pojkensomvagradeblistor

Vi människor har lärt oss att bestämma avstånd efter referenspunkter. T.ex om du är ute och går på ett öppet fält så kan du avgöra hur långt det är över till andra sidan genom att se på träden. Ditt undermedvetna vet hur stort ett träd oftast är och genom det kan du se avståndet och avgöra om det är värt promenaden. Samma sak gäller på sjön, på gatan eller på fjället (om det är under trädgränsen). Men vi måste ha referenspunkter som vi känner igen.

Ibland tar livet oss ut i någon form av öken. De enda referenspunkterna vi har är stenar som kan se ut som berg eller tvärtom. Vi vet om att genom att ge oss ut så riskerar vi den stekheta värmen om vi inte når skuggan eller de livsfarliga djuren som kommer fram på natten. Det enda vi vet är att vi inte gillar platsen där vi befinner oss och vi står i valet att vara kvar på den sidan som inte alls är bra eller att chansa och ge oss ut på äventyr.

Livet är som en stor jävla öken eller som ett fjäll som är så långt över trädgränsen att inte ens syret räcker till. Men det är så det är och genom att stanna kvar och stampa så kommer vi långsamt tyna bort likt glaciär under våren. Vi måste ibland våga chansa och lite på stigen vi själva väljer leder oss framåt. Vem vet det vi kanske upptäcker något intressant under resans gång och slutmålet helt plötsligt är ointressant?