Våra skattepengar missbrukas
Idag har jag försökt fått kontakt med Skatteverket. Först på telefon. Inget svar. Sedan via nätet och då behövdes E-legitimation för att kunna skriva ut personbevis. Inget jag har, ännu. Sedan tog jag bilen och begav mig till Skatteverket. 30 grader varmt, svårt med parkering då dom flyttat från ett kanonläge som är lätt att ta sig till mitt i stan. Jag fick nummer 133 och det va 90 på tavlan. Det satt säkert 50 personer där inne och väntade. Jag vet huvudräkningen stämmer inte men det va barn och familjer. Är du med? Jag kastade lappen och begav mig hem lätt irriterad men kom snabbt på att jag faktiskt inte har bråttom och tänkte lite extra på dom som satt och väntade som kanske inte har dator eller faktiskt har bråttom.
För några dagar sedan skulle jag ha tag i en läkare. Det händer inte ofta, ännu. Men hur många knappar man än tryckte och hur många ord man än sa. Hur väl jag än försökte förklara för nån dator vad jag vill fick jag inte prata med någon. Så jag gav upp. Jag började tänka på alla äldre människor som kanske inte riktigt hänger med i telefonen. Knappar, talsvar, koder, personnummer osv. Snabbt va inte mitt problem så stort.
Jag har privat tandläkare. De svarar alltid med ett leende och känner igen mig. Jag ska snart till käkkirurgen, dom ringer mig och kollar när jag har tid att komma. Jag har en privat sjukförsäkring. Den har jag, som tur är, inte utnyttjat än. Men jag tror att dom svarar, att en person svarar.
Vad händer med äldre, de som inte har råd eller med de som tycker att den privata sektorn suger?
Min tanke är så här. Om det va bättre förr, så borde det väl bli bättre och bättre. Vi är fler som betalar skatt nu än för 50 år sedan. Vad händer? Jag skulle mer än gärna betala mer i skatt men var tar då pengarna vägen? Är det ingen som sätter press på Landsting, Kommuner och andra statliga företag. Rinner bara pengarna ur fickorna som sanden mellan tårna.
Inte riktigt nöjd men jag klarar mig. Gör alla det? Gör jag det när jag är 65 år. Jag har pensionsparat sen jag va 20 och kommer öka på det för att jag räknar nu med att klara mig själv, utan staten, resten av mitt liv.
Jag hoppas jag har fel!
För några dagar sedan skulle jag ha tag i en läkare. Det händer inte ofta, ännu. Men hur många knappar man än tryckte och hur många ord man än sa. Hur väl jag än försökte förklara för nån dator vad jag vill fick jag inte prata med någon. Så jag gav upp. Jag började tänka på alla äldre människor som kanske inte riktigt hänger med i telefonen. Knappar, talsvar, koder, personnummer osv. Snabbt va inte mitt problem så stort.
Jag har privat tandläkare. De svarar alltid med ett leende och känner igen mig. Jag ska snart till käkkirurgen, dom ringer mig och kollar när jag har tid att komma. Jag har en privat sjukförsäkring. Den har jag, som tur är, inte utnyttjat än. Men jag tror att dom svarar, att en person svarar.
Vad händer med äldre, de som inte har råd eller med de som tycker att den privata sektorn suger?
Min tanke är så här. Om det va bättre förr, så borde det väl bli bättre och bättre. Vi är fler som betalar skatt nu än för 50 år sedan. Vad händer? Jag skulle mer än gärna betala mer i skatt men var tar då pengarna vägen? Är det ingen som sätter press på Landsting, Kommuner och andra statliga företag. Rinner bara pengarna ur fickorna som sanden mellan tårna.
Inte riktigt nöjd men jag klarar mig. Gör alla det? Gör jag det när jag är 65 år. Jag har pensionsparat sen jag va 20 och kommer öka på det för att jag räknar nu med att klara mig själv, utan staten, resten av mitt liv.
Jag hoppas jag har fel!
Vad är problem?
Har vi alla problem ibland, ofta, jämt eller sällan? Vad är ett problem? Är det så att vissa människor har mer otur än andra? Är det inte så att alla har i stort sett lika mycket/lite problem och det handlar om hur vi tacklar det?
