Älskar att stryka!
Ligger här med min dator på magen. Har precis vaknat efter en skum natt. Vet inte riktig när jag somnade eller hur mycket jag har sovit men det har varit en tankspridd natt. Ganska skön natt. Att tänka så där mycket så det fan knakar i pannbenet. Jag vet inte riktigt vad jag har tänkt på eller varför men det har varit många tankar i huvudet. Jag har lärt mig, eller i alla fall håller på att lära mig, att somna genom andningsövningar när huvudet går på helvarv. Men i natt ville jag inte det. Jag gillade tankspriddheten.
Nu ligger jag här och funderar på två saker, mina två problem idag. Jag vet inte vad jag ska ha för skjorta. Jag ligger i skrivandes stund och tittar på mina två resegarberober. Det hänger en vit, en mörklila och en mörkröd (brun) skjorta där som passar till kostym. Vitt är jävligt snyggt. Problemet blir om hålet i hakan visar sig och man får en fet fläck. Eller om man missuppfattas som servitör och får diska hela kvällen. Så den går bort. Fast det hade varit snyggt. Jag vet att lila är väl 98 års färg eller så. Den är lite mindre och lite mer slimfit än den bruna. Men jag själv är ju lite mer slimfit. Jag tror den lila ger mer intrycket av glädje. Kanske kan hjälpa mig i mitt sken ikväll. Den bruna är jävligt snygg, men kanske lite tråkig.
Det får bli någon av dem. Fram med strtkjärnet.
Jag hoppas jag kommer hem med lite bilder ikväll så jag kan göra detta till en bildblogg i morgon. Lite som fejsbök fast ändå inte.
2011 var året då jag gjorde slut med Fejsbök, jag är inte riktigt över det ännu men det känns bättre. 2011 var året då jag började stänga av ljudet på mobilen. Försökte göra mig lite mer oanträffbar, ännu svårare och långt ifrån där. Men jag kämpar. 2011 var året då jag började leva annorlunda och skaffa mig sundare värderingar, jag har knappt börjat, jag är ljusifrån och jag kommer aldrig komma fram. Men det kommer bli en sjuhelvetets resa.
Ta inte hand om er ikväll, sup som det inte finns någon morgondag, sätt på tjejen eller killen, ta den där extra shotten klockan 03:15, sjung med i låtar du inte kan texten till, dansa som om du hade taktkänsla, berätta för någon hur vacker han eller hon är, krama någon bara för att, glöm inte att ringa mamma och pappa, skänk en tanke åt dom döda, försök inte ringa taxi, behöver du prata skit så ring mig jag är nykter och ställer inga krav, glöm inte att krama alla i rummet där du är när klockan slår 12, skratta mycket, snacka inte skit om någon, det gör inget att du spiller lite, klackarna i taket och slipsen i pannan, använd mössa och vantar om du är ute, passa på att leva ut. När du vaknar i morgon så är det nytt år och allt börjar om igen, nytt år, samma möjligheter.
Till sist! Rök för mycket, drick för mycket och skit i kondom!
Nu ligger jag här och funderar på två saker, mina två problem idag. Jag vet inte vad jag ska ha för skjorta. Jag ligger i skrivandes stund och tittar på mina två resegarberober. Det hänger en vit, en mörklila och en mörkröd (brun) skjorta där som passar till kostym. Vitt är jävligt snyggt. Problemet blir om hålet i hakan visar sig och man får en fet fläck. Eller om man missuppfattas som servitör och får diska hela kvällen. Så den går bort. Fast det hade varit snyggt. Jag vet att lila är väl 98 års färg eller så. Den är lite mindre och lite mer slimfit än den bruna. Men jag själv är ju lite mer slimfit. Jag tror den lila ger mer intrycket av glädje. Kanske kan hjälpa mig i mitt sken ikväll. Den bruna är jävligt snygg, men kanske lite tråkig.
Det får bli någon av dem. Fram med strtkjärnet.
Jag hoppas jag kommer hem med lite bilder ikväll så jag kan göra detta till en bildblogg i morgon. Lite som fejsbök fast ändå inte.
2011 var året då jag gjorde slut med Fejsbök, jag är inte riktigt över det ännu men det känns bättre. 2011 var året då jag började stänga av ljudet på mobilen. Försökte göra mig lite mer oanträffbar, ännu svårare och långt ifrån där. Men jag kämpar. 2011 var året då jag började leva annorlunda och skaffa mig sundare värderingar, jag har knappt börjat, jag är ljusifrån och jag kommer aldrig komma fram. Men det kommer bli en sjuhelvetets resa.
Ta inte hand om er ikväll, sup som det inte finns någon morgondag, sätt på tjejen eller killen, ta den där extra shotten klockan 03:15, sjung med i låtar du inte kan texten till, dansa som om du hade taktkänsla, berätta för någon hur vacker han eller hon är, krama någon bara för att, glöm inte att ringa mamma och pappa, skänk en tanke åt dom döda, försök inte ringa taxi, behöver du prata skit så ring mig jag är nykter och ställer inga krav, glöm inte att krama alla i rummet där du är när klockan slår 12, skratta mycket, snacka inte skit om någon, det gör inget att du spiller lite, klackarna i taket och slipsen i pannan, använd mössa och vantar om du är ute, passa på att leva ut. När du vaknar i morgon så är det nytt år och allt börjar om igen, nytt år, samma möjligheter.
Till sist! Rök för mycket, drick för mycket och skit i kondom!
Officiella nyårslöften för år 2012
Börja träna, sluta röka....bla bla bla.
Jag kommer träna när jag känner för det, jag vet att jag kommer röka då och då och framför allt kommer jag slå världsrekord i snusning.
Men jag har 3 saker så jag avger som nyårslöfte. Jag har några till men de är barnförbjudna och stannar i min svarta bok.
1. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under 2012. Jag saknar egenligen allt som har med alkohol att göra. Men som jag känner mig nu...jag har aldrig varit mer rörigt klar i huvudet någonsin. Och visst jag hoppas att alla andra människor får ha så jävla kul som spriten förtjänar, men jag kör (någons bil)
2. Vad som än händer, var jag än är och hur jag än mår så ska jag inte sluta läsa och skriva. Inte bara blogg. Det har hjälpt mig så mycket men man får inte tumma på det bara för man tror sig må bra. Goda vanor ska man behålla.
3. Jag ska se minst en Chelseamatch live. Töntigt, kanske. Men det är mitt löfte.
Så, nu är det officiellt och som ni säkert förstår så är det punkt 1 som är viktigast för mig att få ut. Så det är ingen hemlighet. Sprid det så mycket ni kan så alla jävlar frågar mig om det är något fel på mig eller ger mig en riktig lavett om jag försöker!
Gott nytt jävla år, glöm inte att det kommer med all största säkerhet bli ett hundår till;) Det blir aldrig vad man tänkt sig och riktig lycka kommer till den som förtjänar det. Livet handlar inte om tur eller otur. Om ni någongång är osäkra så ring så ska jag berätta sanningen för er.
SKÅL!!
PS! Ring om ni behöver skjuts
Jag kommer träna när jag känner för det, jag vet att jag kommer röka då och då och framför allt kommer jag slå världsrekord i snusning.
Men jag har 3 saker så jag avger som nyårslöfte. Jag har några till men de är barnförbjudna och stannar i min svarta bok.
1. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under 2012. Jag saknar egenligen allt som har med alkohol att göra. Men som jag känner mig nu...jag har aldrig varit mer rörigt klar i huvudet någonsin. Och visst jag hoppas att alla andra människor får ha så jävla kul som spriten förtjänar, men jag kör (någons bil)
2. Vad som än händer, var jag än är och hur jag än mår så ska jag inte sluta läsa och skriva. Inte bara blogg. Det har hjälpt mig så mycket men man får inte tumma på det bara för man tror sig må bra. Goda vanor ska man behålla.
3. Jag ska se minst en Chelseamatch live. Töntigt, kanske. Men det är mitt löfte.
Så, nu är det officiellt och som ni säkert förstår så är det punkt 1 som är viktigast för mig att få ut. Så det är ingen hemlighet. Sprid det så mycket ni kan så alla jävlar frågar mig om det är något fel på mig eller ger mig en riktig lavett om jag försöker!
Gott nytt jävla år, glöm inte att det kommer med all största säkerhet bli ett hundår till;) Det blir aldrig vad man tänkt sig och riktig lycka kommer till den som förtjänar det. Livet handlar inte om tur eller otur. Om ni någongång är osäkra så ring så ska jag berätta sanningen för er.
SKÅL!!
PS! Ring om ni behöver skjuts
2011, alternativa nyårskarameller
Om någon hade frågat mig den 31 december 2010 om vad jag trodde om nästa år. Om vad mina förhoppningar och mål eller min tro på framtiden skulle jag nog inte idag kunna bocka av en enda sak. Hade jag skrivit detta för några månader sedan eller för 8 månader sedan hade det aldrig sett ut som följer.
Jag har vänt och vridigt på mig i flera timmar nu, varit iväg och köpt snus, nästan ringt en vän mitt i natten, hejat på tidningsbuder i trappen och hunnit med att vinna lite pengar på hockey. Jag har läst massvis med text på nätet om bara onödigt vetande och sett en dokumentär om Pablo Escobar. Det var flera veckor sedan jag hade så här svårt att sova. Jag tror inte ens att jag vill sova just nu. Det är som någon energimassa cirkulerar i blodomloppet och jag vet inte riktigt hur jag ska ventilera det. Jag har så mycket att säga men finner inga ord. Jag har så många planer som jag inte har någon karta till. Kompassen som sitter någonstans mellan hjärta och hjärna är så felriktad att till och med Columbus skulle hitta till Indien.
Jag har haft ett år som inte liknar något annat. Det har innefattat alla stadier av känslor. Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket, inför så många människor. Jag har heller aldrig haft känslan av att inget spelar någon roll. Jag har aldrig känt mig så säker på min osäkerhet. Jag har aldrig känt mig så uttittad och blottad samtidigt som jag aldrig har gömt mig så mycket. Jag har lekt katt och råtta med mitt inre som skulle få Tom & Jerry att likna ett par vandrande pinnar. Jag har legat sömnlöst klarvaken och fast i drömmar som jag trodde var verklighet. Jag har aldrig satt mig själv i så mycket ångest och själv förnekat det. Jag har aldrig druckit så mycket sprit i hela mitt liv i en kaosliknande jakt på stillhet. Jag har fått olagliga handlingar att kännas lagliga genom förnekelse. Jag har varit elak och hemsk, mot andra men främst mot mig själv. Jag har känt mig värdelös och skitig. Jag har lurat och bedragit för dränka mina inre demoner.
