pojkensomvagradeblistor

Ångest jag inte önskar min värsta fiende.

Man sitter framför tvn, en lugn kväll efter en hård arbetsdag. Arbetskläderna sitter limmade på kroppen och man zappar i tron på att hitta något program som får en att fastna, att drömma bort. Plötsligt kommer en obehaglig ström av oro krypandes genom kroppen. Man får svårt att sitta still. Man tittar på tvn men ser inte vad som visas. Man försöker läsa texten men förstår inte vad det står. Hjärnan kokar lite lätt och man har svårt att fokuser på tankarna. Telefonen ringer, man stänger av ljudet. In i duschen. Kallt ska det vara. Fan va skönt, det hjälpte. Tillbaka i soffan med bara handduk runt midjan.

Efter några minuter kryper det i kroppen. Man får svårare att andas, tar djupa andetag, tar djupare andetag. Det fastnar någonstans på vägen. En tår kommer, en till. Plötsligt brister det ut i skönsång och man gråter hejdlöst. Hela världen rasar samman, det känns som att man färdas i ljusets hastiget och tunnelseendet blir maximalt. Att gråta hejdlöst samtidigt som man försöker ta djupa andetag får en snabbt att hyperventilera och signalerna mellan hjärna och kropp störs. Vad är det man känner, vad är det man tänker på? Ingen aning men världen faller samman. Det är som att det öppnas ett djupt hål under en och helvetet närmar sig för varje andetag.

Utan att veta av det så ligger man i framåt stupat sidoläge och kan andas normalt. Sätter sig sakta som säkert upp igen. Tar sig mot spegeln i badrummet och upptäcker att man ser mer blåslagen ut i ansiktet än Rocky efter hans värsta match. Huvudet spränger så att det skulle få en jordbävning att verka snäll.

I morgon är en ny dag och då kör vi igen.

PS! Det är vad ångest är för mig, för dig är det kanske något annat.

Jag gick sista året på gymnasiet. Jag gick om ett år, det återkommer vi till, så jag gick med dom som va ett år yngre än mig. Det blev långt ifrån samma sak, man gick inte längre med dem man gått i skolan med sen man var 7 år gammal. Det blev aldrig på riktigt. Kompisarna i klassen kändes lite som en transportsträcka och man släppte aldrig riktigt in någon. Jag hade skitkul och vi hade det tillsammans men det blev aldrig på riktigt.

Jag låg i badet en kväll i oktober. Bodde hemma hos min pappa. Telefonen ringde och det va mamma. Hon hade en kontakt på Toys R us. Han kunde eventuellt fixa juljobb åt mig. Jag ringde honom och efter att ha träffat honom var allt klappat och klart. Jag kunde jobba hur mycket som helst under december månad.

Skitbra tänkte jag och gick in till min handledare på gymnasiet. Jag kommer inte vara här dom tre sista veckorna innan jul, bara så du vet. Hon titta på mig och svarade, det finns inget jag kan säga va? Inte ett dugg sa jag med mitt förföriska leende. Hon förklarade att det inte va acceptabelt och att det skulle bli följder. Visst sa jag och lovade att klara mig i alla ämnen utan att bli underkänd utan att egentligen veta vad jag sa.

Jag jobbade från sex på morgonen till tio på kvällen i tre veckor men några timmar lunch mitt på dagen. Det va skitkul. Det var långt ifrån de jobb jag hade haft tidigare. Pengarna jag tjänade åkte jag till Alperna för i tio dagar. Jag skulle göra om det varje dag i veckan om jag fick välja. Jag klarade mig i alla ämnen den terminen och fick minst godkänt.

Det här är inget inlägg om hur viktigt det är att skolka. Det är ett inlägg om hur viktigt det är att ibland göra det man själv känner är rätt. Och hur viktigt det är för föräldrar att låta sina barn följa sina egna instikter ibland, även om det kan bli fel.

Efter jag tog studenten så fick jag jobb, heltidsanställning, på Toys R us. Och hur den stigen stakades är också en annan historia.

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs.
Lås inte in dina plantor i et drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.

Mycket fint, Björn Afzelius - Ikaros, en av de finaste svenska texter som skrivits. Lyssna på den.

Jag började jobba på Toys R us under sommaren. Jag kommer ihåg hur stolt jag var över mitt första "riktiga" jobb. Jag fick, som jag tyckte, en bra lön. Jag fick direkt ansvarsområden som fick mig att växa med uppgiften. Jag hade lite motstånd från äldre i min närhet. Mycket berodde på att Toys R us hade ställt till med den största fackliga skandalen inom handels i svensk historia. Om ni är intresserade finns det en bok om detta. Men det va amerikanerna såklart och inte den nya danska ägaren.

Jag slet på, lärde mig massa nya saker och tyckte livet va ganska enkelt. Tidigt satt jag upp mål för mig själv. Jag delade med mig det också. Jag kommer ihåg att jag en dag kom hem och berättade för min flickvän att inom två år är jag biträdande butikschef och inom fem år är jag butikschef inom Toys R us.

Jag kommer ihåg hur självklart det kändes. Hur det kändes som att jag verkligen kunde bestiga Mount Everest i shorts. Varje motgång kändes som en vindpust som man enkelt blåste tillbaka. Varje gång man fick kritik tog man nya tag mot framgång. Jag ska bli butikschef, jag ska ha min egen personal och min egen butik. Jag så mig själv i spegeln varje morgon och såg en stjärna, i alla fall en blivande stjärna. Det fanns inget som kunde stoppa mig. Det fanns ingenting som kunde stå mellan och en karriär.

Jag hade redan under gymnasiet bestämt mig för att skolan inte va något för mig. Den enda chansen att komma någonstans var att jobba som fan. Samtidigt ta människor, motgångar och framgångar på ett bra sätt. Att lära sig att kommunicera och va noga med att inte göra folk besvikna. Det var receptet för att lyckas.