Jag har börjat tänka lite på detta och hur olika vi reagerar på olika problem. När är det ett problem och när ska man reagera på det? Jag hörde en historia om ett par byggjobbare som hade sin firmabil stående i Sundsvall. De är bosatta i Västerås. Cirka 35 mil enkel resa. En kväll när dom kom tillbaka till Sundsvall för att jobba upptäckte dom att dom glömt nycklarna till firmabilen där alla verktyg låg. Detta innebar att de inte kunde jobba som dom skulle. 70 mil senare och tillbaka till firmabilen upptäckte de att den var upplåst.
Idag mötte jag en person som åkt 5 km och varan han skulle köpa var slut. Utan att ringt och kollat upp det blev han galen.. Det va allas fel utom han själv.
Det finns de som sitter i rullstol och inte kan röra sig obehindrat som varje dag ler och är glada för det dom har. Det finns dom som vaknar på morgonen och upptäcker att det bara är 20 grader och sol och inte 25 grader och sol som går och lägger sig igen.
Jag ska försöka sätta min problem i relation och försöka tänka om det är värt att bli sur över. Saker som har hänt kan man iaf inte ändra på. Men man kan lära sig av det.
....
Jag har börjat tänka lite på detta och hur olika vi reagerar på olika problem. När är det ett problem och när ska man reagera på det? Jag hörde en historia om ett par byggjobbare som hade sin firmabil stående i Sundsvall. De är bosatta i Västerås. Cirka 35 mil enkel resa. En kväll när dom kom tillbaka till Sundsvall för att jobba upptäckte dom att dom glömt nycklarna till firmabilen där alla verktyg låg. Detta innebar att de inte kunde jobba som dom skulle. 70 mil senare och tillbaka till firmabilen upptäckte de att den var upplåst.
Idag mötte jag en person som åkt 5 km och varan han skulle köpa var slut. Utan att ringt och kollat upp det blev han galen.. Det va allas fel utom han själv.
Det finns de som sitter i rullstol och inte kan röra sig obehindrat som varje dag ler och är glada för det dom har. Det finns dom som vaknar på morgonen och upptäcker att det bara är 20 grader och sol och inte 25 grader och sol som går och lägger sig igen.
Jag ska försöka sätta min problem i relation och försöka tänka om det är värt att bli sur över. Saker som har hänt kan man iaf inte ändra på. Men man kan lära sig av det.
....
Facebook Pt1
Skriver man nåt på FB kan det ses av många människor. Nu menar jag statusinlägg eller kommentarer på statusar. Jag tycker helt klart att man ska vara ärlig och öppen med vad man skriver. Men man får inte glömma att det man skriver måste man också stå för. Man kan skriva roliga, sjuka inlägg. Men man måste också vara beredd på att människor läser detta. Jag är faktiskt lite förvånad över att det inte skrivs mer konstiga saker, likt fyllesms.
I morse när jag vaknade läste jag ett inlägg av en person som va väldigt ärligt, tror jag. Men lite senare va det borta. Förmodligen efter att man vaknat och insett vad man faktiskt har skrivit. Jag tror kanske inte att personen inte står för det men kom säkert på hur många människor som kan "råka" se detta.
Jag vet själv hur jag fungerar. Jag tycker att det är skitkul att skriva skruvade saker men jag vet också att när jag är lite nere eller upppåt så skriver man saker för att få kontakt.
FB gör att vi kommer längre ifrån varandra socialt. Men det gör också att vi blir mer öppna och ärliga i hur vi mår och känner kring saker. Det är en avvägning. Vi måste komma ihåg vad FB är och att det inte är en dagbok som ingen kan läsa. Utan att alla kan se det.
Skriv vad vi vill men kom ihåg att alla kan se det!
All in!
I morse när jag vaknade läste jag ett inlägg av en person som va väldigt ärligt, tror jag. Men lite senare va det borta. Förmodligen efter att man vaknat och insett vad man faktiskt har skrivit. Jag tror kanske inte att personen inte står för det men kom säkert på hur många människor som kan "råka" se detta.
Jag vet själv hur jag fungerar. Jag tycker att det är skitkul att skriva skruvade saker men jag vet också att när jag är lite nere eller upppåt så skriver man saker för att få kontakt.
FB gör att vi kommer längre ifrån varandra socialt. Men det gör också att vi blir mer öppna och ärliga i hur vi mår och känner kring saker. Det är en avvägning. Vi måste komma ihåg vad FB är och att det inte är en dagbok som ingen kan läsa. Utan att alla kan se det.
Skriv vad vi vill men kom ihåg att alla kan se det!
All in!