Jag har genom allt skit som har hänt börjat att lära känna en nygammal Tomas. Jag har fått tändstickor i ögonen för att verkligen se att vänner och familj är det absolut viktigaste i livet. De personer som alltid står vid min sida, vad jag än gör för sjuka saker, har visat sig när jag trodde jag stod ensam på helvetets brant. Jag har börjat lära mig att verkligen ta itu med problem och inte mura in mig. Jag har fått kärlekens portar öppnade för mig.
Jag vill tacka min mor och min bror för att ni inte kastat ut mig ur era liv och låtit mig vara. Ni har varit förstående trots att ni inte förstått. Ni har lyssnat trots att jag inte har pratat. Ni har handlat efter det som ni har vetat är bäst för mig, trots att det har varit det värsta jag har fått höra i mitt liv. Men jag behövde det och ni rätade ut kompass och vecklade ut kartan. Om jag någonsin kan så ska jag göra detsamma för er.
Mina vänner för livet har sett mig liggandes i mina egna spyor i ett dike utan botten. Ni var dom som kastade er i och simmade med mig upp igen. Ni fanns där och ni finns där.
Jag har inte hittat min egna stig ännu. Jag kommer halka tillbaka i kvicksandens djävulsklor igen. Men jag vet när det sker och kommer lättare staka mig vidare. Jag letar i blindo efter en stig som är avsedd för mig och det kommer jag fortsätta med in i döden. Jag är fortfarande som Dr Jekyll och Mr Hyde men jag närmar mig Kung Tomas. Jag är just nu en bitterfitta, har jag hört, men det är kanske nåt positivt, att i alla fall vara nåt.
Jag vet mina styrkor och mina svagheter börjar jag erkänna. Jag kommer aldrig att glömma detta året. Jag vill inte ens glömma detta året. Jag kommer att minnas det, jag kommer och tänka på det. Jag ska göra allt jag kan för att lära av det.
Och tro mig, jag gör inte en höna av en fjäder här.
Jag har vänt och vridigt på mig i flera timmar nu, varit iväg och köpt snus, nästan ringt en vän mitt i natten, hejat på tidningsbuder i trappen och hunnit med att vinna lite pengar på hockey. Jag har läst massvis med text på nätet om bara onödigt vetande och sett en dokumentär om Pablo Escobar. Det var flera veckor sedan jag hade så här svårt att sova. Jag tror inte ens att jag vill sova just nu. Det är som någon energimassa cirkulerar i blodomloppet och jag vet inte riktigt hur jag ska ventilera det. Jag har så mycket att säga men finner inga ord. Jag har så många planer som jag inte har någon karta till. Kompassen som sitter någonstans mellan hjärta och hjärna är så felriktad att till och med Columbus skulle hitta till Indien.
Jag har haft ett år som inte liknar något annat. Det har innefattat alla stadier av känslor. Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket, inför så många människor. Jag har heller aldrig haft känslan av att inget spelar någon roll. Jag har aldrig känt mig så säker på min osäkerhet. Jag har aldrig känt mig så uttittad och blottad samtidigt som jag aldrig har gömt mig så mycket. Jag har lekt katt och råtta med mitt inre som skulle få Tom & Jerry att likna ett par vandrande pinnar. Jag har legat sömnlöst klarvaken och fast i drömmar som jag trodde var verklighet. Jag har aldrig satt mig själv i så mycket ångest och själv förnekat det. Jag har aldrig druckit så mycket sprit i hela mitt liv i en kaosliknande jakt på stillhet. Jag har fått olagliga handlingar att kännas lagliga genom förnekelse. Jag har varit elak och hemsk, mot andra men främst mot mig själv. Jag har känt mig värdelös och skitig. Jag har lurat och bedragit för dränka mina inre demoner.
Jag har genom allt skit som har hänt börjat att lära känna en nygammal Tomas. Jag har fått tändstickor i ögonen för att verkligen se att vänner och familj är det absolut viktigaste i livet. De personer som alltid står vid min sida, vad jag än gör för sjuka saker, har visat sig när jag trodde jag stod ensam på helvetets brant. Jag har börjat lära mig att verkligen ta itu med problem och inte mura in mig. Jag har fått kärlekens portar öppnade för mig.
Jag vill tacka min mor och min bror för att ni inte kastat ut mig ur era liv och låtit mig vara. Ni har varit förstående trots att ni inte förstått. Ni har lyssnat trots att jag inte har pratat. Ni har handlat efter det som ni har vetat är bäst för mig, trots att det har varit det värsta jag har fått höra i mitt liv. Men jag behövde det och ni rätade ut kompass och vecklade ut kartan. Om jag någonsin kan så ska jag göra detsamma för er.
Mina vänner för livet har sett mig liggandes i mina egna spyor i ett dike utan botten. Ni var dom som kastade er i och simmade med mig upp igen. Ni fanns där och ni finns där.
Jag har inte hittat min egna stig ännu. Jag kommer halka tillbaka i kvicksandens djävulsklor igen. Men jag vet när det sker och kommer lättare staka mig vidare. Jag letar i blindo efter en stig som är avsedd för mig och det kommer jag fortsätta med in i döden. Jag är fortfarande som Dr Jekyll och Mr Hyde men jag närmar mig Kung Tomas. Jag är just nu en bitterfitta, har jag hört, men det är kanske nåt positivt, att i alla fall vara nåt.
Jag vet mina styrkor och mina svagheter börjar jag erkänna. Jag kommer aldrig att glömma detta året. Jag vill inte ens glömma detta året. Jag kommer att minnas det, jag kommer och tänka på det. Jag ska göra allt jag kan för att lära av det.
Och tro mig, jag gör inte en höna av en fjäder här.
Woooohaaaaa!
Om ni tar den finaste tavlan i världen, den vackraste damen, eller något annat trams så är det inget mot denna skönhet. Bo i Miami, ha en vit sidenskjorta och vita sidenbyxor och en resväska med 100 dollarsedlar, det vore livet.
Intressanta framtidsutsikter
Jag ska försöka återberätta ett samtal från idag. Ganska intressant. Till historian hör att vi sitter på Pitchers och kollar på Liverpool-Newcastle. Jag är väl lika frånvarande som vanligt. Plötsligt kommer frågan om det är mot reglerna att ha headset som spelare i fotboll. Jag hade kunnat svarat ja och dödat samtalet men jag svarade att jag tror inte det är det men att det är för jobbigt att springa runt med det. Då drog det igång.
Inom femton år kommer spelarna ha headset så dom kan prata med varandra. De kommer att ha en dator som räknar fram sannolikheter om vilka hörn de ska skjuta i och vilka passningar som passar bäst. Den fot man skjuter med kommer att ha en liten sprängladdning i hälen vilket gör att man kommer skjuta hårdare. Det kommer finnas kameror i bollen om vi tvtittare kan följa den i 3D. Massor av kameror så om bollen snurrar byter den kamera så man hela tiden ser framåt. GPSsändare på spelarna så att det alltid blir rätt dömda offsides.
Det här är verkligheten när jag tittar på fotboll. Missade cirka 20 minuter för man ska tydligen titta på dom man pratar med har jag blivit uppfostrad till. Men det var ett intressant samtal.
Tur att det bara var Liverpool som spelade annars hade jag blivit galen, men kul var det.
Inom femton år kommer spelarna ha headset så dom kan prata med varandra. De kommer att ha en dator som räknar fram sannolikheter om vilka hörn de ska skjuta i och vilka passningar som passar bäst. Den fot man skjuter med kommer att ha en liten sprängladdning i hälen vilket gör att man kommer skjuta hårdare. Det kommer finnas kameror i bollen om vi tvtittare kan följa den i 3D. Massor av kameror så om bollen snurrar byter den kamera så man hela tiden ser framåt. GPSsändare på spelarna så att det alltid blir rätt dömda offsides.
Det här är verkligheten när jag tittar på fotboll. Missade cirka 20 minuter för man ska tydligen titta på dom man pratar med har jag blivit uppfostrad till. Men det var ett intressant samtal.
Tur att det bara var Liverpool som spelade annars hade jag blivit galen, men kul var det.
Raketer
Nu har det börjat smälla raketer för fulla muggar. Lite för tidigt men lika som varje år. Säkert några coola ungdomar som inte kan hålla sina pyrotekniska fingrar i styr. Precis lika coola som jag var då, för många år sedan. Men va fan gör det. Man, säkert regeringen, har ju förbjudit smällare och raketer över påsken så kör på bara.
Nu är det hög tid för tanter, gubbar och djurälskare att skriva insändare om dessa smällare som en ibland två dagar om året smäller. Låt ungdomar, barn, vuxna, män eller kvinnor lägga sina pengar på detta och låt det smälla utav bara helvete. De som är rädda, tycker det är fel eller av annan anledning gnäller kan väl låsa in sig. Vi måste ju få leva också.
Det ska förbjudas så mycket hela tiden för att få röster hörs. Vi kan inte sätta lekhjälmar på livet. Hoppas för helvete att inte jag blir den som sitter i mitt köksfönster och gnäller utan att jag blir den som väljer att deltaga när jag blir gammal.
Nu är det hög tid för tanter, gubbar och djurälskare att skriva insändare om dessa smällare som en ibland två dagar om året smäller. Låt ungdomar, barn, vuxna, män eller kvinnor lägga sina pengar på detta och låt det smälla utav bara helvete. De som är rädda, tycker det är fel eller av annan anledning gnäller kan väl låsa in sig. Vi måste ju få leva också.
Det ska förbjudas så mycket hela tiden för att få röster hörs. Vi kan inte sätta lekhjälmar på livet. Hoppas för helvete att inte jag blir den som sitter i mitt köksfönster och gnäller utan att jag blir den som väljer att deltaga när jag blir gammal.
Nyårslöften
Nu är det bara en dag kvar och massor av människor sitter och funderar på sina löften. De ska lova sig själva och andra hur nästa år ska bli. Jag tror dessa ligger i topp 5.
1. Börja träna, kanske en liten klyscha då säkert 90% av befolkningen innehar ett gymkort som sällan används. Jag kan sträcka mig till, jag ska ta tag i träningen
2, Jag ska jobba mindre. Inte spendera mer till med familjen utan jobba mindre.
3. Jag ska spendera mer tid med familjen
4. Sluta röka eller snusa, jag tror inte dom som snusar har nåt problem med det utan det är snarare sluta röka som gäller.
5. Jag ska göra något åt mitt eländiga liv, typ byta jobb, börja plugga osv.
Nyårslöften är något som dämpar ångesten inom oss. De löften vi ger oss själva är våran naiva tro på att det kommer bli bättre. Sen går det några dagar, kanske en månad, sen är allt glömt igen. Jag har vid ett enda tillfälle haft ett nyårslöfte. Det var när vi var i Sälen. Mitt löfte var att flytta hem till Västerås igen. Det tog 2 år, inte 1.
I år kommer jag avge 3 st löften till mig själv. Jag kommer skriva dom här i bloggen i morgon så att jag inte kan gömma mig från dem. Utan att alla som vill ska kunna se dem.