No retreat, no surrender var den riktiga vägen

Det som är en viktig grej med kvicksand är att man kan veta om att man trampar för fullt. Man kan känna att saker och ting inte är som dom ska. Precis som i del 1 så kan man klara sig själv, man kan sig till ytan massvis med gånger och tro att det blir lättare och lättare. Det gör det också. Det kan bero på massa saker. Det sker något i livet just då som gör att det känns lättare. Marken blir liksom lite fastare.

Det man inte vet om själv, om man inte varit i situationen tidigare, är att vid nästa motgång i livet börjar man inte på noll i gropen utan man börjar på minus. Det här är omöjligt att känna just då. Vad man ska ha klart för sig att det finns inget skrivet vad som är en motgång. Det kan vara vilken pissgrej som helst som gör att världen vänds upp och ner igen. Ni förstår hur cirkeln sluts, spiralen är oövervinnerlig. Man klarar det inte tillslut.

Om man bryter ett ben i kroppen så läks det och blir starkare. Lite som en svets som är starkare än grundmatrialet. Det gäller det mesta i kroppen, utom det man inte kan ta på, det psykiska. Det blir skörare och skörare.

Alla människor drabbas så klart inte av kvicksand. Men jag skulle vilja skylla lite på samhället som varje dag ökar tempot. Varje dag ska mer och fler saker hinnas med på en dag. Survival of the fittest säger jag. Vissa är lämpade för det och andra inte. Dessvärre är det de som är lämpade för det som sätter ut konorna för oss andra och runda. Men glöm inte att vi är samhället och den stora massan borde bestämma. Men det vi kan göra är att lära oss att säga nej och värdera rätt saker, det som är vikiga för oss. För dig och mig, inte för den som placerar ut konorna åt oss.

To be continued...

Är man sportnörd så är man. Lever man ihop med en annan blir det kaos med fjärrkontrollen. Ett modernt förhållande. Tackar tekniken å de grövsta för att man inte behöver slåss om kanalerna:

Fr v. Napoli-Juve, Arsenal-Man City, Sundsvall-Leksand. Nedr r. Liverpool-Chelsea

Så kan det se ut en vanlig tisdag.

Så, det va formaliteterna. Chelsea sviker igen. Och värst av allt mot Liverpool. Jag kan inte hjälpa det men jag hatar det så in i helvetet. Har som vanligt inget att skylla på och det gör det ännu värre. Fuck!

En liten uppdatering i spelet så ligger jag på cirka 30 enheter så på god väg nu!

Stay Blue (ett tag till iaf)

Del 2. Hopp.

Har ni hört historian om det kokande vattnet och grodan. Om du lägger i en groda i en kastrull med vatten och låter det koka upp kommer grodan att dö. Men om du lägger i grodan i redan kokande vatten så kommer grodan hoppa ur och överleva. Många saker kan skrivas om detta men det en annan gång. Det är i alla fall ett hopp.

Hoppet är det sista som överger en heter det. Jag tror det stämmer. Jag såg ett avsnitt på Criminal Minds på tv för ett tag sedan när ett barn försvann och tänkte lite kring detta. Hoppet gör att vi kämpar vidare, hoppet ger oss tro för framtiden. Man inte riktigt ge det ett slutdatum men man tror att någonstans vid horisonten hittar vi det vi söker.

Jag tänker på alla människor som har någon person, familjemedlem eller likanande som saknas av en eller annan anledning. Där kan man verkligen snacka om hopp. Många andra hoppas att sin livssituation, sitt jobb eller en relation med en vän löser sig. Man hoppas och ser det långt borta i horisonten. När solen går upp på morgonen ser man det och när solen går ner speglas hoppet i solen. Man kanske hoppas att man får ett jobb eller en stabilare ekonomi eller att botemedlet för cancer kommer. Hoppet överger än aldrig. Förrän man själv väljer det.

Ingen annan människa kan säga åt dig att sluta hoppas, ingen kan övervinna din känslor att sluta hoppas. Det är bara du själv. Håll hårt om hoppet, det är det sista som överger dig.

Inte för att skryta då jag är väldigt uppmärksammad till att det inte är något att skryta om. Men i min värld, i min värld av soffor och Viking Kebab är det något att skryta om.

Jag har ont i kroppen för den har nog inte jobbat så hårt sen jag gick på gymnasiet.

Förra veckan blev det en innebandyträning, en innebandymatch och två vändor badminton. Igår var det badminton och ikväll innebandy. Och det är en flytt inblandad och minst en gång till badminton och en innebandymatch denna vecka.

Kroppen får sitt!

Har fått det berättat för mig. Av både mormor när hon levde men också av mamma.

När vi bodde på Bjurhovda bodde vi väldigt nära dagiset jag gick på. Man såg både vårat köksfönster och våran trappuppgång får gården med sandlådor och lekställningar. Dagiset var omringat av en häck och stängsel. Där låg vi förövrigt i senare ålder med fiskelina och plånbok ut mot cykelbanan men det är en annan historia. Vid några ställen runt denna häck fast det också några träd. Vet inte om det var ok men jag vet att vi brukade klättra i dessa träden. Lite sånt man pysslade med i den åldern.

Jag har fått det berättat för mig att jag kunde klättra upp i något av dessa träden för att bara sitta och vänta på att mamma eller mormor skulle komma och hämta mig. Varken fröknar eller kompisar kunde få ner mig. Jag kunde sitta där och bara vänta likt Ferdinand fast inte under trädet utan i det.

Hur detta kommer sig har jag ingen aning om. Varför jag valde att sitta där kan jag inte komma ihåg. Varför man väljer att hellre sitta i en trädtopp istället för att leka med sina kompisar har jag ingen aning om.