Fobier/rädslor pt Final
Nu har vi pratat om flygplan och tandläkare. Nu är det dags för den sista. Det absolut värsta jag vet, det som förmodligen heller inte kommer gå att göra något åt är ormar. Jag vet inte riktigt vad det kommer ifrån men jag hatar dom verkligen. Ser jag en orm på tv måste fötterna upp från golvet, ser jag en snok i vattnet så blir det helst inget bad den timmen.
Jag vet att jag va på en efterfest hemma hos en vän för massa år sedan, en nyårsafton. Full som fan, så klart, va jag. Mitt i allt fick jag för mig att det va fullt av ormar på hela golvet. Paniken lika stor som ett fullsatt Camp Nou flydde jag hem.
Till skillnad mot tandläkaren och piloten som gjorde mitt liv lite lättare genom bra kommunikation och ärlighet så är jag tveksam till att min fobi för ormar skall hävas genom ormens läte.
Det jag vill ha fram med dessa tre delar är hur viktigt det är med kommunikation. Hade inte piloterna på planet från och till Mexiko eller min tandläkare haft så bra kommunikation som dom har haft och har, så hade jag nog inte suttit här på balkongen och sätt fram emot nästa flygning eller nästa besök hos borren. Bra kommunikation!
Så va ärlig, rak och prata med varandra. Ibland jobbigt, hårt och besvärligt men det blir ett bättre slutresultat.
Fan va jag älskar min Sambos balkong, med solen i ögonen och spilld öl överallt!
Peace!
3 fobier/rädslor pt2
Tandläkare.
Jag sitter och tänker lite på hur man gjorde förr? På 1200-talet fatta man väl inget och bara lät det göra ont. Senare började man väl ta bort tänder med olika verktyg. Kanske slog man ut tanden med nåt hårt i järn.
Jag är skiträdd för tandläkaren. Jag vet inte riktigt varför, det är inte smärtan. Jag tror det har att göra med att man inte riktigt känner nåt men huvudet skakar. Sen är det drygt att ha ont efteråt och inte kunna äta ordentligt. Hur som helst så avskyr jag tandläkaren. Inte personligen utan att vara där även fast jag vet att dom bara gör människors liv bättre. Jag avskyr det så mycket att jag inte varit där på 12 år! Trots påtryckningar av mamsen.
För nån månad sen fick jag sån sjuk tandvärk. Googlade tips och medicin på nätet men det enda som stod va såklart "gå till tandläkaren, idiot!" Så iväg gick jag, satt i väntrummet och målade upp scenarior där varenda tand skulle ryckas med tång. Skulle inte kunna äta på flera veckor och livet skulle vara piss.
Jag möttes av 3 helt fantastiska människor. Tandläkare Marie, sköterska Lena och tandhygeniskt Annie. Helt underbara. Efter bara handskakningen kände jag mig lugn. De berättade exakt vad de höll på med i min mun så jag kände mig trygg. De småpratade med varandra samtidigt vilket gjorde att jag kunde koppla av. De var mycket vänliga och visade otrolig respekt för att jag va rädd, vilket jag faktiskt va.
Det slutade iaf med att jag ska laga två hål och operera bort en visdomstand. Har lagat det ena och det va peace of cake. I morgon är det dags för det andra. Det som jag fortfarande är lite orolig för är operationen. Men de har lovat mig att man kan få lugnande om man är rädd. Så nu ser jag t.om. fram emot det:)
Så tack för erat underbara bemötande. Trots att jag är ett barn i en vuxen mans kropp. Jag kommer fortsätta gå till er trots den härliga räkningen som kommer att komma. Det känns nästan som att jag gått plus efter 12 år utan räkningar:)
Tack för mig!
Jag sitter och tänker lite på hur man gjorde förr? På 1200-talet fatta man väl inget och bara lät det göra ont. Senare började man väl ta bort tänder med olika verktyg. Kanske slog man ut tanden med nåt hårt i järn.
Jag är skiträdd för tandläkaren. Jag vet inte riktigt varför, det är inte smärtan. Jag tror det har att göra med att man inte riktigt känner nåt men huvudet skakar. Sen är det drygt att ha ont efteråt och inte kunna äta ordentligt. Hur som helst så avskyr jag tandläkaren. Inte personligen utan att vara där även fast jag vet att dom bara gör människors liv bättre. Jag avskyr det så mycket att jag inte varit där på 12 år! Trots påtryckningar av mamsen.