Kanske hinner jag med en alternativ nyårssummering av året. En summering av det år som passerat som en stor fet jävla nyårsrevy. Men med en tragikomisk bitterhet. "Tompas nyårskrameller".
1. Börja träna, kanske en liten klyscha då säkert 90% av befolkningen innehar ett gymkort som sällan används. Jag kan sträcka mig till, jag ska ta tag i träningen
2, Jag ska jobba mindre. Inte spendera mer till med familjen utan jobba mindre.
3. Jag ska spendera mer tid med familjen
4. Sluta röka eller snusa, jag tror inte dom som snusar har nåt problem med det utan det är snarare sluta röka som gäller.
5. Jag ska göra något åt mitt eländiga liv, typ byta jobb, börja plugga osv.
Nyårslöften är något som dämpar ångesten inom oss. De löften vi ger oss själva är våran naiva tro på att det kommer bli bättre. Sen går det några dagar, kanske en månad, sen är allt glömt igen. Jag har vid ett enda tillfälle haft ett nyårslöfte. Det var när vi var i Sälen. Mitt löfte var att flytta hem till Västerås igen. Det tog 2 år, inte 1.
I år kommer jag avge 3 st löften till mig själv. Jag kommer skriva dom här i bloggen i morgon så att jag inte kan gömma mig från dem. Utan att alla som vill ska kunna se dem.
Kanske hinner jag med en alternativ nyårssummering av året. En summering av det år som passerat som en stor fet jävla nyårsrevy. Men med en tragikomisk bitterhet. "Tompas nyårskrameller".
Nyår 2010
Förra året firades nyårsafton i Mexiko. Det bästa med det var att vi fick fira det två gången. Klockan 17 lokal tid firades det svenska nyåret. Då var det full fest i solnedgången pga av alla europeer som var där. På kvällen sen var det 7 rätters middag på hotellet med bland annat hummer. Det var magiskt. I år blir det inte hummer, känns vemodigt. Har ätit hummer varje år de senaste 10 åren. Undantag året vi var i Sälen. I år räcker inte våra mästerkockskvalifikationer så långt. Nåt att träna på kanske.
Nyår kommer bli lite annorlunda för mig. Jag tror helt seriöst att det kan vara första nyåret sen jag var typ 13 som jag inte kommer dricka någon sprit. Det känns asbra. Lita på att jag kommer få köra bil, fram och tillbaka. Så fort grabbarna blir fulla så ska det börja åkas. Det vet jag, så hade det blivit för mig också fast med taxi.
Jag minns hur jag kände mig förra året efter Mexikoresan. När vi kom hem efter 14 dagar med alkohol i kroppen. Jag var som ett nervvrak. Det kommer jag inte vara i år.
Jag har nu inte druckit en droppe på 4 veckor eller så. Känner inte något större behov av att dricka även om jag på riktigt saknar känslan av vara peppad för utgång med grabbarna och en rejäl fylla. Men det är helt enkelt inte värt det. Inte just nu. Just fyllan skulle säkert vara värt det men inte efterdyningarna.
Förra året stod jag och min brorsa bland tusentals andra människor vi aldrig träffat och räknade ner. Med roliga hattar och sådana där visselpipor som det åker ut ett långt band ifrån när man blåser. Undrar var vi är i år?
Nyår kommer bli lite annorlunda för mig. Jag tror helt seriöst att det kan vara första nyåret sen jag var typ 13 som jag inte kommer dricka någon sprit. Det känns asbra. Lita på att jag kommer få köra bil, fram och tillbaka. Så fort grabbarna blir fulla så ska det börja åkas. Det vet jag, så hade det blivit för mig också fast med taxi.
Jag minns hur jag kände mig förra året efter Mexikoresan. När vi kom hem efter 14 dagar med alkohol i kroppen. Jag var som ett nervvrak. Det kommer jag inte vara i år.
Jag har nu inte druckit en droppe på 4 veckor eller så. Känner inte något större behov av att dricka även om jag på riktigt saknar känslan av vara peppad för utgång med grabbarna och en rejäl fylla. Men det är helt enkelt inte värt det. Inte just nu. Just fyllan skulle säkert vara värt det men inte efterdyningarna.
Förra året stod jag och min brorsa bland tusentals andra människor vi aldrig träffat och räknade ner. Med roliga hattar och sådana där visselpipor som det åker ut ett långt band ifrån när man blåser. Undrar var vi är i år?
Samma kostym, ny skjorta
Nyårsmenyn inhandlad. Komponerad av mästerkockar och låtsasrika. Att vara på ICA Maxi inför storhelger är värre än vilda western. Folk slåss för att komma först med sina kundvagnar som vapen. Nummerlapparna till delikatessdisken ligger slängda på marken. Alla vill ha finliret. Nu ska det lyxas som aldrig förr. Knappt att kreditkorten har svalnat innan det är dags igen. Dags att ta fram kostymen igen. Andra gången på en vecka. Jag gillar att klä upp mig. Det gör allt lite finare. Hävdar att jag var snyggast på julafton. Inte den mest sociala och roliga men snyggast. Hel mot min tro på att det yttre är det viktiga men ändå. Jag är en bitterfitta med en verklighetstro som inte är att leka med. Men det är väl så det är. Hoppas ingen orkar lyssna på mig när jag stilar fram i min kostym på nyårsafton. Gör någon det hoppas jag att dom klarar av spelets regler. Kanske hittar jag någon person som delar min livsuppfattning. Kanske inte. Men jag kommer vaka över alla, lämna några falska leenden och kanske lura upp någon till månen bara för att jag tycker att det är kul.
Men jag ser faktiskt fram emot nyårsafton, ska bli kul med lite mingel. Jag ska stiga ur min kropp och se det ur ett fågelperspektiv.
Så till menyn. Bruschetta med mozarella, oxfilé med potatisgratäng och som efterrätt vaniljglass med varm hjortronsylt. Och eftersom jag känner mig så het så kan jag laga hela skiten själv.
Men jag ser faktiskt fram emot nyårsafton, ska bli kul med lite mingel. Jag ska stiga ur min kropp och se det ur ett fågelperspektiv.
Så till menyn. Bruschetta med mozarella, oxfilé med potatisgratäng och som efterrätt vaniljglass med varm hjortronsylt. Och eftersom jag känner mig så het så kan jag laga hela skiten själv.
haha
http://www.tasteline.com/Recept/Tomas_underbara_bruschetta
skulle kunna vara jag!
skulle kunna vara jag!
Blommor
Undrar om blommorna har saknat en när man kommer hem igen efter några dagar? Det märks i alla fall att dom är törstiga. Bladen hänger så där ledsamt. Det är ganska fridfullt med blommor. Inte sådana där buketter med massa blommor i utan sådana där gröna som inte gör något större väsen av sig. Undrar om dom ser på en med någon form av känslor eller om dom bara är glada så länge dom får vatten. Jag vet, dom dör annars. Dom säger aldrig något i alla fall. Dom är bara där utan att märkas. Det är först när man varit borta några dagar man lägger märke till dom igen.
Dom ska nog få någon form av gödning nästa gång dom vattnas. Det får bli deras nyårssup. Dom får se väldigt mycket dom där blommorna. Blommor får se väldigt mycket. Men dom verkar aldrig bry sig speciellt mycket. Bara dom får sitt vatten är dom nöjda. Ganska lättsam tillvaro.
Undrar om man skulle ta och bli blomma i nästa liv?
Dom ska nog få någon form av gödning nästa gång dom vattnas. Det får bli deras nyårssup. Dom får se väldigt mycket dom där blommorna. Blommor får se väldigt mycket. Men dom verkar aldrig bry sig speciellt mycket. Bara dom får sitt vatten är dom nöjda. Ganska lättsam tillvaro.
Undrar om man skulle ta och bli blomma i nästa liv?
Vikket fetto
Hittade en bild, kung även där. Men vikket fetto!
Bondjävel
Det var en gång en bonde. Inte en sån där "bonde söker"-bonde utan en riktig bonde. Han levde på en gård långt från närmaste civilisation. Han hade sitt röda hus med vita knutar och en stor skorsten som det alltid rök ur. Även på sommaren. Man kunde aldrig vara säker på när rysskylan skulle komma var hans ståndpunkt. Senaste tidningen han hade läst var för några år sedan när han varit hos frisören. Där stod det om rysskylan. Tvn hade han slängt ut när Salo gjorde sin tabbe mot Vitryssland i OS. Han hade ingen lust att skaffa nån ny. Dem är tydligen platta nu för tiden. Livet bestod i att mjölka kor, sköta de små åkrarna han besitter och nån gång då och då skjuta av en ko för mat. En ko räcker nästan ett halvår för honom. Livet går ut på att göra så lite som möjligt. Att bara vara. Han har själv valt den vägen. Han har inte alltid varit bonde. Under många år försökte han förstå sig på verkligheten. Han följde de regler som var uppsatta för att vara människa. Han hade en bil, kostym och flera par jeans. Precis det man ska ha. Han hade många vänner, några flickor att träffa då och då. Men det var aldrig någon flicka som dög, de gav honom aldrig någon match. Han hade ett jobb att gå till. Han fick ut sin lön varje månad och var sällan sjuk. Han log när man skulle, grät sällan och sa de rätta sakerna. Allt för att vara den rätta spelpjäsen i det som kallas verkligheten. Men han var olycklig. Det fanns ingen riktig glädje i något som hände i hans liv.
Nu är hans största problem att han var hos frisören för några år sedan och blev påmind om det helvete som folk irrar omkring i och som heter verkligheten. Han hade lovat sig själv att aldrig återvända dit. Nu har han sin trimmer. Nu behöver han aldrig mer återvända dit. Han är bättre än så.
Nu är hans största problem att han var hos frisören för några år sedan och blev påmind om det helvete som folk irrar omkring i och som heter verkligheten. Han hade lovat sig själv att aldrig återvända dit. Nu har han sin trimmer. Nu behöver han aldrig mer återvända dit. Han är bättre än så.
Bitterfitta
Det är som att vara konstant bakis. En huvudvärk som aldrig ger sig. Minnesförluster och svårt att kontrollera sina tankar. Det är som att vara en död fisk i medström. Alla andra leker i motström. Man känner sig som eftertexten i en film som man inte varit med i. Man kan tydligt läsa sitt eget namn tillsammans med alla andra namn. Men man har inte varit med i filmen om sitt liv. Funderar på att spela in mitt eget sommarprogram. Att tala i en och en halv timme om hur märkvärdigt värdelös verkligheten faktiskt är. Att få tala utan att någon avbryter en med massa struntprat om hur bra det är eller att det finns alltid dom som har det värre. Nu menar jag inte att prata om mitt liv utan om verkligheten som verklighet. Den verkligheten som jag skådar från mitt skyltfönster. Den onda verkligheten som vi alla befinner oss i.