Men det jag vet, efter att cyklat förbi just det trädet, är att jag vet exakt hur jag förmodligen kände. Jag kan känna och nästan se mig själv sitta där och bara vänta på att få komma hem.

Jag har suttit i samma träd under många år, jag har suttit där och väntat. Nu har jag kommit ner, blivit hämtad. Nu ska jag bara låta mig själv leva med att det är ok för mig att ha mitt träd att sitta i.

Del 1. Tro

Vad tror vi på? Tror vi egentligen på något längre. Satt och funderade en lång stund så jag kom på mig själv att jag missat en period i hockeymatchen jag skulle se. Jag hade sett det men jag vet inte vad jag sett, är du med? Lite som att läsa en bok och efter åtta sidor bli tvungen att läsa om det eller när man inte har en aning om hur man körde till jobbet. Ja du fattar.

Det började egentligen med att jag funderade på vad jag egentligen tror på. Jag försökte hitta något som jag skulle simma över Atlanten för. Något stark, någon känsla över vad jag egentligen står för och kunde inte komma på något. Sen började jag tänka på vad mina vänner, mina närmaste står för, kom egentligen inte på något där heller. Missförstå mig rätt, jag kan så klart ha missat något och vill inte hänga ut någon här.

Sen började jag tänka på vad andra människor står för. Jag kom att tänka på religion, politik och ämnen där det är lätt att ha starka åsikter. Där man oftast möter motstånd. Det kan ofta vara en gråzon där inget är rätt förutom i betraktarens öga.

Om ärligheten ska fram så började jag känna mig avundsjuk på människor som kedjar fast sig vid båtar, de som vänder sig mot Mecka flera gånger om dagen och t.om. dem som dag in och dag ut står för sin politiska åsikt. Både de som är dragna åt vänster eller höger men även de sk. Sverigedemokraterna (vilket för övrigt är ett hån mot Sverige att de får kalla sig så). Det handlar inte vad de tror på, för tro mig jag håller inte med någon av de ovan men jag blev avundsjuk på deras tro. Deras vilja att kämpa för det de tror på.

Vi börjar bli fega. Jag är feg. Jag är för feg för att stå upp och säga, det här tror jag på och jag skiter i vad du tycker. Jag är nog inte ensam.

Tro är ett starkt laddat ord, det ska inte bara fnysas bort. Fråga någon du känner vad dom verkligen tror på och lyssna till deras svar.

I filmen "The Replacements" finns det en scen där Gene Hackman, tränare för ett gäng amerikanska fotbollsspelare, ställer frågan, vad är det värsta som kan hända på en fotbollsplan? Keanu Reeves svarar, det värsta som kan hända är kvicksand. Vad han menar med det är att man hamnar i situation där allt man gör går fel. Vad man än försöker så blir det värre och värre, man hamnar längre och längre ner och det blir jobbigare och jobbigare.

Jag tycker det är en perfekt beskrivning på vad som kan hända alla människor, inte bara på en fotbollsplan utan i alla situationer.

Jag tror att alla människor någon gång eller flera gånger hamnar i just denna situation. Man tycker att man försöker och försöker men inget hjälper. Och ju mer man försöker så hamnar man djupare och djupare. I början är det ganska lätt, man har energi att ta sig till ytan och samla syre. Man känner säkert inte ens av att det blev tungt ett tag. Man fortsätter men utan att man vet det så blir det jobbigare och jobbigare för varje dag. Ibland kanske man inte ens kommer upp på ytan för att samla krafter utan får börja dagen på minus. Dessa dagar blir fler och fler. Man vill inte erkänna för sig själv hur det känns utan man känner att i morgon är en ny dag och jag börjar på noll.

Dagarna som börjar på noll blir färre och färre och man sjunker djupare och djupare. Man märker inte det själv men omgivningen börjar märka det. Man glömmer saker, man lovar saker som inte kommer att hållas och man misslyckas mer och mer. Man försöker dölja det och ju mer man döljer desto synligare blir det. I morgon är en ny dag ekar i huvudet medans man sakta börjar andas in sanden. Det sätter sig som en klump i halsen och det blir svårare och svårare att hosta upp den på morgonen.

Till slut sitter det så mycket sand i halsen att man inte kan andas.

Det kan hända alla. Alla är inte så lyckligt lottade att de har människor runt sig som hoppar i gropen för att hjälpa en upp.

Björn Gustavsson, en komet som senare kraschade för att igen lyftas upp. Han va med i Skavlan i fredags. Finns på SVTplay. Mycket sevärt där han öppenhjärtligt berättar om hur han från den absoluta toppen tog sig ända ner till botten och hur han kämpar för att ta sig upp över ytan igen och hålla sig flytande. Mycket bra och sevärt.

Se det! Tänkvärt om både samhället och hur svårt det kan vara att vara sveriges mest populära man.

Rock on!

Kommer ni ihåg stormen Gudrun (Januaristormen) 2005? Ganska stora skador i stora delar av Sverige. I veckan va Berit och snurrade över Sverige. Men var kommer namnen ifrån?

Jag trodde i min patriotiska dumhet att det va vi i Sverige som döpte de stormar som kommer in över vårat land. Men nej, det låter vi Norrmännen och deras vädertjänst göra. SMHI vill inte göra detta och tycker att eftersom stormen når oftast Norge först.

FEL! Vi ska döpa det som är vårat. De oväder som drar in över vårat avlånga land skall döpas av oss inte av nån skäggig norsk vädersnubbe som hellre sitter i skogen och grillar korv än bryr sig om vädret i Sverige!

Skärpning SMHI!

I år är första gången på 10 år som jag har i lugn och ro firat första advent. I vanliga fall handlar det om det första helgen i årets julhandel och jag är van att vara taggad till tänderna för att jobba skiten ur mig.