För nån månad sen fick jag sån sjuk tandvärk. Googlade tips och medicin på nätet men det enda som stod va såklart "gå till tandläkaren, idiot!" Så iväg gick jag, satt i väntrummet och målade upp scenarior där varenda tand skulle ryckas med tång. Skulle inte kunna äta på flera veckor och livet skulle vara piss.
Jag möttes av 3 helt fantastiska människor. Tandläkare Marie, sköterska Lena och tandhygeniskt Annie. Helt underbara. Efter bara handskakningen kände jag mig lugn. De berättade exakt vad de höll på med i min mun så jag kände mig trygg. De småpratade med varandra samtidigt vilket gjorde att jag kunde koppla av. De var mycket vänliga och visade otrolig respekt för att jag va rädd, vilket jag faktiskt va.
Det slutade iaf med att jag ska laga två hål och operera bort en visdomstand. Har lagat det ena och det va peace of cake. I morgon är det dags för det andra. Det som jag fortfarande är lite orolig för är operationen. Men de har lovat mig att man kan få lugnande om man är rädd. Så nu ser jag t.om. fram emot det:)
Så tack för erat underbara bemötande. Trots att jag är ett barn i en vuxen mans kropp. Jag kommer fortsätta gå till er trots den härliga räkningen som kommer att komma. Det känns nästan som att jag gått plus efter 12 år utan räkningar:)
Tack för mig!
Juholt
Kvällsinlägg:
Jag undrar i dessa mediatider. Där allt handlar om att synas i medierna. Jag kan va helt ute och cyklar här men, om ni tittar på bilden nedan;
Är inte detta en korsning mellan Stalin och Hitler. Rent utseendemässigt? Jag vill inte på något sätt ge mig på Juholt som person men det känns inte ok.
Hade känts mycket bättre med Bodström, Wahlström eller vem som helst. Jag har röstat blått tidigare och va på god väg att rösta blått men jag kan inte, tyvärr.
Kämpa Sossarna!
Jag undrar i dessa mediatider. Där allt handlar om att synas i medierna. Jag kan va helt ute och cyklar här men, om ni tittar på bilden nedan;
Är inte detta en korsning mellan Stalin och Hitler. Rent utseendemässigt? Jag vill inte på något sätt ge mig på Juholt som person men det känns inte ok.
Hade känts mycket bättre med Bodström, Wahlström eller vem som helst. Jag har röstat blått tidigare och va på god väg att rösta blått men jag kan inte, tyvärr.
Kämpa Sossarna!
3 fobier/rädslor pt1
Jag tror nog att alla människor har fobier eller saker som dom är rädda för. Dom som inte har det ljuger (förrutom min vän i Karlstad förstås).
Jag är asrädd för att flyga, att gå till tandläkaren och för ormar. Två av dessa är på god väg att bli ok, inte lugnt men ok.
1. Att flyga har varit ett helvete för mig ända sen jag va i USA 2006. På hemvägen därifrån va det turbulent på ett sätt som jag bara trodde skedde på film. Det va jag och min bror som va väldigt långt hemifrån. Vi skulle flyga från Miami till Paris och sen vidare mot Stockholm. Till Miami flög vi över Island, vidare över Grönland och hela Kanadas och USAs kust ner mot Miami. Dvs. vi såg land i stort sätt hela tiden. Efter en skön flygning (med en hel del whisky) hade vi 2 underbara veckor i Miami och Karibien. När vi kom till flygplatsen på väg hem fick jag en olustig känsla att vi skulle flyga tillbaka rakt över Atlanten, alltså inte den väg vi flög dit. Jag har fått för mig att flyger man över vatten och det blir problem så är risken mycket större att man inte kan nödlanda på ett bra sätt. Jag har inget bevis på detta men det känns så. Vi sätter oss i planet och det lyfter rakt ut över vattnet och riktningen är rakt över Atlanten mot Paris. Kanske kortaste vägen men ändå, aj aj aj. Allt flyter på, vi får mat, det blir mörkt. Man får en sån där kudde och ett jätte skönt täcke. Filmen jag och bror väljer på den superteknologiska skärmen är The Guardian. 3 timmar cirka in i flygningen tänds lampan för bälte. Ok, det brukar ju hända. Jag har flygit massor av gånger och det är egentligen inget konstigt med det. Denna gången blev det inte som det brukar. Det blev nåt så groteskt turbulent så jag tog täcket över huvudet för att slippa se. Lite som när man va barn och höll för ögonen. Man finns liksom inte just då. Framför oss satt en skolklass på väg till Alperna på skidresa. Flera av dom hade inget bälte på sig. De slog huvudena i taket. Inredning ramlade ner så jag trodde det va syrgasen som kom. Mannen bredvid mig slog huvudet så hårt att blodet forsade. Vi fick inte resa oss på 5 timmar. Ingen mat, ingen sprit eller toalettbesök. Människor grät, det luktade spya. Handbaget hittades aldrig igen. Det va nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vi pratade om att hyra bil i Paris och köra hem för att slippa flyga vidare. 5 timmar kramade jag armstöden som om dom skulle hålla mig vid liv. Min bror satt vid fönstret och såg hur vingarna såg ut som spagetti.