Det finns dom som accepterar och ser verkligheten som den är så finns de dem som lever i en lögn och inte ser den verkligheten som jag ser, som alla borde vakna upp ur.
Vill ni prata om verkligheten, bjud hem mig så ska jag berätta om den för er. Jag är en stor jävla bitterfitta som inte håller tillbaka. Jag ser verkligheten från mitt skyltfönster och jag berätta för er. Om ni vill. Men avbryt mig inte.
Det finns dom som accepterar och ser verkligheten som den är så finns de dem som lever i en lögn och inte ser den verkligheten som jag ser, som alla borde vakna upp ur.
Vill ni prata om verkligheten, bjud hem mig så ska jag berätta om den för er. Jag är en stor jävla bitterfitta som inte håller tillbaka. Jag ser verkligheten från mitt skyltfönster och jag berätta för er. Om ni vill. Men avbryt mig inte.
Skyltdocka
Jag ser världen passera. Alla rör på sig likt tåg på ett räls. Munnar rör på sig men ingen säger något. Allt passerar som en film. Jag sitter på första raden i biografen. Det är ingen action eller romantisk komedi. Det är en film av Ingmar Bergman eller Woody Allen. Det är en film som ingen förstår. Det är en långsam film där alla rör sig och alla pratar om sitt. I skyltfönstret står jag och ser ut. Några tittar på mig med förundrande blickar. De frågar sig själva om det ska vara så här under vintern 2011. De går vidare utan att komma ihåg vad de sett. Kvar står jag. Skyltdockan. Höjden av glädje är att se någon som verkligen ser modet. Det nya. En skyltdocka kan varken röra sig eller le. Kanske ler den, det beror på den som tillverkade den. Oftast ler den inte. Någon klär på skyltdockan, det är någon annan som bestämmer hur skyltdockan ska se ut. Har man tur får man sällskap i skyltfönstret. Alla andra går förbi utanför, levande, med sina påsar med köpt glädje. Det är mössor och halsdukar just nu. Varför vet jag inte. Det är nästan sommar ute, förutom den härliga mörka tillvaron. Solen skiner med sin frånvaro. Det är ljust nån timme per dag. Men i skyltfönstret lyser belysningen hela dygnet. Det är inte jag som bestämmer. Det är någon kostymklädd person som har bestämt att det ska lysa dygnet runt.
Som skyltdocka får man aldrig bestämma. Inte ens vilka kalsonger man ska ha på sig. Sånt är livet.
Som skyltdocka får man aldrig bestämma. Inte ens vilka kalsonger man ska ha på sig. Sånt är livet.
Eldkastande demoner
Jag ringde mitt vanliga kvällssamtal till mamma och pappa. Allt är bara fint. Det har varit en bra dag på jobbet och jag ligger i badet. Vi hörs i morgon. Det ingen visste. Det bara jag visste utan att veta det var att inom mig slogs jag med demoner med eldsprutande käkar. Hela tiden var det en kamp att hålla skenet uppe. Det tär på själen. Likt en östtysk friidrottare dopar man sig för att prestera.
Det ingen visste var att jag hade lärt mig att ta med mig hela flaska och inte bara ett glas med ren gin. Jag hade lärt mig att det var ett helvete att behöva gå upp, dyngblöt, för att hämta mer. Det blev stora vattenpölar på golvet. Det ingen visste var att jag såg fram emot att komma hem till mitt badkar på kvällen, till min frizon. Jag förstod inte heller kampen mellan mig själv och demonen. Det var en ojämn kamp. Demonen fick sin energi från annat håll. Jag ville aldrig låta mig själv vara besegrad.
Den kortsiktiga vinsten var att dränka den jäveln en kort stund. Att få chansen att vila lite. Kanske ger han upp. Det var bara det att jag inte hade fått veta spelreglerna. Jag visste inte att man inte kunde dränka den jäveln. Nu vet jag. Det kan man inte. Man kan bara vinna genom att slå tillbaka, slå tillbaka ännu hårdare. Spruta mer eld än vad den jäveln kan göra.
Det vet jag nu. Han tittar fram ibland, men mer sällan än ofta. Ibland så trivs jag med sällskapet, ibland säger jag nej tack.
Det ingen visste var att jag hade lärt mig att ta med mig hela flaska och inte bara ett glas med ren gin. Jag hade lärt mig att det var ett helvete att behöva gå upp, dyngblöt, för att hämta mer. Det blev stora vattenpölar på golvet. Det ingen visste var att jag såg fram emot att komma hem till mitt badkar på kvällen, till min frizon. Jag förstod inte heller kampen mellan mig själv och demonen. Det var en ojämn kamp. Demonen fick sin energi från annat håll. Jag ville aldrig låta mig själv vara besegrad.
Den kortsiktiga vinsten var att dränka den jäveln en kort stund. Att få chansen att vila lite. Kanske ger han upp. Det var bara det att jag inte hade fått veta spelreglerna. Jag visste inte att man inte kunde dränka den jäveln. Nu vet jag. Det kan man inte. Man kan bara vinna genom att slå tillbaka, slå tillbaka ännu hårdare. Spruta mer eld än vad den jäveln kan göra.
Det vet jag nu. Han tittar fram ibland, men mer sällan än ofta. Ibland så trivs jag med sällskapet, ibland säger jag nej tack.
Samhällets djävulska plan för att förgöra oss
Vi går upp på morgonen. Vi sliter hela dagen med diverse arbeten. Vi kommer hem, trötta. Vissa av oss har barn att ta hand om, andra inte. Vi går och lägger oss. Ibland jobbar vi över, ibland jobbar vi på helgen. Tempot i våran vardag blir högre och högre. Pressen på oss från samhället och arbetsgivare blir större och större. Många arbetsplatser skär ner och arbetsbördan blir större för de lyckliga som får vara kvar. Tiden för oss själva blir kortare och kortare.
Vad kan vi göra? Vill vi ha det så här? Vi tycker nog alla olika. Vi är alla från olika delar av samhället. Vi kanske inte kan förändra samhället eller ändra evolutionen men vi kan ta hand om oss själva. Vi kan säga ifrån. Vi kan se till att vara hemma i tid. Vi behöver inte jobba den där extra tiden för att ha den finaste bilen eller den senaste tapeten. Vi renoverar så pass mycket att vi snart raserat oss själva. Vi kan börja värdera våran tid för oss själva och familj som det viktigaste. Vi kan jobba för att leva istället för att leva för att jobba. Det är ingen tävling i området vem som är störst och mår bäst på ytan. Börja tävla i vem som somna skönast, vem som vaknar med ett leende eller vem som belönats med mest tid med de nära och kära.
Jag tror det är ett vinnande koncept för framtiden. Hur vill vi att nästkommande generationer ska värdesätta sig själva och sina medmänniskor? Ska det vara materialistiskt och okänsligt eller ska det vara jordnära och solidariskt? Vi är bättre än detta. Vi är samhället, du och jag. Vi väljer våran väg.
Elake jäveln
Helt plötsligt har jag börjat drömma. Inte dagdrömma eller sätta upp mål i form av drömmar. Jag drömmer på nätterna. Sådana där man inte kan styra över utan sådana som bara kommer när man som minst anar det. Man kan inte göra något åt dessa. Det är nån form av undermedveten fantasi som bygger på minnen och tankar. Ibland vaknar man svettig efter att ha drömt om något förskräckligt som händer någon kär. En annan gång vaknar man och inte tror man är själv och på någon helt annan plats. Nästa gång av glädje. Jag vet inte om jag gillar att drömma, eller komma ihåg dessa. Det är inte direkt verkligheten man drömmer om. Jag tror att det är hjärnans sätt att tömma, lite som ett cachminne som behöver rensas. Det bästa med cachminnen som rensas är att det spelas aldrig upp vilka sidor man besökt när man tar bort dem. Men med drömmar så måste man återuppleva allt. Man kanske till och med måste uppleva sina drömmar för att sedan vakna och upptäcka att det är någon elak jävel som bara luras med en.
Drömmar är skit. Drömmar vara i 4 sekunder sägs det. Det är mycket information på kort tid. Just dom 4 sekunderna är antingen himmelska eller förjävliga. Finns få drömmar som är mitt i mellan, släntrian. Men när man vaknar och kommer på att det varit en dröm, den tiden är alltid längre än 4 sekunder. Det tar alltid minst 4 sekunder innan man förstår att det var en dröm.
Men om man kunde välja att stanna kvar längre i en dröm, att kunna välja att få se slutet så skulle det kanske vara värt det. Men det valet har man inte. Det sitter nån elak jävel uppe i hjärnan och bestämmer när slutet skall ske. Oftast när det är som mest spännande. Ingen bra filmregissör den där jäveln, eller kanske det han är, den där elake jäveln.
Drömmar är skit. Drömmar vara i 4 sekunder sägs det. Det är mycket information på kort tid. Just dom 4 sekunderna är antingen himmelska eller förjävliga. Finns få drömmar som är mitt i mellan, släntrian. Men när man vaknar och kommer på att det varit en dröm, den tiden är alltid längre än 4 sekunder. Det tar alltid minst 4 sekunder innan man förstår att det var en dröm.
Men om man kunde välja att stanna kvar längre i en dröm, att kunna välja att få se slutet så skulle det kanske vara värt det. Men det valet har man inte. Det sitter nån elak jävel uppe i hjärnan och bestämmer när slutet skall ske. Oftast när det är som mest spännande. Ingen bra filmregissör den där jäveln, eller kanske det han är, den där elake jäveln.
Samtal om livet
Ibland så känner jag för att ta mig ner till tågstationen. Ta ett tåg till Köpenhamn och därefter till okänd ort. Bara sätta sig på tåget utan något direkt mål. Målet i sig är inte det viktiga utan bara känslan av att få sitta still men ändå röra sig framåt. Bara känna det härliga dunket av metallhjulen som slår över växlarna. Landskap av okänd mark. Väl framme i en stad utan namn, beställa in en kaffe och sen vänta på returresan.
Kanske träffa någon vän man aldrig sätt förrut, någon att prata med om livet och vad det har att erbjuda. Nya infallsvinklar till allt. Nån gubbe som ser ut som han på yougurtpaketet eller någon gammal dam som sitter och stickar. Någon som kan berätta för en om glädje och sorg. Någon att lyssna på i flera timmar, efter en fråga ska svaret vara så pass långt att man glömmer frågan.
Finns dom människorna?
Kanske träffa någon vän man aldrig sätt förrut, någon att prata med om livet och vad det har att erbjuda. Nya infallsvinklar till allt. Nån gubbe som ser ut som han på yougurtpaketet eller någon gammal dam som sitter och stickar. Någon som kan berätta för en om glädje och sorg. Någon att lyssna på i flera timmar, efter en fråga ska svaret vara så pass långt att man glömmer frågan.
Finns dom människorna?
