi ser tillbaka på förfäder och inte alls kan förstå hur man tänkte på den tiden. Idag kan vi knappt förstå att man fick vänta ett år innan man kunde få se tecknat igen, att man fick gå fram till tvn för att byta mellan de två kanalerna som fanns eller att kvinnor inte fick rösta.

Mina drömmar tar över. Det går inte en natt då jag inte drömmer något. Det är nog frukten av att inte somna berusad, att sin kropp chansen att tömma och att reboota lite. Det här är inget konstigt fenomen utan det är fullt naturligt. Men för mig, pojkensomvägradeblistor, är det något nytt. Jag har inte kommit ihåg många drömmar de senaste åren. För mig är det något nytt.

I natt drömde jag om ett tillfälle som var fantastiskt. Jag drömde om den gången jag satt på bryggan i våran stuga under våren 2011. Det hade inte hunnit blivit varmt ännu så det var rätt kyliga kvällar och nätter. Jag satt där och såg en himmel mer stjärnklar än vad jag någonsin har gjort förrut. Vågorna slog lite och himlen gjorde mig berusad. Jag har upplevt det en gång tidigare. Då var det i Mexico. Där vaknade jag av att vara jetlaggad klockan 05 och valde att gå ner på stranden och uppleva en fantastisk soluppgång. Precis en sådan som man ser på film. Stjärnhimlen övergick till en magisk soluppgång över ön Cozumel. Helt magiskt, bara jag, stranden, vattnet och soluppgången.

Det var för mig underbara tillfällen. Jag har många gånger i mitt liv försökt att köpa mig till lycka eller glädje. Jag har öppnat dyra telefonförpackningar eller tvapparater. Jag har ätit på svindyra resturanger eller köpt in hela flaskor sprit på krogen. Jag har bott på dyra hotell eller på annat haft dyra livsstilar. Men när allt kommer till kritan så är det dom små sakerna som sätter sig. Det är kanske en klyscha men det är verkligen dom små sakerna som spelare roll. Det är dom små, för många, obetydliga sakerna som sätter sig på näthinnan. Jag klandrar ingen som köper fina saker eller åker på dyra resor, det kommer jag också, men jag börjar verkligen förstå vad det är som är verkligen viktigt.

Det handlar inte om att ändra livsstil eller bli nån form av trädkramare utan det handlar om att fånga upp det viktiga. Det handlar om att öppna sitt sinne för de saker som varje dag inträffar och som är magiska istället för att blunda och söka tröst med annat. Jag älskar min fina tv och har många fina minnen från saker som har hänt. Men nya tillfällen ges och de kommer, det är bara mitt ansvar att se dem och våga möta dem.

Det finns inget mer vackert än de små handlingarna som betyder mycket för dig eller för mig. Det är de som bestämmer våra öden.

Ibland undrar jag om det är jag som är helt dum i huvudet och inte alla andra. Ibland så försöker jag göra det rätta, det som känns rätt för mig och det som min magkänsla skriker om. Men det blir ändå ett kaos. I mig, runt mig och ovanför mig.

Jag har fått lära mig att så länge jag provar sig fram, så länge jag gör saker eller säger saker som är nya för mig så kommer det kännas som en inre kamp.

Men kommer det aldrig bara kännas rätt, kommer det alltid vara en kamp mellan två små jävla typer på vardera axel?

Jag fattar inget. Men jag kommer inte ge mig och jag kommer inte ta några fånger. Vi kommer inte alltid vara överrens eller förstå varandra men det är viktigt att respektera varandra ändå. Så länge det är med mig jag slåss så kommer ingen annan till skada i alla fall.!

Jag kommer ihåg hur vi gick långsamt i motvinden en tidig morgon i december med bestämda steg tillbaka till hotellet. Det var den 22 december och vi skulle flyga hem dagen efter. Vi var två svenskar som hade slagit i tre veckor tillsammans. Vi hade jobbat på nätterna för det var enda chansen att få ut varorna. Den ordinarie personalen fick under morgonen sätta ut priser då vi inte förstod vad det stod på dessa. Medans vi gick i den stormande motvinden kom plötsligt en container farandes över parkeringen och vi stod handlingsförlamade och sa i mun på varandra - Nu åker vi hem!