Tillslut landade vi tryggt i Paris, vi tog vårat förnuft till fånga och tog vårat plan hem till Arlanda. Annars kanske man aldrig flygit igen. Upp på hästen direkt brukar man säga tror jag.
Under hela denna flygning så sa ingen ett ord till någon om nåt, vad som hände, vad det berodde på osv. Vi satt där ovetande om vad som skedde förrutom att det skakade likt en centrifug.
Vad är det nu som gjort det lite lättare? I julas va jag mamma och bror i Mexiko. Samma flygresa nästan. Inte lika turbulent men samma rutt. Asnervös för Atlanthelvetet hoppades jag på massor av sprit men jag skulle köra från Arlanda så det va liksom ingen bra idé. Skillnaden denna gången va att kaptenen hela tiden berätta vad som hände. Nu kommer vi åka in i en jätte medström vilket kommer göra det lite turbulent ett tag. Samma sak när vi skulle ut ur denna ström. Han förklarade hela tiden vad som hände. Bra kapten. Det gjorde det hela mycket lättare. När man förstår vad som händer känns det planerat och rätt. Så kära piloter, förklara vad som händer och kära medpassagerare ha bältet på. Om inte för din skull så för min så jag slipper tro att det är syrgasen när det egentligen bara är ditt huvud som krossar inredningen.
I morgon snackar vi tandläkare!
PS! Att flyga är det absolut säkraste sättet att resa, bara så ni vet!
Jag är asrädd för att flyga, att gå till tandläkaren och för ormar. Två av dessa är på god väg att bli ok, inte lugnt men ok.
1. Att flyga har varit ett helvete för mig ända sen jag va i USA 2006. På hemvägen därifrån va det turbulent på ett sätt som jag bara trodde skedde på film. Det va jag och min bror som va väldigt långt hemifrån. Vi skulle flyga från Miami till Paris och sen vidare mot Stockholm. Till Miami flög vi över Island, vidare över Grönland och hela Kanadas och USAs kust ner mot Miami. Dvs. vi såg land i stort sätt hela tiden. Efter en skön flygning (med en hel del whisky) hade vi 2 underbara veckor i Miami och Karibien. När vi kom till flygplatsen på väg hem fick jag en olustig känsla att vi skulle flyga tillbaka rakt över Atlanten, alltså inte den väg vi flög dit. Jag har fått för mig att flyger man över vatten och det blir problem så är risken mycket större att man inte kan nödlanda på ett bra sätt. Jag har inget bevis på detta men det känns så. Vi sätter oss i planet och det lyfter rakt ut över vattnet och riktningen är rakt över Atlanten mot Paris. Kanske kortaste vägen men ändå, aj aj aj. Allt flyter på, vi får mat, det blir mörkt. Man får en sån där kudde och ett jätte skönt täcke. Filmen jag och bror väljer på den superteknologiska skärmen är The Guardian. 3 timmar cirka in i flygningen tänds lampan för bälte. Ok, det brukar ju hända. Jag har flygit massor av gånger och det är egentligen inget konstigt med det. Denna gången blev det inte som det brukar. Det blev nåt så groteskt turbulent så jag tog täcket över huvudet för att slippa se. Lite som när man va barn och höll för ögonen. Man finns liksom inte just då. Framför oss satt en skolklass på väg till Alperna på skidresa. Flera av dom hade inget bälte på sig. De slog huvudena i taket. Inredning ramlade ner så jag trodde det va syrgasen som kom. Mannen bredvid mig slog huvudet så hårt att blodet forsade. Vi fick inte resa oss på 5 timmar. Ingen mat, ingen sprit eller toalettbesök. Människor grät, det luktade spya. Handbaget hittades aldrig igen. Det va nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vi pratade om att hyra bil i Paris och köra hem för att slippa flyga vidare. 5 timmar kramade jag armstöden som om dom skulle hålla mig vid liv. Min bror satt vid fönstret och såg hur vingarna såg ut som spagetti.