Långt samtal
Efter ett långt samtal i går fick jag reda på att jag tydligen är ganska bra på att prata. Att jag har bra värderingar och en sund livssyn. Det här vet jag nog. Jag tror jag står för bra saker och har bra värderingar. Problemet är bara att det är svårt att leva som man lär. Det är ofta jag kommer på mig själv göra saker eller säga saker jag inte egentligen står för. Det som är bra med att skriva dagbok, ibland blogg, är att man tydliggör dessa saker. Nästa gång tänker man efter en gång till innan man beslutar sig för en handling.
Det är är asbra att hela tiden kunna se tillbaka på hur man lever. Det är annars lätt att glömma vad som sker i ens liv.
Så dagens tips; Skriv ner vad som händer kring dig själv och andra. Ha klart för dig hur du vill vara och kämpa för att bli den personen. Man behöver inte skriva spaltmeter varje dag om allt men det är alltid något varje dag som är värt att anteckna.
Det är är asbra att hela tiden kunna se tillbaka på hur man lever. Det är annars lätt att glömma vad som sker i ens liv.
Så dagens tips; Skriv ner vad som händer kring dig själv och andra. Ha klart för dig hur du vill vara och kämpa för att bli den personen. Man behöver inte skriva spaltmeter varje dag om allt men det är alltid något varje dag som är värt att anteckna.
Kärlek utan frågor
Det finns något vackert med barn. Barn tänker inte på hur man ser ut, vad ens historia är eller hur den eventuella framtiden kommer att fortlöpa. Dom finns där, i nuet, till hundra procent. Dom ställer inga frågor, dom vill bara ha lite uppmärksamhet så får man massor tillbaka. Dom tittar till en början lite konstigt, ställer sig själva frågan om dom kan få något tillbaka sen ger dom allt. Dom skrattar, ler, kramas och myser. Helt ovetande om verkligheten.
Jag hade mitt kusinbarn Ida i famnen under en halvtimme på julafton när hon skulle öppna sina julklappar. Hon skänkte så mycket värme på så kort tid att jag tappade greppet om verkligheten. Det är som en drog som får en att glömma lite för en stund. Dom varma blickarna, den oskyldiga lukten och dom där små fingrarna som drar en i skägget får en att känna sig levande för en stund.
Det bästa med någon annans barn är att man kan lämna över dom när det blir gråt. Men med Ida så blev det inget sånt. Hade jag fått bestämma så skulle hon vara med mig jämt. All den kärlek barn skänker. När slutar vi göra så, när börjar vi tänka för mycket på allt? Varför behåller vi inte det enkla barnasinnet hela livet?
Jävla samhälle!
Jag hade mitt kusinbarn Ida i famnen under en halvtimme på julafton när hon skulle öppna sina julklappar. Hon skänkte så mycket värme på så kort tid att jag tappade greppet om verkligheten. Det är som en drog som får en att glömma lite för en stund. Dom varma blickarna, den oskyldiga lukten och dom där små fingrarna som drar en i skägget får en att känna sig levande för en stund.
Det bästa med någon annans barn är att man kan lämna över dom när det blir gråt. Men med Ida så blev det inget sånt. Hade jag fått bestämma så skulle hon vara med mig jämt. All den kärlek barn skänker. När slutar vi göra så, när börjar vi tänka för mycket på allt? Varför behåller vi inte det enkla barnasinnet hela livet?
Jävla samhälle!
Landslag
Konstigt det här med idrott. Eller egentligen inte. Men så fort det är landslag då försvinner kampen om fjärrkontrollen i vardagsrummen. När det är en "vanlig" ligamatch av något slag så är det inte första prioritet att det ska vara idrott på tvn. Men när det är Sverige som spelar då ringer det i sportklockan hos alla. Spelar ingen roll vad klockan är.
Det är klart att det är bra att alla står bakom de svenska landslagen men ibland är det också annan sport som betyder något.
JVM är förövrigt en otroligt rolig historia. Det är Sveriges främsta juniorer som skall göra upp borta i Kanada med en dum tidszon. Men det gör inte så mycket för det är otroligt underhållande hockey. Så kämpa nu Sverige!
Det är klart att det är bra att alla står bakom de svenska landslagen men ibland är det också annan sport som betyder något.
JVM är förövrigt en otroligt rolig historia. Det är Sveriges främsta juniorer som skall göra upp borta i Kanada med en dum tidszon. Men det gör inte så mycket för det är otroligt underhållande hockey. Så kämpa nu Sverige!
Sammanfattning av #jul2011
Läser lite i tidningar idag om diverse fylleslag, misshandel och annan brottslighet. Vet inte om jag är dålig på att läsa nyheter men julen sammanfattas i floder av missär. Om inte det skulle räcka så väljer vädergudarna att sabba för alla människor som av någon anledning valt att antingen bosätta sig eller vara i Norrland under #jul2011. Ser inga nyheter om lyckliga familjer eller fina tomtebesök. Det är som alla andra år att det håsas upp till förbannelse med uppesittarkvällar och rimstugor. Man handlar och förbereder till förbannelse. Jag tror att det är som allt annat, det är resan och inte målet som är det roliga. Det är såklart barnens högtid, det är familjens högtid. De som inte har setts på länge får ses och man får höra om det gågna året eller kanske till och med åren.
Men jag undrar jag om inte det blir minst lika kul med en julklapp, jeans och tröja och fisk med äggsås. Eller är vi så trångsynta och tror att det blir roligare med många klappar, kostym och mat där resterna skulle mata en hel ny i Afrika. Jag vet inte? Men jag tror att det är svårt att leva upp till alla förväntningar man bygger upp. Barnen vet inte bättre så dom bryr sig nog inte. Det handlar inte om att vara värst, ha mer mat än förra året eller ha den största granen. När planeringen blir större än själva utförandet så har vi hamnat snett. Vad kan man säga, hur kan man säga det, hur många öl får man dricka eller måste man smaka av allt? Sluta upp med allt trams och bara va.
Är julen ett sätt för släkt att överleva, familjer att låtsas vara lyckliga och för de som älskar varandra att kunna slåss när barnen har lagt sig. Undrar hur många som just nu, annandag jul, sitter och andas ut och tänker nu är det ett helt år tills nästa gång och då ska vi inte vara hos oss?
Prova att fira jul utan en droppe alkohol så kan vi diskutera sen.
Sex, drums and rock ´n´ fucking roll på er!
Men jag undrar jag om inte det blir minst lika kul med en julklapp, jeans och tröja och fisk med äggsås. Eller är vi så trångsynta och tror att det blir roligare med många klappar, kostym och mat där resterna skulle mata en hel ny i Afrika. Jag vet inte? Men jag tror att det är svårt att leva upp till alla förväntningar man bygger upp. Barnen vet inte bättre så dom bryr sig nog inte. Det handlar inte om att vara värst, ha mer mat än förra året eller ha den största granen. När planeringen blir större än själva utförandet så har vi hamnat snett. Vad kan man säga, hur kan man säga det, hur många öl får man dricka eller måste man smaka av allt? Sluta upp med allt trams och bara va.
Är julen ett sätt för släkt att överleva, familjer att låtsas vara lyckliga och för de som älskar varandra att kunna slåss när barnen har lagt sig. Undrar hur många som just nu, annandag jul, sitter och andas ut och tänker nu är det ett helt år tills nästa gång och då ska vi inte vara hos oss?
Prova att fira jul utan en droppe alkohol så kan vi diskutera sen.
Sex, drums and rock ´n´ fucking roll på er!
Jaha
Säger väl god jul då!
Snöbollskrig och snögubbe skall byggas. Massor av snölyktor fyllda med ljus.
NOT! Grått och jävligt så klart!
Ha det bra, ät massor och se till att bli packade. Brukar bli kul oavsett väder då.'
Snöbollskrig och snögubbe skall byggas. Massor av snölyktor fyllda med ljus.
NOT! Grått och jävligt så klart!
Ha det bra, ät massor och se till att bli packade. Brukar bli kul oavsett väder då.'
Likgiltighet
Det är inte fel på någon. Alla jag umgås med är underbara varelser, det var dessa gud tänkte på när han skapade människan (Jag är inte troende och tycker de som är det jobbar med en jobbig lögn). Men jag har upptäckt att jag har väldigt svårt att känna glädje över något. För några kvällar sen vann jag 4000 kronor på ett tips, kände ingenting. Jag ställde mig frågan om jag hade känt annorlunda om jag hade förlorat. Förmodligen inte.
Efter en 45 minuters träff med min vän psykologen idag har jag fått klart för mig att det är ok. Man kan inte varje dag genom hela livet känna sig peppad och sprudla av glädje menade han. Okej, då får det väl vara så. Jag är i alla fall glad att jag inte får panik och helvetet rasar in, så på något sätt är det väl rätt väg.
Men det är tråkigt, det ska bli bättre och jag måste väl acceptera var/vad jag är. Men just nu känner jag likgiltighet till allt. Men jag försöker. Tro mig. Jag träffar människor, de jag kanske inte brukar träffa och de jag alltid träffar. Jag hittar på saker, fikar och tittar på film. Ibland är det väl så att det är resan som är viktigare än målet, hoppas det.
Som sagt, det är väl ok att känna som jag gör nu. Förhoppningsvis blir det lite mer toppar utan att dalarna blir så djupa framöver.
Så KÄMPA TOMAS och GE INTE UPP!
Nu ska jag kämpa mig ner till Småland och fira jul med min härliga släkt så ni som följer mina sjuka tankar slaviskt får hålla tillgodo för färre inlägg. Men jag ska försöka hinna med lite uppdateringar.
God jul alla människor där ute i den mörka världen. Jag ser Boxing Day som nästa delmål i livet, bara så ni vet!
Merry Fucking Christmas!
Efter en 45 minuters träff med min vän psykologen idag har jag fått klart för mig att det är ok. Man kan inte varje dag genom hela livet känna sig peppad och sprudla av glädje menade han. Okej, då får det väl vara så. Jag är i alla fall glad att jag inte får panik och helvetet rasar in, så på något sätt är det väl rätt väg.
Men det är tråkigt, det ska bli bättre och jag måste väl acceptera var/vad jag är. Men just nu känner jag likgiltighet till allt. Men jag försöker. Tro mig. Jag träffar människor, de jag kanske inte brukar träffa och de jag alltid träffar. Jag hittar på saker, fikar och tittar på film. Ibland är det väl så att det är resan som är viktigare än målet, hoppas det.
Som sagt, det är väl ok att känna som jag gör nu. Förhoppningsvis blir det lite mer toppar utan att dalarna blir så djupa framöver.
Så KÄMPA TOMAS och GE INTE UPP!
Nu ska jag kämpa mig ner till Småland och fira jul med min härliga släkt så ni som följer mina sjuka tankar slaviskt får hålla tillgodo för färre inlägg. Men jag ska försöka hinna med lite uppdateringar.