Senare under dagen gick vi och köpte oss några öl, några dvd-filmer och fick personalen på hotellet att bygga om lobbyn till en myshörna. Vi pratade mycket om allt vi varit med om, om hur vi slagit världsrekord i försäljning under öppningshelgen och om hur mycket vi saknade Sverige. Men famför allt hur bra vi hade det i Sverige.

Det var en resa som jag aldrig kommer glömma. Den innehöll allt. Hela den hösten var något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.

Resan skulle bara ha börjat. 2008 skulle starta och jag hade ingen aning om vad som komma skulle.

Ibland kan jag bli otroligt sugen på att ha barn. Att ha någon att gå ut med i barnvagn eller att titta på någon när dom sover. Att få kämpa med någon som skriker utan att jag vet varför. Att få se någon i ögonen och få ett obekymrat leende tillbaka. Att få se ett leende av ett barn som vet vad det innebär för pappa när blöjan är fylld eller att få se de glimrande ögonen bara för att jag har kommit hem idag också. Att få vakna upp på morgonen och veta att idag ska vi umgås, bara vi, hela dagen och inget annat spelar någon roll.

Att skaffa barn innebär så mycket mer än glädje. Det gäller att man till ett hundra procent är redo för det. Det är ett ansvar som man måste fullfölja i alla lägen. Det är så mycket mer än bara skratt och glädje. Men jag är säker på att i slutändan så är det helheten som gör det magiskt.

Undrar om jag är mogen, jag tror inte det. Men jag vet att jag kommer bli det och jag vet att jag skulle bli en utmärkt pappa. Och jag skulle inte fira fars dag för i mitt liv skulle alla dagar, hela året, vara min dag.

Kanske är dags för nån kurs på högskolan. Vid sidan om allt annat. Kanske en psykologikurs. Kanske en kurs om att skriva. Jag vet inte men ska ta och kolla upp det. Testa lite. Kanske är det kul, kanske är det inte det. Något på distans. Då behöver man inte skämmas om man inte gillar det. Då är det bara att stänga av datorn.

Ingen aning men kanske vore coolt. Lite som en affär. Lite som en sexuell affär mot sitt jobb utan att hålla det hemligt. Kanske är det som krävs för att känna motivationen. Jag har ingen aning men jag har aldrig provat så jag vet inte. Slutar kanske med swingersfester stora som ormgropar.

Kanske någon ledarskapsutbildning. Fast där är jag ganska bra. Lite som att ligga med samma tjej som man är gift med. Det handlar väl om att utforska nya möjligheter. Så något som jag inte har provat.

Jag ska i alla fall kolla upp det.

Att få spela VM-final i ishockey mot Kanada i Kanada är något av det absolut största man kan göra under en karriär. Att få göra det som endast 17 åring måste vara så sjukt så det får verkligheten att gunga. Att sedan ha 17 000 kanadensare skrikandes mot sig, domare som är enögda, funktionärer som snor klubbor och låser dörrar och en hel stad emot sig. För att inte tala om alla miljoner som matchen på tv. Att få vinna en sån match måste vara den största segern man kan få.

Så jag hoppas och tror att det kommer vara Sverige som slår Finland och Kanada som slår Ryssland. Då kommer i alla fall jag sitta bänkad på torsdag natt för ännu en JVM-final.

Så kämpa nu Sverige! Och skulle Ryssland mot all förmodan slå Kanada så kommer det ändå bli en fantastisk final. För inte kommer väl Finnska lejonbarnen ha en chans? 5-2 till Sverige?

Det är bara i idrott som sann patriotism är ok i vårat underbara land.

Hörs!

Pt III, Kärlek.

Jag sticker ut hakan och säger att kärlek är det absolut största och viktigaste drivmedlet i våran vilja att ta oss framåt som människor. Saknad av kärlek är det som gör att vi sjunker ner mot botten av helvetet. Utan kärlek dör människans själv långsamt och till slut släcks gnistan. Det finns mängder av olika typer av kärlek. Det finns många olika former. Det är inte bara kärlek två personer mellan som pojkvän och flickvän eller samkönad kärlek. Det kan vara riktig vänskap, det kan vara kärlek till ett djur eller bara kärlek till en hobby. Kärlek inom familjen är också en stor del.

Jag tror att det räcker med någon form av kärlek. Det räcker med en typ av kärlek för att ha viljan att ta sig framåt. Det räcker att man har någon eller någon som alltid finns där.