Tillslut landade vi tryggt i Paris, vi tog vårat förnuft till fånga och tog vårat plan hem till Arlanda. Annars kanske man aldrig flygit igen. Upp på hästen direkt brukar man säga tror jag.
Under hela denna flygning så sa ingen ett ord till någon om nåt, vad som hände, vad det berodde på osv. Vi satt där ovetande om vad som skedde förrutom att det skakade likt en centrifug.
Vad är det nu som gjort det lite lättare? I julas va jag mamma och bror i Mexiko. Samma flygresa nästan. Inte lika turbulent men samma rutt. Asnervös för Atlanthelvetet hoppades jag på massor av sprit men jag skulle köra från Arlanda så det va liksom ingen bra idé. Skillnaden denna gången va att kaptenen hela tiden berätta vad som hände. Nu kommer vi åka in i en jätte medström vilket kommer göra det lite turbulent ett tag. Samma sak när vi skulle ut ur denna ström. Han förklarade hela tiden vad som hände. Bra kapten. Det gjorde det hela mycket lättare. När man förstår vad som händer känns det planerat och rätt. Så kära piloter, förklara vad som händer och kära medpassagerare ha bältet på. Om inte för din skull så för min så jag slipper tro att det är syrgasen när det egentligen bara är ditt huvud som krossar inredningen.
I morgon snackar vi tandläkare!
PS! Att flyga är det absolut säkraste sättet att resa, bara så ni vet!
Va fan hände sen?
Skitkonstigt minne! Men när jag va ung/yngre så hade min pappa en sån där piratdekoder där man fick skruva på en lite skruv för att få in de coola kanalerna. SF Succé som senare blev TV1000. Man kunde kolla på Jönssonligan och andra tuffa actionfilmer. Detta va verkligen skitcoolt. Ingen annan, i stort sätt, hade dessa kanalerna vid denna tidspunkt. Skulle tro att det är 20 år sedan. Det va lite kuriosa kring detta med coola kanaler.
Nu till min fundering. När pappa hade somnat gott och snarkat så där härligt som bara han kan så upptäckte jag att det visades vuxenfilmer på dessa kanaler. Nu tänker säker ni, men Tomas!!. Men bara för er info så tror jag detta är något som alla killar och många tjejer upptäckte. Det va vuxenfilmer och ibland porrtidningar som hittades i skogspartier i området där man bodde. Men det som va var att det va en hallåa vid namn Ylva Maria Thompson som presenterade de erotiska filmer som gick i programmet Tusen och en Natt. Bara namnet är ju helt underbart.
Nu 20 år senare, 20 år där porr (erotik) marknaden verkligen exploderat med stor hjälp av internet finns inte detta. Det blir mer och mer ok att prata om sex och samlevnad. Killar och tjejer är nog mer intresserade av erotik idag än då. Varför försöker ingen tv-kanal göra något seriöst av detta? Nu vet jag att industrin är smutsig till stora delar men långt ifrån hela industrin är det. Och jag vet också att fler och fler tjejer uppskattar erotik och erotikindustrin.
Så vem blir först med att försöka göra erotik till något annat än vad det är idag och vem törs först göra erotik till något fint.
Nu till min fundering. När pappa hade somnat gott och snarkat så där härligt som bara han kan så upptäckte jag att det visades vuxenfilmer på dessa kanaler. Nu tänker säker ni, men Tomas!!. Men bara för er info så tror jag detta är något som alla killar och många tjejer upptäckte. Det va vuxenfilmer och ibland porrtidningar som hittades i skogspartier i området där man bodde. Men det som va var att det va en hallåa vid namn Ylva Maria Thompson som presenterade de erotiska filmer som gick i programmet Tusen och en Natt. Bara namnet är ju helt underbart.
Nu 20 år senare, 20 år där porr (erotik) marknaden verkligen exploderat med stor hjälp av internet finns inte detta. Det blir mer och mer ok att prata om sex och samlevnad. Killar och tjejer är nog mer intresserade av erotik idag än då. Varför försöker ingen tv-kanal göra något seriöst av detta? Nu vet jag att industrin är smutsig till stora delar men långt ifrån hela industrin är det. Och jag vet också att fler och fler tjejer uppskattar erotik och erotikindustrin.