Inte i år. Nu kan man i lugn och ro sitta ner utan att känns sig stressad och att man måste iväg snabbt igen. Jag tror jag gillart.

Handeln och hetsen kring julklappar är något som många stressas av. Det kostar pengar och man har knappt tid för att fira jul för det ska förberedas så in i helvetet. Jag ska endast köpa en julklapp i år och det känns skönt för det är redan klart. Så det ska bara njutas.

Egentligen tycker jag inte om julen, det är något hypat och det blir för mycket. Men det ska bockas av det också så jag ser fram emot att december tar slut och början på ett nytt år kommer igång. Det ska iaf bli kul att i lugn och ro träffa släkten och kanske vara lite utvilad på julafton för en gång skull.

Vet ni varför färgen röd är så populär runt jul? Det beror på att man offrade djur runt julen och hängde upp det röda köttet i granarna. Därför började julgranskulorna vara röda och på den vägen är det. Jag är fan av svart och silver i granarna. Nytt och fräscht.

Var på VIK igår mot Troja från Ljungby. Ganska kul faktiskt. Det som fastnade efter matchen var dock inte hockey, snygga mål eller passningar. Det va inte klacken (den som sjöng), det heller inte publiksiffran.

Några trogna Trojafans hade rest hela vägen, 40 mil, från Ljungby till Västerås. Dom va nog max 8 st som hade en hel läktare för sig själva. Det va heller inte dom som fastnade. Det som fastnade va de 4 "VIKsupportrarna" som tog sig hela vägen, från den ena kortsidan till den andra för att vid ett VIK mål kasta över en Coca Cola flaska mot Trojafansen. Det roliga i hela historian är att de jublade och såg det som en seger när vakterna tog bort dom.

Nu är inte jag något fan av fighting eller läktarvåld men hallå!

Skulle vara kul om det blev match mot AIK och det kom 1000 supportrar från Stockholm som invaderade ABBarena. Då tror jag inte att dessa pojkar hade sprungit över:)

Att nämna i allt detta trams är att det va nog den största polisiära insats jag sett. Det va nog 20 poliser och det dubbla antalet vakter som drack kaffe denna kväll.

Ska VIK betala det?

Länge leve VIKs läktarkultur.

Jag har inte riktigt följt med i vad som hänt. Men vad jag har förstått så är det en ek som kallats tv-eken som nu har fällts, i natt. Vissa människor, sk. trädkramare, har inte riktigt tyckt att det är ok.

Nu har man med hjälp av 7 piketinsatser och en förmodligen stor motorsåg fällt den. Jag läser kommentaren från demonstranter som kallar det en diktatorisk insats, att det va fegt att göra det på natten. Men allvarligt, va fan sitter ni i en ek som inte är eran. Någon har bestämt att den ska bort så ge fan i den. Enkelt. Get a fucking life!

Min fråga är nu. Borde inte sådana människor få räkningen för den polisiära instatsen. Eller borde inte dom som demonstrerade i Göteborg för massa år sedan få det också. Som AIK och Djurgården får. Nu menar jag inte dom hederliga demonstranterna utan idioterna som förstör.

"Diktatorisk instats"? Att köra över er med pansarvagn likt Himmelska Fridens Torg eller bara skjuta av er på plats. Det vore diktatoriskt.

Det är inte direkt så att ni hjälper till för den demokratin vi lever för.

IDIOTER. Hoppas ni får tillbringa hela jävla helgen i häktet och kosta oss normala människor lite till!

Jag skriver det här. Då kommer jag inte undan. Om det är någon om tvivlar eller som inte tror på mig så kommer jag ha min bror som vittne.

Jag ska komma upp i en viss summa pengar på mitt BET365 konto.

Jag började med 5 enheter för drygt en vecka sedan. Jag har cirka 20 nu och jag ska upp i 100.

När jag gjort det ska jag åka och kolla på fotboll!

It´s weekend! Så No regrets!

Barcelona spelar den finaste fotbollen brukar det sägas. Visst, jag håller till 100% med. Barcelona har ett passningsspel som saknar motstycke. Iaf så länge jag tittat på fotboll. Barcelona har vunnit bollövertaget i samtliga matcher, i alla tävlingar de ställt upp i sen Pep tog över. Dom har en trio, Messi, Xavi och Iniesta som tillsammans är en av de vassaste trion fotbollsvärlden har sett. Dom vinner i stort sett allt de ställer upp i och dom gör det på ett snyggt sätt.

Problemet med Barcelona nu är att det har blivit en vi-mot-världen-känsla. De flesta jag känner har en gång gillat att titta på Barcelona och gillat deras fotboll. Nu är det inte så längre. Varför?

Barcelona filmar otroligt mycket. Så är det bara och det är fula filmningar som oftast resulterar i matchavgörande situationer. Dom får domarna med sig. När domslut inte går deras väg springer dom ikapp domaren och beter sig som barnungar där halva laget borde bli utvisade varje match. Det är ett gäng fotbollsmördare som inte kan tolerera motgångar. När motståndare väljer att spela hårt, ibland på gränsen till för hårt väljer dom att istället för att spela lite snabbare, lite snyggare att gnälla.

Hade Barcelona gett fan i allt trams och bara spelat fotboll på det sättet dom kan och bete sig som gentlemän istället skulle inte världen kunna säga nåt. Nu har dom valt en linje och det kommer inte vända.

Jag hoppas, för Barcelonas skull, att denna generations Barcelona verkligen blir ihågkommet för sin fotboll och inte för sitt agerande i motgång.

Det ska vara hårt men rättvist. Det är dags för Real Madrid att peta när skolpojkarna och resa sig som gentlemän över den spanska fotbollshimlen.

Vamos, Real!