Jag har upplevt en känsla av att det inte finns någon kärlek alls. Jag har känt mig helt ensam i ett hav av eld som slukar kärlek. Jag har stått själv i en gränd där det endast har spelats djävulens symfonier. Jag har sett mörkret segra över en värld där solen aldrig går upp.

Det jag har missat är alla de människor som har så mycket kärlek att ge. De människor som faktiskt har velat gett mig kärlek. Jag ser dessa människor nu. Jag känner att det finns så mycket kärlek att fånga upp bara man är öppen för det. Jag ser de människor som fortfarande skrattar lika vackert som de alltid har gjort, jag ser de människor som alltid har finnits där och jag börjar känna mig mottaglig för detta.

Jag tror inte längre att jag behöver skaffa mig en hund.

Det är lättare att lära sig vara med sig själv när jag inser att fasaden jag har kämpat med att hålla upp dag in och natt ut helt är i onödan. Det är lättare när jag verkligen förstår att de människor jag har runt mig inte bryr sig utan älskar obarmhärtigt utan förpliktelser.

Världen är en ond plats. Jag ser all ondska med egna ögon. Många gånger segrar det onda och det förskräckliga. Världen är ingen plats för en oskuld lite pojke som vägrar bli stor. Världen visar inga genvägar. Verkligheten är ingen äng full av smörblommor där det springer runt barn i shorts eller klänningar. Världen är skulle aldrig vända andra kinden till.

Men tillsammans med kärleken kan vi slåss. Vi kan ställa upp i fronter av mod och vilja. Tillsammans med kärleken kommer vi segra. Men vi kommer nå stora nederlag. Vi kommer att pissas på av verkligheten samtidigt som den kommer kasta tillbaka oss i stora hav av kokande lava. Men så länge vi håller kärleken i handen kommer vi resa oss. Igen och igen. Tillsammans är vi oslagbara.

Det är dags att ta ställning. Det är dags att ta ansvar. Jag och endast jag är ansvarig för mig själv. Det innebär vissa förmånar men också en helt bunt med ansvar. Jag är den personen som ansvarar för hur det ska gå, jag ansvar för mitt eget öde. Visst, har man lite tur går det lite lättare men i slutändan är det jag som måste kämpa för mitt eget öde.

Vissa saker måste jag då välja bort, andra saker måste jag jobba för. Jag måste till exempel ta ställning till vad som är okej i min tillvaro, välja bort det som inte är det. Jag måste stå för vad mitt hjärta tycker är okej och jag måste välja bort det som mitt hjärta inte tycker är okej. Det är slut med att vända andra kinden till.

Gandhi vända alltid andra kinden till, men inte ens han fuskade med vad han stod för. Om man ska vända andra kinden till så är det viktigt att kunna stå för det och inte bygga upp ett kaos i sinnet som vid något tillfälle mynnar ut i ett helvetet. Vänd andra kinden till och gå vidare. Vänd andra kinden till och välj bort. Målet mot ett nytt jag handlar om att fortsätta vara god på att vända andra kinden till men att välja bort.

"All compromise is based on give and take, but there can be no give and take on fundamentals. Any compromise on mere fundamentals is a surrender. For it is all give and no take."

Så fort hjärtat är rent och det goda har segrat i en värld full av ondska då kan jag stå rakryggad och vända andra kinden till likt ett långfinger upp i röven på djävulen som sjunker längre ner, tillbaka in i hemmets helvete.

När jag inte förväntar mig något så kan jag heller inte bli besviken. När jag går in i situationer med öppet sinne så ser jag allt. När jag väljer att fokusera på nuet så lägger jag inte märke till igår eller i morgon. Varje dag är en ny dag med samma möjligheter. Det är endast jag som sätter gränser på hur min dag ska bli. Det är jag som bestämmer hur jag ska må när jag vaknar och det är jag som bestämmer hur jag ska må när jag går och lägger mig. Genom att tänka på det dagen igenom, genom att ta initiativ som är utmanande och genom att inte göra det jag inte vill så blir varje dag bra dagar.

Besvikelse är förhoppningens antagonist. Jag kan endast bli besviken när jag skaffat mig förhoppningar som senare krossas. Men det är jag själv som ger mig själv den besvikelsen.

Så genom att ta ansvar och bestämma sitt eget öde så kommer besvikelserna utebli. Genom att se de eventuella besvikelserna innan man ger sig själv förhoppningar så uteblir dessa.