Så vem blir först med att försöka göra erotik till något annat än vad det är idag och vem törs först göra erotik till något fint.
Samband som ibland kan vara osannolika
Jag gillar verkligen programmet Sommar i P1. Det sänds från mitten av juni fram till mitten av augusti varje sommar. Det är kända och till viss del okända personer som sommarpratar i radio om precis (nästan) vad dom vill. Två timmar prat om allt mellan himmel och jord. Jag brukar aldrig lyssna på det under just sommaren men det finns som podcast på SR.se. Ett jätte bra program, verkligen nåt att rekomendera. Nå, nog om det. Igår lyssnade jag på Ingvar Oldsberg, ni vet han "På Spåret-killen" från Göteborg eller nåt.
Han pratar en del om samband i livet. Lyssna bara på detta och döm själva:
John F Kennedy, president i USA mellan 1961-1963, sköts på sin tvååriga sons födelsedag.
Nu en "liten" jämförelse mellan JFK och Abraham Lincoln, president i USA mellan 1861-1865.
Lincoln blev invald i den amerikanska kongressen 1846, JFK 1946.
Lincoln blev vald till president 1860, JFK 1960.
Bådas efternamn innehåller 7 bokstäver.
Båda två förlorade barn medans de bodde i Vita Huset.
Båda två sköts i huvudet och båda två sköts en fredag.
Lincolns sekreterare hette Kennedy, Kennedys hette Lincoln.
Båda presidenterna sköts av en sydstatare, båda två efterträddes av en sydstatare.
Bådas efterträdare hette Johnson. Andrew Johnson, som efterträdde Lincoln, föddes 1808. Lyndon B Johnson, som efterträdde Kennedy, föddes...jo just det 1908.
Båda mördarna är kända för sina tre namn. Båda mördarnas namn innehåller 15 bokstäver. John Wilkes Both som sköt Lincoln föddes 1839 och Lee Harvey Oswald som sköt JFK föddes 1939.
Lincoln sköts på en teater som hetter Kennedy, Kennedy sköts i en bil som va av märket Lincoln.
Both sprang från en teater och greps i ett lager, Oswald sprang från ett lager och greps på en teater.
Båda mördarna mördades innan rättegången.
Nu till finishen: En vecka innan Lincoln mördades va han i Monroe, Maryland. En vecka innan JFK mördades va han i....precis...Marylin Monroe;)
Snacka om samband! Tack Ingvar för den kuriosan.
Tack för mig, hej!
Han pratar en del om samband i livet. Lyssna bara på detta och döm själva:
John F Kennedy, president i USA mellan 1961-1963, sköts på sin tvååriga sons födelsedag.
Nu en "liten" jämförelse mellan JFK och Abraham Lincoln, president i USA mellan 1861-1865.
Lincoln blev invald i den amerikanska kongressen 1846, JFK 1946.
Lincoln blev vald till president 1860, JFK 1960.
Bådas efternamn innehåller 7 bokstäver.
Båda två förlorade barn medans de bodde i Vita Huset.
Båda två sköts i huvudet och båda två sköts en fredag.
Lincolns sekreterare hette Kennedy, Kennedys hette Lincoln.
Båda presidenterna sköts av en sydstatare, båda två efterträddes av en sydstatare.
Bådas efterträdare hette Johnson. Andrew Johnson, som efterträdde Lincoln, föddes 1808. Lyndon B Johnson, som efterträdde Kennedy, föddes...jo just det 1908.
Båda mördarna är kända för sina tre namn. Båda mördarnas namn innehåller 15 bokstäver. John Wilkes Both som sköt Lincoln föddes 1839 och Lee Harvey Oswald som sköt JFK föddes 1939.
Lincoln sköts på en teater som hetter Kennedy, Kennedy sköts i en bil som va av märket Lincoln.
Both sprang från en teater och greps i ett lager, Oswald sprang från ett lager och greps på en teater.
Båda mördarna mördades innan rättegången.
Nu till finishen: En vecka innan Lincoln mördades va han i Monroe, Maryland. En vecka innan JFK mördades va han i....precis...Marylin Monroe;)
Snacka om samband! Tack Ingvar för den kuriosan.
Tack för mig, hej!