AVB är född 1977. Alltså en ungdom när det kommer till fotbollstränare. Hans mormor är från Manchester vilket har gett honom en perfekt engelska. Han jobbade med Jose Mourinho i Porto som assisterande tränare och följde med Mourinho till både Chelsea och Inter innan han fick rycka in i Académica de Coimbra som låg sist i den portugisiska ligan. Han förde in sin fotbollsfilosofi i klubben och slutade på en säker elfte plats i ligan. Året efter fick han jobbet som Portos huvudtränare.

Han vann den portugisiska supercupen, ligan och den portugisiska cupen innan han avslutae året med att vinna EuroLeague samma år.

Chelsea köpte loss honom för ofattbara 15 miljoner euro för att få honom till Stamford Bridge.

Chelsea har haft en mängd tränare sedan Mourinho slutade. Alla har kommit och gått för att resultaten inte gått som Roman velat. Chelsea har inte startat ligan så dåligt som i år sedan Roman tog över för snart 10 år sedan.

Vad beror detta på?

Jag tror att AVB kom till Chelsea, lite i Mourinhos fotspår, fylld med självförtroende och med massa spelidéer som skulle göra Chelsea till ett vinnande lag igen. Man ville spela snabbt passningsspel, bollen på marken och sätta hög press på motståndarna för att snabbt få tillbaka bollen. Lite som Barcelona eller som Arsenal försöker spela.

Facit!

Chelsea har en stomme i laget av spelare som spelat länge nu. De är inte vana med detta. Vi har JT i backlinjen som inte alls är nån Bolt och har svårt att sätta hög press. Vi har ett innermittfält som inte alls är vana med fria roller och nästan ett man man försvar med hög press. I varje match så har Chelsea släppt in mål på individuella försvarsmissar i positionsspelet.

Den blå maskinen var bäst i världen på positionsspel, jag har matcher mot både United och Barcelona i minnet. Vi väntade ut motståndarna och sedan trummade på. Vi stressade aldrig. Vi gick aldrig bort oss. Nu när jag ser på Chelsea ser jag ett U17 lag som är så spelsugna att alla koncept och spelsystem är borta.

Visst, AVB spelsystem kommer att lyckas, det kommer bli ett nytt bra Chelsea igen. Men inte i år. Jag tycker AVB faktiskt har varit för naiv och försökt forma ett lag som spelat lika i 8 år till ett helt nytt lag med nya idéer. Jag klandrar inte spelarna, faktiskt tycker jag det endast är AVBs fel. Jag vill verkligen se honom i Chelsea länge och jag tror på honom men nu handlar det om att överleva detta år. Det handlar om att komma topp 4 för en CL-plats nästa år. Det är inte ens nära som det ser ut nu.

Jag säger back to basic och för in det nya Chelsea lite åt gången.

Stay Blue

 

En man är ute och går. Plötsligt ramlar han ner i ett hål. Han upptäcker att det är omöjligt att komma upp då hålet både är djupt och trångt.

En doktor går förbi ovanför och mannen ropar, - Ursäkta, jag är fast här nere i hålet, kan du hjälpa mig?
Doktorn stannar till och skriver ett recept som han kastar ner till mannen

Lite senare går det förbi en präst och mannen ropar, - Ursäkta mig fader, jag är fast här nere kan du hjälpa mig? Prästen skriver ner en bön på en lapp och kastar ner.

Ännu lite senare kommer en vän och går förbi. Mannen ropar, -Kompis, kan du hjälpa mig. Jag är fast här nere och kommer inte upp. Vännen hoppar ner. Mannen blir förbannad och säger nu kommer vi ju inte upp. Vännen säger, - Ta det bara lugnt jag har varit här nere förrut och jag vet vägen upp igen.

En fin berättelse som på något sätt visar på både vänskap och erfarenheter.

God dag!

Ok....som utlovat.

Kanske är det naivt att tro, kanske är det en omöjlighet. Men något måste göras.

1958 när det var VM i Sverige så gick man fotboll. Men sedan dess har det gått fortare och fortare. Nyligen gjordes det ett mål på bara 10 sekunder i en CL-match. Igår gjorde Real Madrid 3 mål på de första 9 minuterna. Det går fort nu. Det är roligare fotboll för de som spelar, för oss som tittar osv. Men man dömer på samma sätt som tidigare. Visst det har tillkommit målområdesdomare i vissa matcher och linjedomarna kallas assisterande domare.

I helgen var det 9 mål som blev feldömda. Åt båda hållen. 9 mål. Det är många det i en sport där varje mål kan vara avgörande både sportsligt och ekonomiskt.

I Hockeyn har utvecklingen varit den samma. Egentligen hela samhället har samma utveckling men det kan vi återkomma till. Hockeyn har tillsatt en huvuddomare till. De har målkameror och använder sig av den nya tekniken, media. Dvs kameror. Bara till det positiva. Vi vill ju både vinna och förlora rätt.

Fotbollen borde använda sig av kameror vid eventuella mål eller offside. Då sitter det några äldre herrar någonstans i England i sköna Chesterfield fotöljer med en konjak och cigarr och tycker att vi ska låta fotbollen vara som den är.

Nej, säger jag. Annvänd kameror när man är osäker på om bollen är inne. Använd dom när det blir mål och man är osäker på om det var offside eller inte. Dvs. spela vidare tills bollen är inne och sen får fjärde domaren ev. gå in och ändra domslutet. Men spela tills den är inne. Går den inte in spelar det ju ingen roll.

Om jag, i ett annat land, 5 sekunder efter kan avgöra om det är rätt eller fel borde inte spelet drabbas. Spelarna skall ju ändå springa runt och fira med div. målgester.

UEFA, dags att modernisera. Låt inte mig och många andra irriteras mer av detta nu. Testa i tex. Euroleague eller i nån mindre liga som t.ex. Allsvenskan. Men agera!

Annars tar ni med er den moderna fotbollen i graven!

Följ evolutionen!