God jul alla människor där ute i den mörka världen. Jag ser Boxing Day som nästa delmål i livet, bara så ni vet!
Merry Fucking Christmas!
Kontaktannons
Okej....
Hej Tomas heter jag. Jag sitter helst för mig själv. Inte särskilt pratglad, kan svara på tilltal. Tycker inte om att hitta på saker som att promera i skogen eller titta på solnedgångar. Vill helst inte umgås i grupp där jag jag inte har något att tillföra. Jag tycker om vin men har en nykter period. Drar inga roliga skämt eller får någon att skratta. Gillar att läsa, själv i något mörkt rum med en liten lampa som endast lyser upp boken och inget annat. Svarar oftast inte i telefonen och gillar inte att bestämma saker och låsa upp mig. Jag ser mig själv som en av zombiesarna i Resident Evil. En sån där som har utstående ögon, klen kroppshållning och hängigt ansikte. Lika trött fast utan någon action, inget sug efter att äta upp någon. Om du skulle möta mig på stan skulle vi gå förbi varandra och du skulle förmodligen inte märka av mig. Det är jag som ställer bilen längst bort på IKEA parkeringen för att slippa trängas och eventuellt behöva heja på någon bilgranne. Jag är för mänskligheten vad kryptonit är för Stålmannen.
Om du mot någon som helst förmodan skulle vilja så är jag förstås väldigt svår att nå. Men prova på antigen mail eller sms. Jag tänker inte svara i telefonen om det är okänt eller något nummer jag inte har i mobilen redan.
Väl mött!
Hej Tomas heter jag. Jag sitter helst för mig själv. Inte särskilt pratglad, kan svara på tilltal. Tycker inte om att hitta på saker som att promera i skogen eller titta på solnedgångar. Vill helst inte umgås i grupp där jag jag inte har något att tillföra. Jag tycker om vin men har en nykter period. Drar inga roliga skämt eller får någon att skratta. Gillar att läsa, själv i något mörkt rum med en liten lampa som endast lyser upp boken och inget annat. Svarar oftast inte i telefonen och gillar inte att bestämma saker och låsa upp mig. Jag ser mig själv som en av zombiesarna i Resident Evil. En sån där som har utstående ögon, klen kroppshållning och hängigt ansikte. Lika trött fast utan någon action, inget sug efter att äta upp någon. Om du skulle möta mig på stan skulle vi gå förbi varandra och du skulle förmodligen inte märka av mig. Det är jag som ställer bilen längst bort på IKEA parkeringen för att slippa trängas och eventuellt behöva heja på någon bilgranne. Jag är för mänskligheten vad kryptonit är för Stålmannen.
Om du mot någon som helst förmodan skulle vilja så är jag förstås väldigt svår att nå. Men prova på antigen mail eller sms. Jag tänker inte svara i telefonen om det är okänt eller något nummer jag inte har i mobilen redan.
Väl mött!
Fjantigt ordspråk
Man brukar säga att man bara ska ångra det man inte har gjort. Va är det för skitsnack! Jag har bara ångest för saker jag har gjort. Det enda som sitter fast i min trasiga hjärna är de saker jag har gjort. Visst man skulle kunna vända på allt till att jag ångrar att jag inte gjorde tvärtom. Men det kan man ju inte göra, ångest lik väl.
Ångest är nåt sjukt vidrigt som sätter sig som sten och det tar lång tid att få bort skiten ur skallen. Visst, med tiden blir allt lättare. Men när man nu ska ge sig själv tid att fundera kommer vissa megaångest attacker. Tänker inte ens skriva om dessa här.
Det jag kan ta med mig är i alla fall att man förhoppningsvis lärt sig massvis. De broar jag brännt, de glashus jag kastat sten i eller de kuvöser jag haft darttävlingar i har nog lärt sig en del. De har nog byggs upp igen starkare och mer tåligare än tidigare.
Men lik förbannat så finns det en ångest där och det är inget att göra åt det. Varje dag är en ny och man kan omöjligt skriva om historian. Det är jag säker på! Så det så!
Ångest är nåt sjukt vidrigt som sätter sig som sten och det tar lång tid att få bort skiten ur skallen. Visst, med tiden blir allt lättare. Men när man nu ska ge sig själv tid att fundera kommer vissa megaångest attacker. Tänker inte ens skriva om dessa här.
Det jag kan ta med mig är i alla fall att man förhoppningsvis lärt sig massvis. De broar jag brännt, de glashus jag kastat sten i eller de kuvöser jag haft darttävlingar i har nog lärt sig en del. De har nog byggs upp igen starkare och mer tåligare än tidigare.
Men lik förbannat så finns det en ångest där och det är inget att göra åt det. Varje dag är en ny och man kan omöjligt skriva om historian. Det är jag säker på! Så det så!
Förenat med stil och klass
Igår fick jag höra att jag passar i skägg och rakat hår. Det var mycket bättre än det vanliga knullrufset jag brukar ligga inne med. Vet inte om jag håller med men jag gillar det.
Idag kom nästa besked. Iklädd min nya ylletröja kom jag hem till mamma. Gud va snygg den var, säger hon. Det är för övrigt en julklapp från henne. Tycker du svarar jag? Ja, det är stil. Va sa jag. Ja, det är stiligt. Istället för skitunge så har det blivit stil.
Tack för den. Hoppas jag inte slutar vara skitunge för det. Gillar att vara skitunge, gillar förövrigt att min frisyr ses som omedvetet knullruffs. Har jag gått runt och lyst nyknullad undrar jag? Vet inte om det är bra eller anus men det är väl en stil det också. Kanske kan tävla med Lisbeth Sallander om nästa H&M kollektion. Hon får stå för den oberoende feministen som slåss för kvinnor och jag står för den nyknullade skitungen som ser ut som inget spelar någon roll.
Kanske ska ringa Sveriges bästa skattebetalare, Stefan Persson, och kolla om dom har någon plats ledig i nästa katalog?
Idag kom nästa besked. Iklädd min nya ylletröja kom jag hem till mamma. Gud va snygg den var, säger hon. Det är för övrigt en julklapp från henne. Tycker du svarar jag? Ja, det är stil. Va sa jag. Ja, det är stiligt. Istället för skitunge så har det blivit stil.
Tack för den. Hoppas jag inte slutar vara skitunge för det. Gillar att vara skitunge, gillar förövrigt att min frisyr ses som omedvetet knullruffs. Har jag gått runt och lyst nyknullad undrar jag? Vet inte om det är bra eller anus men det är väl en stil det också. Kanske kan tävla med Lisbeth Sallander om nästa H&M kollektion. Hon får stå för den oberoende feministen som slåss för kvinnor och jag står för den nyknullade skitungen som ser ut som inget spelar någon roll.
Kanske ska ringa Sveriges bästa skattebetalare, Stefan Persson, och kolla om dom har någon plats ledig i nästa katalog?
Helvete!
Står och tittar, tittar länge. Jag har hyfsad skäggväxt. Det är iaf jämn ojämna. Jag kan bara inte fatta varför jag precis under näsan inte har nån skäggväxt. Det är som att man vid min födsel valde att ta bort de stråna som skulle växa där. Det är rak motsats mot Hitler eller Juholts mustage. Fan undrar om man kan ta nåt smink för att i alla fall det ska se bra ut på håll?
Jaja, det finns dom som har för mycket hår också.
Jaja, det finns dom som har för mycket hår också.
Öppet brev till testikelkrigarna
Innan just du får för dig att delta i livets tävling. Innan du fylld med mjölksyra kämpar dig genom det där "långa" röret in i okänd mark. Innan du slåss för livet för att sätta dina sugploppar på plats, först, på den där konstiga väggen som du aldrig tidiagare sätt. Läs detta och fundera på hur verkligen vill göra, läs det två gånger!:
Världen är fylls av jävelskap. Vi lever i en värld där folkmord pågår, där jordbävningar och översvämmningar dödar hundratusentals människor varje år. Det är värld där fattigdom och svält segrar. Där människor mördar för mat eller för att det är kul. Där gamla lämnas till att dö i ett rum med gråa väggar utan något sällskap eller mat. Ibland utan att få gå på toaletten. Det är en värld där människor ljuger och bedrar. Där du kan ha oturen att blir nerslagen på grund av något dåligt pojkstreck. Män våldtar kvinnor, barn utnyttjas sexuellt av sjuka eller svaga människor. Den som säger jag älskar dig bedrar. Han som säger sig vara din vän pratar bakom din rygg för att få ordet på någon fest dit du inte var bjuden. Kvinnor utnnyttjar män för att "lyckas", män utnyttjar kvinnor för deras kroppar. Vuxna människor säljer andra människor för några Euro. Någon säljer knark till någon skakig knarkare som inte kan leva utan det, pengarna kanske kommer från någon stackars pensionärs handväska. Media pumpar ut idealbilder som få kan leva upp till, till dom som inte kan leva upp det har man kommit på sätt att lura naturen genom att fylla den med konstiga preparat. Folk tar livet av sig för att dom inte duger.
Världen är en skitig plats. Planeten jorden är en fruktansvärd spelplan för den svaga.
Om du mot förmodan väljer att fortsätta din kamp om att komma först, glöm då inte att det inte finns något regelverk. Det finns ingen som kan berätta för dig hur du ska gå tillväga. Du kommer ruskas om flera gånger i livet som en torr gran som barrar. Du kommer aldrig sluta förvånas, du kommer bli knullad flera gånger om.
Väljer du att simma vidare så kom inte och säg att du inte blev varnad. Hur det än går, vilka fel du än gör, vad som än händer så kommer jag vara där för dig. Men det är en helvetetsresa och jag kan inte berätta för dig hur du ska göra, men jag finns alltid där för dig!
Simma lugnt
Världen är fylls av jävelskap. Vi lever i en värld där folkmord pågår, där jordbävningar och översvämmningar dödar hundratusentals människor varje år. Det är värld där fattigdom och svält segrar. Där människor mördar för mat eller för att det är kul. Där gamla lämnas till att dö i ett rum med gråa väggar utan något sällskap eller mat. Ibland utan att få gå på toaletten. Det är en värld där människor ljuger och bedrar. Där du kan ha oturen att blir nerslagen på grund av något dåligt pojkstreck. Män våldtar kvinnor, barn utnyttjas sexuellt av sjuka eller svaga människor. Den som säger jag älskar dig bedrar. Han som säger sig vara din vän pratar bakom din rygg för att få ordet på någon fest dit du inte var bjuden. Kvinnor utnnyttjar män för att "lyckas", män utnyttjar kvinnor för deras kroppar. Vuxna människor säljer andra människor för några Euro. Någon säljer knark till någon skakig knarkare som inte kan leva utan det, pengarna kanske kommer från någon stackars pensionärs handväska. Media pumpar ut idealbilder som få kan leva upp till, till dom som inte kan leva upp det har man kommit på sätt att lura naturen genom att fylla den med konstiga preparat. Folk tar livet av sig för att dom inte duger.