Likgiltighet med ett leende är mottot. Det är lättare att dölja likgiltighet med ett leende en att dölja besvikelser med ett leende.

Så kampen mot besvikelser bli matchen att stå vinnare i under 2011.

Här följer lite citat från Batman Begins. Då förstår ni kanske styrkan i våra superhjältar och att det inte bara är lianer och granater...

You must become more than just a man in the mind of your opponent.

If someone stands in the way of true justice, you simply walk up behind them and stab them in the heart.

When a forest grows too wild, a purging fire is inevitable and natural.

Why do we fall? So we can pick ourselves back up.

It’s not who you are underneath…It’s what you do that defines you!

Såg filmen för några dagar sedan och upptäckte en helt ny dimension av den!

Bra Bruce/Batman!

Lika bra att ta ett tidigt kort på kungarna innan mörkret och fyllan slog in


Självutnämnd kallskänka!


Alkoholmissbruk, skäms!


Krabban!


Mormors egenkokade hjortronsylt!


Gott nytt år!

Sen har jag lovat att inte lägga upp fler bilder så jag gör inte det. Men kul blev det, tack alla för en fantastisk nyårsafton!

Jag har lärt mig en sak under 2011. En sak om att gömma sig. När vi var barn och ville gömma oss så höll vi för ögonen. Nu som vuxen vet vi att det inte fungerar så. Vi syns även om vi håller för våra egna ögon.

När det kommer till att blotta sig och verkligen visa vem man är och vad man står för så kan man inte gömma sig. Man kan inte gömma sig under sin mantel utan man måste öppna sig. Ibland mer och ibland mindre. Det är ju ingen hemlighet. Men jag har lärt mig att man kan aldrig kräva av någon annan att öppna sig om man inte gör det själv. Problemet med att stänga in sig och gömma sig bakom sin mantel, att inte visa känslor, är att man samtidigt håller för sina ögon och kan inte se vad som händer utanför manteln.

Inte förrän man kastar bort manteln och börjar våga öppna upp sig får man tillbaka från sina vänner och familj. Ju mer man gömmer sig desto mer ensam blir man och man skyller hela tiden på alla andra när man själv inte kan ta emot.

Varje natt drömmer jag, precis som du. Drömmarna skiljer sig åt. Allt i från att drunkna fastspänd i en bil till att vandra omkring på en sandstrand i solnedgången. Inte ofta drömmer jag om samma sak, samma berättelse. Kommer nästan alltid ihåg vad jag drömmer.

En dröm återkommer väldigt ofta. Jag vaknar klarvaken mitt i natten runt 04:00. Helt genomsvettig och en puls på 180. Det känns som att jag vaknar av ett pistolskott men jag vet inte. Drömmen återkommer en gång i veckan, ibland fler gånger. Problemet är att just denna dröm kommer jag aldrig ihåg. Jag har förberett med papper och penna så att jag kan skriva ner den om jag skulle komma ihåg men jag gör det aldrig.

Konstig känsla. Vore skönt att veta om det är samma dröm eller om det är olika!

Jag såg filmen Kickboxer för några kvällar sedan. Det är en härlig 80-tals actionfilm med kungen Jean-Claude Van Damme. Filmen handlar om hur en bror ska hämnas sin storebrors invaliditet genom att slå den största Thailändska fightern i kickboxning. Jag är ganska töntig men jag tycker verkligen att dessa filmer fortfarande håller hög klass. Bra avkoppling.

Men det roliga var att jag kom ihåg hur jag och en kompis såg filmen för massvis med år sedan. Säkert när den var ny och absolut inte skulle se den typen av filmer. Det är vissa gränser för filmer. Hur som helst så såg vi den ute i våran sommarstuga och efter den var vi så uppumpade så vi skulle bli precis som JCVD. Sagt och gjort så satt vi på oss våra badshorts, joggade ut i skogen och skulle sparka av den största tallen vi kunde se. För det hade ju han gjort i filmen. Han hade sparkat av en palm, det ingick i den träningsformen. Det gick inte lika bra för oss. Tur var att vi inte var lika tävlingsinraktade som JCVD var i filmen och gav oss innan det gjorde för ont.

Så dagens läxa, det är inte alltid det som görs på film fungerar i verkligheten.