Fabricio Coloccini, Newcastle


David Luiz, Chelsea

Frågan är bara vilken av backarna som är bäst. Men lika utseendemässigt är dom helt klart.

Kämpa Chelsea!

Satt och pratade lite när jag åt lunch idag. Vi kom in på ämnet att vara nöjd eller att verkligen tycka att något är speciellt. Ganska snabbt kom vi på att vi väldigt sällan blir imponerade eller känner oss verkligen nöjda med något.

Jag har det senaste året varit med om ganska mycket och utan att skryta så är det nog mer än de flesta. Jag har varit i New York, Mexico, varit på flera stora fotbollsmatcher och väldigt sällan haft slentrianveckor. När jag tänker tillbaka på dessa saker och tittar på bilder så är det väldigt sällan jag tänker, fan va häftigt det va. Eller känner att det va verkligen något utöver det mesta.

När jag va högst upp i Empire State Building va ett sådant tillfälle. Men annars så är det inte så mycket.


När jag försöker komma på dom saker som satt sig ordentligt är det dom små sakerna. Jag kommer ihåg när jag och en vän skulle på Chelsea-Tottenham. Det va inte matchen som satt sig utan när vi träffade en skotte på en pub och satt och pratade med honom länge om livet.

Det är möten mellan människor eller bara två vänner som sitter och pratar som sätter sig. När jag tänker tillbaka så är det inte var i världen man är utan med vem man är. När jag va i Mexiko med min mor och bror så är de hräligaste minnena när vi hellre satt och groggade med två äldre herrar och pratade om livet eller följde med deras döttrar ut på krogen. Konstigt tyckte döttrarna med helt rätt tyckte jag och bror.


Vi såg det mesta man kunde i denna del av Mexiko. Pyramider, båtutflykter, knarkhandlare, livebetting, fest, sand, vatten ja allt sånt. Men det är kvällar som denna ovan som satt sig.

Varför jag kom att tänka på allt detta nu? Idag när vi skulle äta lunch så mötte jag en kille som heter Jimmy. Han jobbar på DHL och spelar i vårat innebandylag. Han sa att det roligaste han vet är att spela innebandy med oss och då kom jag på att han efter första träningen i höstas sa att det va det roligaste han gjort i livet. Just då tänkte jag, allvarligt. Nu ser jag i hans ögon att han menar det verkligen. Jag är faktiskt avundsjuk på honom. Att känna sån äkta glädje för en sån sak det är imponerande.

Dom som kan känna äkta glädje för småsaker de är dem personerna vi ska lära oss av.

Stort!

I lördags gjorde jag en 80-oddsare. Alltså 80 ggr insatsen. Det va matcher som skulle gå av stapeln lördag, söndag och avslutas med 2 st måndagsmatcher. Jag kollade medförtjusning på fotboll. Det gick bra. De matcher som skulle vinnas gjorde också det. Med rätt antal mål osv. Söndagens kvällsmatch mellan Roma och Lecce skulle Roma vinna med minst 2 mål annars skulle matchen bli ogiltig och oddset förändras. Det såg kanon ut, Roma ledde med 2-0 då plötsligt Lecce fick in en boll. Det ska ni ha klart för er att det ett av deras två skott som gick in. Jaja. Nog om det, Roma fortsatte pressa och kolla på detta:

http://www.youtube.com/watch?v=e9c0FbsEw6E

Förmodligen årets snyggaste mål. Och felaktigt bortdömt. Helvetes jävla skiiiit!

Jaja, resterande matcher gick som dom skulle och oddset räknades ner till 20 ggr istället för 80 ggr. Så lite nöjd ändå men ändå PISS!!

I morgon blir det domarfokus!

Tills dess, stay sharp!

Gillar personalen på apoteket. Pedagogiska och duktiga. Främst när det gäller pensionärer. Det tar lite längre tid för denna grupp människor men dom kämpar på. Synd att inte alla inom handels kan se och förstå hur dessa underbara människor skall bemötas. Ibland lite tjuriga men va fan dom har kämpat på i massa år. Och faktiskt lagt grunden för oss i nästkommande generationer. Bra Apotekets anställda!

En dag är vi också där och då hoppas jag att jag blir bemött på rätt sätt.

"Vågar du bli gammal" skriver många tidningar nu och rapporterar om förhållanden på diverse äldreboende och sjukhus. Ja det vågar jag!

Ett hus vid nån strand i ett varmt land att bli gammal vid. Det är mina drömmars mål!

Men nu skiter vi i det och är unga ett tag till!

Den finaste turneringen för klubblag utan tvekan. Den turneringen som är viktigast, ekonomiskt, för alla klubblag. Men jag tror inte det är den viktigaste sportsligast. Jag tror att de flesta fans, iaf de inhemska, rankar ligan framför CL. Visst ett lag som Chelsea som har haft det som mål i flera år rankar det som viktigast. Men jag är inte säker på att fansen gör det. Jag tror det är viktigare att vinna ligan och vara bäst i landet.

CL har blivit alldeles för ekonomiskt och kommersiellt. Det är för många lag med. Visst det ska vara möjligt för att lag att kunna deltaga med gruppspelen har blivit lite av en transportsträcka, likt Elitserien för de bästa lagen. Vi ska avakta och se hur jämna grupperna har varit när det är slut men vissa matcher är helt bedrövligt onödiga.

Visst det är ett stort skyltfönster för fotbollen och man mäts mot andra ligor men det har alltid varit och skall föralltid vara det inhemska som ska vara det viktigaste. Gör om det till Champions League på riktigt och ta bara med ettorna från varje land. Då blir det mer turnering på sidan om och inte det viktigaste för alla ekonomiskt. Det skulle också minska klyftorna i de inhemska ligorna.

Hörs!