Världen är en skitig plats. Planeten jorden är en fruktansvärd spelplan för den svaga.
Om du mot förmodan väljer att fortsätta din kamp om att komma först, glöm då inte att det inte finns något regelverk. Det finns ingen som kan berätta för dig hur du ska gå tillväga. Du kommer ruskas om flera gånger i livet som en torr gran som barrar. Du kommer aldrig sluta förvånas, du kommer bli knullad flera gånger om.
Väljer du att simma vidare så kom inte och säg att du inte blev varnad. Hur det än går, vilka fel du än gör, vad som än händer så kommer jag vara där för dig. Men det är en helvetetsresa och jag kan inte berätta för dig hur du ska göra, men jag finns alltid där för dig!
Simma lugnt
Kärringar
Parkerade bilen idag. Bredvid garagen, där vi alltid brukar stå när det är en annan bil på våran plats. Det är mot ett gammalt sopnedkast, mellan två garage. Det skulle få plats med två bilar om man ville. Det är inte bara jag som brukar stå där utan det kan vara andra också.
När jag ställde bilen där idag möttes jag av den gamla vicevärdens fru i gångtunneln till porten. Hon frågade om det var min bil och jag svarade att ja det är det. Här kan du inte stå sa hon. I vanliga fall skulle jag bara ha sagt ojdå ursäkta, då ska jag flytta den. Men nu är jag så trött på att dom sitter och stirrar i fönstret jämt så jag frågade varför inte? Det är ingen parkering fick jag som svar. Vart står det svarade jag tillbaka. Det säger sig själv tyckte hon var på jag frågade hur då? Man ska bara ställa sin bil där alla andra ställer den tyckte hon, på gatan. Jag ställer min bil vart jag vill och tills det kommer upp en skylt tänker jag ställa mig där varje dag om jag vill. Då blev hon tyst.
Det var säkert hon som ringde polisen för några år sedan när min bil stod längre än 7 dagar på gatan, när jag var i FInland och fick goa böter!!
Börja spela Boule eller nåt, sitt inte där i fönstret hela dagarna!
När jag ställde bilen där idag möttes jag av den gamla vicevärdens fru i gångtunneln till porten. Hon frågade om det var min bil och jag svarade att ja det är det. Här kan du inte stå sa hon. I vanliga fall skulle jag bara ha sagt ojdå ursäkta, då ska jag flytta den. Men nu är jag så trött på att dom sitter och stirrar i fönstret jämt så jag frågade varför inte? Det är ingen parkering fick jag som svar. Vart står det svarade jag tillbaka. Det säger sig själv tyckte hon var på jag frågade hur då? Man ska bara ställa sin bil där alla andra ställer den tyckte hon, på gatan. Jag ställer min bil vart jag vill och tills det kommer upp en skylt tänker jag ställa mig där varje dag om jag vill. Då blev hon tyst.
Det var säkert hon som ringde polisen för några år sedan när min bil stod längre än 7 dagar på gatan, när jag var i FInland och fick goa böter!!
Börja spela Boule eller nåt, sitt inte där i fönstret hela dagarna!
Sluta nu!
Jag har varit med om del. Både privat och inom mitt jobb. En sak som idag irriterar mig nåt så fruktansvärt är att jag inte har kunnat ta åt mig av allt beröm och alla snälla ord. Jag kom och tänka på det när jag såg en amerikansk fotbollsmatch. Där lever dom för sitt moment, dom är helt övertygade att just dom är bäst. Lite som hela den amerikanska kulturen.
Jag hatar att jag inte har kunnat sträckt på ryggen och sagt; - Jag är jävligt bra! och verkligen menat det. Jag har fått höra många gånger om hur duktig jag är, att jag är en bra kille och massa komplimanger men jag har liksom inte tagit till mig av det. Jag har hela tiden på något sjukt sätt inte riktigt trott på allt.
Idag är jag förbannad över det. Varför har jag inte tagit åt mig, sugit in och verkligen kännt detta. Jag hatar att min självbild har varit undermålad. Jag kan inte förstå att jag har varit så jävla uppfuckad. Jag tänker på alla som har sån skev självbild och tror att dom är så jävla mycket bättre än vad dom är. Det jag har pysslat med är ljusår värre!
Jag kan inte se tillbaka och komma ihåg när det gick åt helvete men det är dags att sträcka på sig och suga in!
Bättre lite för bra självkänsla än helt värdelös självkänsla, mitt nya motto! Hoppas att jag inte slutar vara ödmjuk bara:)
Jag hatar att jag inte har kunnat sträckt på ryggen och sagt; - Jag är jävligt bra! och verkligen menat det. Jag har fått höra många gånger om hur duktig jag är, att jag är en bra kille och massa komplimanger men jag har liksom inte tagit till mig av det. Jag har hela tiden på något sjukt sätt inte riktigt trott på allt.
Idag är jag förbannad över det. Varför har jag inte tagit åt mig, sugit in och verkligen kännt detta. Jag hatar att min självbild har varit undermålad. Jag kan inte förstå att jag har varit så jävla uppfuckad. Jag tänker på alla som har sån skev självbild och tror att dom är så jävla mycket bättre än vad dom är. Det jag har pysslat med är ljusår värre!
Jag kan inte se tillbaka och komma ihåg när det gick åt helvete men det är dags att sträcka på sig och suga in!
Bättre lite för bra självkänsla än helt värdelös självkänsla, mitt nya motto! Hoppas att jag inte slutar vara ödmjuk bara:)
Ser bra ut?
Läste att i Stockholm är det 31% av eleverna som inte går ut med godkänt i alla grundämnena. En tredjedel alltså. Va faaaaaan!! Hur är det möjligt?
Jag är ingen förälder, rektor eller lärare. Inte heller någon pedagog eller psykolog. Men jag har varit ungdom, jag har varit gymnasieelev och jag har varit nära att fucka up det. Därför skriver jag så här:
Sluta skyll på alla. Sluta skyll på lärare, skolor eller något annat trams. Det är föräldrar och endast föräldrarnas fel. Visst det finns fall och det finns undantag som bekräftar regeln. Men 31% av eleverna är väl inte dumma i huvudet, sjuka eller har andra problem. Det handlar endast om att föräldrar inte orkar, inte vill eller inte kan se problemen. Bara föräldrarna!
Jag har levt, sen jag var liten, med hot om att om jag inte gör mitt bästa så blir jag skickad till Småland till mina kusiner. Jag har haft en mamma som inte nöjt sig med dåliga ursäkter eller lögner. Jag har inte kunnat gömt mig. Jag har suttit med rektorer, jag har blivit "tvingad" att gå om årskurser, jag har helt enkelt inte kommit undan lätt. Jag kan inte säga hur det hade gått annars men jag vet att jag förmodligen inte gått ut gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen om jag hade fått spela min egen gitarr.
Jag kan inte förstå hur föräldrar kan låta detta ske. Hur man kan låta sitt barn komma undan så lätt. Det finns inga ursäkter!
Nu har jag som sagt inget barn men att bli förälder måste väl medföra något ansvar. Något eget ansvar, inte bara skylla ifrån sig i jakt på karriärer eller annat trams!
Skärpning Sverige!
Jag är ingen förälder, rektor eller lärare. Inte heller någon pedagog eller psykolog. Men jag har varit ungdom, jag har varit gymnasieelev och jag har varit nära att fucka up det. Därför skriver jag så här:
Sluta skyll på alla. Sluta skyll på lärare, skolor eller något annat trams. Det är föräldrar och endast föräldrarnas fel. Visst det finns fall och det finns undantag som bekräftar regeln. Men 31% av eleverna är väl inte dumma i huvudet, sjuka eller har andra problem. Det handlar endast om att föräldrar inte orkar, inte vill eller inte kan se problemen. Bara föräldrarna!
Jag har levt, sen jag var liten, med hot om att om jag inte gör mitt bästa så blir jag skickad till Småland till mina kusiner. Jag har haft en mamma som inte nöjt sig med dåliga ursäkter eller lögner. Jag har inte kunnat gömt mig. Jag har suttit med rektorer, jag har blivit "tvingad" att gå om årskurser, jag har helt enkelt inte kommit undan lätt. Jag kan inte säga hur det hade gått annars men jag vet att jag förmodligen inte gått ut gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen om jag hade fått spela min egen gitarr.
Jag kan inte förstå hur föräldrar kan låta detta ske. Hur man kan låta sitt barn komma undan så lätt. Det finns inga ursäkter!
Nu har jag som sagt inget barn men att bli förälder måste väl medföra något ansvar. Något eget ansvar, inte bara skylla ifrån sig i jakt på karriärer eller annat trams!
Skärpning Sverige!
"Vi ska rädda planeten"
Vi pratar om att minska utsläpp för att inte Amsterdam eller Manhattan skall svämma över när polarisarna tinar upp likt en isbit i ett whiskyglas. Det är översvämmningar och jordskred följt av Tsunamivågor och jordbävningar. Vi ska rädda planeten. Politiker samlas och jobbar dygnet runt för att komma fram till en plan. Vilket jävla trams!
Först och främst är det väl så att vi ska rädda oss själva från planeten. Det är väl inte så att planeten kommer dö och vi finnas kvar i nåt vakum? Så länge vi pratar om att rädda planeten så skiter väl folk i det. Vem bryr sig om en jordbävning i Iran om man kör en Landrover i Denver. Kina och USA står för över 50 % av de totala koldioxidutsläppen i världen. Ändå är det i de andra länderna vi pratar om att rädda planeten. Är det inte dags att förklara ett och annat för dessa länder?
Jag tror i alla fall att mänskligheten dör innan planeten suddas ut. Planeten har ändå överlevt ett gäng år med hyfsat stora dinosaurier. Tror den kommer klara oss människor också.
Nu är inte jag nån miljökämpe men jag är säker på att jag gör mer än den genomsnittliga amerikanen.
Dags att rädda oss själva från planeten?
Först och främst är det väl så att vi ska rädda oss själva från planeten. Det är väl inte så att planeten kommer dö och vi finnas kvar i nåt vakum? Så länge vi pratar om att rädda planeten så skiter väl folk i det. Vem bryr sig om en jordbävning i Iran om man kör en Landrover i Denver. Kina och USA står för över 50 % av de totala koldioxidutsläppen i världen. Ändå är det i de andra länderna vi pratar om att rädda planeten. Är det inte dags att förklara ett och annat för dessa länder?
Jag tror i alla fall att mänskligheten dör innan planeten suddas ut. Planeten har ändå överlevt ett gäng år med hyfsat stora dinosaurier. Tror den kommer klara oss människor också.
Nu är inte jag nån miljökämpe men jag är säker på att jag gör mer än den genomsnittliga amerikanen.
Dags att rädda oss själva från planeten?