Det va mellan jul och nyår 2008. Vi va ett glatt gäng i Sälen. Förfriskade från morgon till kväll. Vi sjöng för det mesta, skrattade hela tiden och hade det superkul.

En dag satt vi i Lindvallens 6-stolslift. Vi hamnade bredvid 2 skittrevliga killar. Vi sjöng på Turisten Klagan så det ekade nerför backen och jag hoppas att alla barnfamiljer förstod att det va med enbart kärlek vi sjöng. Killarna bredvid tog fram en liten hutt med Jäger och frågade snällt om vi ville smaka. Vi skrattade men avböjde tacksamt. Utan att tänka oss för tog vi fram ryggsäcken med "Sören" (5 liters plastdunk med egenkryddat brännvin i). Vi frågade om dom ville ha sig en liten hutt. De tittade på varandra likt två fågelholkar. Vi tog oss en hutt och skrattade vidare.

Detta blev min hittills i livet roligaste skiddag. Lagom mjuk i leder och tillräckligt mjuk för att göra diverse konster i hopp. Dvs. att hoppa 15 cm ovan marken för att sedan trassla in mig i en gran.

Senare på kvällen träffades samma killar av slump på en krog. Det visade sig att de va två poliser som va i Sälen för att skoja till det lite.

Så kan det va, shit happens men lika glada för det va väl vi. Odödliga och med världen vid våra fötter tog vi nya tag dagen efter med en redig frukost.

Rock on!

PS! Till historien hör att vi alla låg däckade en vecka när vi väl kom hem

Kom att tänka på en ganska rolig episod i mitt liv idag. Det fick mig att skratta lite faktiskt. För mig själv. Man formas av sina minnen.

Jag och min bästa kompis Klas, (som för övrigt min bror ville döpas efter), hade säkert tittat på nån cool actionfilm med Sly eller nån annan 80-talsikon. Vi hade fått för oss vi ville ha varsin batong. Inte sån där fjantig som den svenska polisen har utan en sån där cool som den amerikanska polisen har. Ni vet en sån med en kortare pinne på som handtag.

Vi snodde ett städskaft av Klas mamma och några timmar och några eltejprullar senare hade vi varsin cool amerikansk batong. Vi av oss ut vid radhusen på Bjurhovda och skulle visa upp oss för brudarna i området. Hade man tur fick man vad vi kallade en långtradare. Har för mig att det gick ganska bra faktiskt.

Jag skulle sova hos Klas denna kväll. Det började närma sig sängdags och jag började känna att jag inte riktigt vågade sova borta. Jag fick den smarta idén att när Klas gick på toa så sprang jag hem. Jag kommer ihåg hur jag sprang med gråten i halsen och det kändes som 15 mil men det är max 1.5 km. Kom hem till mamma och berättade att jag ville sova hemma. Snart ringde Klas mamma förtvivlad och hade "tappat bort" mig. Allt löste sig och dagen efter var vi bästisar igen.

Vi va cirka 10 år.

Sånt e livet, shit happens!

En helg:

Fredag
Brynäs-Färjestad
Malmö-Örebro
Lugn start i sportens tecken.

Lördag
Norwich-Arsenal
Manchester City-Newcastle
AIK-MODO
Swansea-Manchester United
Luleå-HV71
Fiorentina-Milan
Valencia-Real Madrid
Skönt att komma i säng i tid till lite avslappning med West Wing

Söndag
Nördarna-RSJ, spelade själv. Två schyssta tacklingar. En över sargen. Nöjd
Juventus-Palermo
Chelsea-Liverpool
Ravens-Bengals
Roma-Lecce
och nu
Bears-Chargers
innan det avslutas med West Wing.

Ett dagsschema en vanlig helg i en sportnörds värld.

Vad det gäller liret så är 13 enheter satsade och dessa har gett 18 enheter så helt ok. Framför allt inte bakåt.

Tack för mig, hej!

Jaha, det va ju kuuuuul!

Svårt att snacka bort. Liverpool fick Chelsea precis dit de ville och spelade med snabba omställningar och ett kompakt försvar. Man kan säga att om Chelsea satt sina chanser i böjan av andra så hade det sett annorlunda ut men nu gjorde dom inte det. Inte ens domarn går att gnälla på. Helvete!

Men som tidigare skrivet så är denna match en av de viktigaste för mig och Chelsea svek. Inte minst JT som med många misstag satte laget och fansen i trångsmål. Inte ens en etta i betyg får han!

Men jag hatar fortfarande Liverpool och dess fans mest av alla. Av någon konstig anledning så är Liverpoolfans ett släkte för sig. Dom kan inte förlora eller vinna. Dom kan aldrig ge ett annat lag beröm. Dom är alltid bäst och så också denna gång (iofs sant idag).

Nu tar vi nya tag och ser fram emot matchen på Anfield i vår då formen skall vara toppad och dom viktiga matcherna skall spelas.

Vi syns i Europa Liverpool. Nej just det ni kom inte med där.

Så igen, Fuck Off Liverpool!

Elitserien i hockey. Det bästa svensk hockey har att erbjuda. Varför är det så tråkigt?

Det är 50+ omgångar där de två sämsta ska spela kvalserie och det 8 bästa ska spela slutspel. 2 lag hamnar i det så kallade ingemanslandet. Det är en lång transportsträcka inför slutspelet. Jag tror inte ens spelarna kan känna sig taggade inför varje match och verkligen ge järnet. Hur är det då för publiken om så är fallet? Vissa matcher är bedrövliga av dom jag sett. Allsvenskan håller bättre klass i vilja, kämpaglöd och kamp.

Här är facit!

Gör om Elitserien. 16 lag. 8 i North division och 8 i South. Man möter lagen i sin division oftare. Det skapar lite mer derbykänslor än nu. Publiken ser mer framemot lagen geografiskt närmare. De fyra bästa i varje division möts i divisionsemifinaler och final. Sedan den bästa från varje division i Peter Forsbergs CUP. Ja exakt. Det borde heta PETER FORSBERGS CUP.

Ingen stängd serie. De två sämsta lagen möts i playoff för att sedan ge plats åt ett lag från varje division under att komma upp.

Alla matcher blir viktiga. 50% av lagen går till slutspel och inte 66%. Varje match blir viktig.

Nu kan nån pamp med 100 loppor i månadslön på Svenska Hockeyförbundet ta tag i Svensk Hockey och använda denna mall och bara snygga till det lite.

Glöm aldrig att PETER FORSBERGS CUP kom härifrån först och det är dags att hylla våra hjältar innan dom ligger med 1 meter jord ovanför näsan.

Rock on!

Derby, term inom lagsport för match mellan två eller flera lag från samma ort eller region.

Så säger Wikipedia.

I Sverige finns det inte många derbyn inom fotbollen. Några lag i Göteborg, några i Skåne men framför allt i Stockholm. De riktiga derbyna i Sverige är de som utspelas i Stockholm. AIK och Djurgården samt ibland möten med Hammarby.

I andra länder så finns det massvis med derbyn.

Om jag, som Chelsea-supporter ska prata derbyn så vet jag att de viktigaste mötena är de mellan alla Londonlag. Det är för fansen i London. Det ska vara stort att bära sitt lags tröjor dagen efter match och kunna stoltsera som kung i London.

Men för mig som Chelseasupporter i Sverige ska prata derbyn, eller iaf viktiga matcher, så är det de mot Man U eller Liverpool. De är mycket viktigare än de riktiga derbyna mot Tottenham eller Arsenal. I Sverige är det överlägset Liverpool och United som har flest anhängare. Därför är dessa matcher viktigast.

Och nu i helgen kommer mötet med Liverpool. Det är ett av höstens viktigaste möten. Inte för ligans skull, inte för tabellplaceringens skull utan för att kunna peka finger åt alla Liverpöölare som år efter år hävdar att deras lag är bäst i världen. Jag vinner gärna på en feldömd straff, felaktigt offside mål eller på vilket oschysst sätt som helst. Bara jag på söndag kväll kan peka med fingret åt alla Liverpööl fans som fortfarande tycker att Gerrard är världens bästa spelare och att Reina borde vinna guldhandsken varje år.

Skulle Chelsea inte vinna kommer jag fortfarande peka finger och förklara att Liverpool är en stad i ruiner och förklara för dom att i slutet på maj kommer det igen stå klart att dom missar Europa spel nästa år också.

Så keep it up and stay Blue!

Fuck off!

Jag fråga för massa år sedan en kompis om hur det där med aktier egentligen fungerar. Det var när Ericssons aktie va långt under tio kronor per aktie. Hur kommer det sig att ett sådant stort företag kan vara värderat till så lite när några år tidigare ICON Medialab va värderat till långt över trehundra kronor per aktie. Och ingen visste egentligen vad dom gjorde.

Svaret jag fick va att allt handlar om spekulationer. Alltså en akties värde är vad den kan tänkas köpas/säljas för. Vad vissa människor på nån börs tror om värdet. Vilket betyder att hjulen kan snurras ganska fort åt båda hållen. Det har alltså inget med vad företaget gör eller hur mycket pengar dom tjänar eller förlorar att göra. Alltså ett lotteri. Varför kan inte aktiens värde baseras på ett företags "BNP", alltså sammanlagda värdet på varor och tjänster. Samt hur mycket kapital ett företag har. Skulle inte det öka medvetandet och viljan att jobba för det företaget. Speciellt för alla med mycket aktier. Dvs. högre chefer och ägare.

Om jag skulle satsa på att köpa aktier idag skulle jag försöka hitta framtidens företag, företag jag tror kommer gå bra. Företag som känns aktuella. Men varför? Företag visar drömresultat. Man hör "Ericsson visar miljardvinst första kvartalet, aktien rasar". Hör ni hur sjukt det låter.

Hur kan vi människor som faktiskt äger världen låta oss luras av sånt jävla trams. Hur kan vi låta VÅRA banker i VÅRAT Sverige säga upp hundratals människor trots miljardvinster för; "att det kan komma att bli sämre tider".

Jag är ingen expert i ämnet men jag ser mig själv som hyfsat kunnig inom det mesta. Men det som just nu styr hela världens välmående fattar jag ingenting av.

Jag skulle vilja klä mig i kostym, glida in på Stockholms börsen och i fika rummet säga;"Jag hörde att Riksbankchefen ska strama åt räntorna till de stora bankerna och låta de små få fördelaktiga priser" Sedan skriva en debattartikel i någon stor tidning att om du har aktier i någon av de stora är det dags att sälja. Det är svåra tider nu, rädda dig själv. Tror man ganska lätt kan fixa härdsmälta likt en kärnkraftsolycka i den svenska ekonomin.

Men solen skiner och vintefåglarna kämpar med sina bon.

Ibland gör man saker fast man vet att det är fel. Ibland gör man saker som man i efterhand vet att man inte borde gjort. Ibland gör man saker av fel anledningar. Ibland gör man inte saker för man är rädd för sitt eget samvete.

Gör det bara. Skit i vad ditt samvete säger. Ditt samvete handlar om vad du tror andra ska tycka om dig eller vad du gjort. Man brukar säga att det finns alltid dom som har det värre. För att må lite bättre.

Det finns alltid dom som har gjort nåt värre. De som försöker döma dig har själva gjort något värre, garanterat. Om inte så iaf något i samma stil.

Så skippa samvete och börja lev som att det inte fanns några gränser. Lev livet utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka om dina handlingar.

PS! Skada aldrig någon fysiskt och stå för vem du är och dina handlingar så är det ok. Iaf i min bok

#BookofTomas