Island, Vilda Western
Island är på många sätt ett fantastiskt land men det fanns en massa skit när jag var där också.
Efter att ha varit ute en kväll med ett gäng i personalen hade vi fått lära oss att det var inget konstigt att lägga upp linor på bardisken. Knarka var något som var helt okej. När vi ställde frågor i form av vad polisen eller vakter gjorde var svaren alltid; -Vad ska dom göra?
En rolig episod var att det var vid ett tillfälle en patrull poliser som "stormat" en krog för att göra nåt tillslag. Då hade gästerna tröttnat och gått ut, vänt upp och ner på polisbilen och gått tillbaka in för att fortsätta festa. Polisen får inte ha pistol på sig, precis som i Norge. Rena Vilda Western. Det var ett riktigt främlingsfientligt land. Hördes det att man inte pratade isländska blev det direkt arga blickar från killarna på krogarna och tjejerna tyckte man var exotisk.
En dag kom en julvikarie, iklädd mjukisbyxor, till jobbet. När jag förklarade för honom att det inte var okej blev svaret; - Nehe då slutar jag och börjar jobba någon annanstans. Så var det, det var verkligen arbetarnas marknad och allt blomstrade, trodde dom.
En annan kille kom en dag till jobbet i en Porsche Caryenne. När vi frågade hur detta gått till var svaret; - Det är ju bara att låna pengar. Så var det med allt. Jag har aldrig sett så många byggkranar och fina bilar på samma ställe någonsin. Vi fick lära oss att Island var det byggkranetätaste landet i förhållande till folkmängd, slog Dubai med hästlängder.
Ingen verkade fatta vad som var på väg att hända...
Efter att ha varit ute en kväll med ett gäng i personalen hade vi fått lära oss att det var inget konstigt att lägga upp linor på bardisken. Knarka var något som var helt okej. När vi ställde frågor i form av vad polisen eller vakter gjorde var svaren alltid; -Vad ska dom göra?
En rolig episod var att det var vid ett tillfälle en patrull poliser som "stormat" en krog för att göra nåt tillslag. Då hade gästerna tröttnat och gått ut, vänt upp och ner på polisbilen och gått tillbaka in för att fortsätta festa. Polisen får inte ha pistol på sig, precis som i Norge. Rena Vilda Western. Det var ett riktigt främlingsfientligt land. Hördes det att man inte pratade isländska blev det direkt arga blickar från killarna på krogarna och tjejerna tyckte man var exotisk.
En dag kom en julvikarie, iklädd mjukisbyxor, till jobbet. När jag förklarade för honom att det inte var okej blev svaret; - Nehe då slutar jag och börjar jobba någon annanstans. Så var det, det var verkligen arbetarnas marknad och allt blomstrade, trodde dom.
En annan kille kom en dag till jobbet i en Porsche Caryenne. När vi frågade hur detta gått till var svaret; - Det är ju bara att låna pengar. Så var det med allt. Jag har aldrig sett så många byggkranar och fina bilar på samma ställe någonsin. Vi fick lära oss att Island var det byggkranetätaste landet i förhållande till folkmängd, slog Dubai med hästlängder.
Ingen verkade fatta vad som var på väg att hända...
Hur fungerar det?
Ibland är man så jävla pissnödig så man tror att det kan bli nån invertes pisskada om man inte skyndar sig. Det värker i hela pissregionen. Sen när man väl får chansen att lätta på trycket så är det inte mycket att skryta med. Skvätter som en 70 åring som springer konstant. Nästa sekvens så ser man en toalett, eller i alla fall ett läge att pissa, man tänker lika bra att passa på. Då kan man pissa floder utan att egentligen vara sugen. Hur kommer det sig?
I min naiva värld så borde allt ha och göra med plats i nån form av kisstank. När den börjar bli full så varnar kroppen och man blir nödig. Men det resonemanget håller liksom inte. För kroppen verkar vilja varna när det som minst passar och då bara för att retas. Ha ha din dumme jävel, där fick du. Lite så känns det.
Undrar vad som egentligen bestämmer hur kissnödig man är? Kanske bara är psykiskt. Som när man sitter i en sittlift och full skidmundering, då ska man fan alltid bli nödig. In på, i bästa fall, en toa. Av med allt helvete och sen några retfulla strålar.
Jaja, livet går vidare.
Skärpning
Varför säger vi inte oftare vad vi tycker om människor. Om familj, vänner eller kanske bara nån vi träffat. Varför har vi så svårt att säga positiva saker om andra. Det är lätt som en plätt att prata om folk men det är jätte svårt att säga det till någon.
Nu menar jag inte elaka saker utan just positiva saker. Vilken fin tröja, vad snäll du är, vad vacker du är, vilken bra kompis du är och alla sådana saker vi tar för givet. Tänk vad det skulle göra för många om vi blev bättre på detta.
Jag också såklart, det är jätte ofta man kommer på saker man borde gjort eller sagt till någon som gjort något snällt men man glömmer liksom bort det, vågar inte.
Skärpning!
Kanske ligger det i våran mänskliga natur? Är det någon form av avundsjuka att få någon att låta bra eller bättre än oss själva? Jag vet inte men det borde inte vara så. Varför är vi så rädda för just dom sakerna?
Nu menar jag inte elaka saker utan just positiva saker. Vilken fin tröja, vad snäll du är, vad vacker du är, vilken bra kompis du är och alla sådana saker vi tar för givet. Tänk vad det skulle göra för många om vi blev bättre på detta.
Jag också såklart, det är jätte ofta man kommer på saker man borde gjort eller sagt till någon som gjort något snällt men man glömmer liksom bort det, vågar inte.
Skärpning!
Kanske ligger det i våran mänskliga natur? Är det någon form av avundsjuka att få någon att låta bra eller bättre än oss själva? Jag vet inte men det borde inte vara så. Varför är vi så rädda för just dom sakerna?
Knasiga regler
För en tid sen satt jag in pengar på ett spelbolag, BET365.com (detta är ingen produktplacering). Jag har skrivit lite om det och det har som ni vet inte gått så bra. Men jag gav mig inte. I helgen nu så satt jag in lite mer pengar och det gick skit bra i helgen så idag skulle jag plocka ut lite pengar. Det var inte det lättaste.
När man sätter in pengar räcker det med att ha ett kredit- eller kontokort. Man skriver in kortnummer, namn på kortet och den så kallade cv-koden som står på baksidan av kortet. Det tar 5 sekunder och allt står på kortet. Nemas problemas.
Men när man nu ska ta ut pengarna räcker inte den informationen. Antingen skall man ringa in till dem för att verifiera att jag är jag, skicka in en kopia på leg och kort eller så ska man skriva in sina passuppgifter. Att skriva in sina passuppgifter var inga större problem nu när jag hade mitt pass i närheten men det sjuka är att det ska vara så komplicerat.
Borde det inte vara tvärtom. Att det ska vara svårt att ta ett kort och föra över pengar men lätt att sätta tillbaka. Lagförslag? EU-regler eller nåt annat?
Jaja, pengarna lär jag ju få och spela vidare lär jag ju göra. Precis som att man allt som oftast får fel mat i luckan på McDonalds men fortsätter lik förbannat att både klaga och åka dit igen. Konstigt hur man fungerar.
När man sätter in pengar räcker det med att ha ett kredit- eller kontokort. Man skriver in kortnummer, namn på kortet och den så kallade cv-koden som står på baksidan av kortet. Det tar 5 sekunder och allt står på kortet. Nemas problemas.
Men när man nu ska ta ut pengarna räcker inte den informationen. Antingen skall man ringa in till dem för att verifiera att jag är jag, skicka in en kopia på leg och kort eller så ska man skriva in sina passuppgifter. Att skriva in sina passuppgifter var inga större problem nu när jag hade mitt pass i närheten men det sjuka är att det ska vara så komplicerat.
Borde det inte vara tvärtom. Att det ska vara svårt att ta ett kort och föra över pengar men lätt att sätta tillbaka. Lagförslag? EU-regler eller nåt annat?
Jaja, pengarna lär jag ju få och spela vidare lär jag ju göra. Precis som att man allt som oftast får fel mat i luckan på McDonalds men fortsätter lik förbannat att både klaga och åka dit igen. Konstigt hur man fungerar.
Julhets
Idag börjar årets största hetsjakt. Det ska läsas önskelistor till förbannelse. Föräldrar ska kämpa för att hitta kronor för att nå upp till förväntningarna på tomten. Mammor ska laga mat till förbannelse. Någon gillar Janssons, någon annan grisklövar. Allt ska passas in till allas önskemål. Det är köer vart man än är. Vissa har den härliga förmånen att jobba i butik, många timmar och många galna mor och farföräldrar som inte kan uttala namnen på de senaste leksakerna. Alla stressar, alla har satt på sig sina skygglappar och dragit ur bomullstussarna ur öronen. Bilar ska packas, mil ska köras. Kvällsböner om bra väder och en vit jul dånar över himlen.
Barnen har nu haft sin önskelista på väggen sedan skolan startade i augusti. Det har ändrats i tid med att leksakskatalogerna ramlat in. Årets julklapp? Några slipsnissar runt ett bord som har bestämt vad trenderna är i år och hjälp oss lite på traven. Eller lurat oss kanske? Hela skogar ramlar in varje dag med de bästa erbjudandena och de bästa priserna. Systembolagen har laddat med julspriten och matbutikerna slåss om att ha kvar av det bästa ändå fram till julafton. Öppettiderna slår nya rekord, allt för att inte någon kund skulle kunna missa att lägga lite pengar i just deras julkassa.
Julafton kommer och alla kan andas ut. Man kan sätta sig i en soffa med sin glögg och glömma bort vad som precis har hänt. Till nästa år har man inte lärt sig något. Det som är viktigt att det är fyllt under granen och att den annars trista vinter är snöfylld. Som att ta en spackelspade över alla problem och låta det vara osynligt under en tid.
Här sitter jag och skriver strunt. Vet inte riktigt om jag saknar allt detta eller om jag bara trivs med att vara åskådare. Det jag vet är att nästa år är jag på ett eller annat vis mitt i skiten igen och låtsas som att inget hänt. Just nu njuter jag av att ha köpt den enda julklapp jag ska köpa i år och att kunna sitta i den där soffan och känna mig lite utvilad. Julen är olika för oss alla men jag kan verkligen förstå de som tar sin väska och åker utomlands för att komma bort. Jag kan förstå de som inte orkar. Finns det egentligen ett bättre sätt att fira jul på än en strand i ett annat land och få lite sol och bad? Och vara utvilad när julen är över?
Vad vet jag, egentligen?
Barnen har nu haft sin önskelista på väggen sedan skolan startade i augusti. Det har ändrats i tid med att leksakskatalogerna ramlat in. Årets julklapp? Några slipsnissar runt ett bord som har bestämt vad trenderna är i år och hjälp oss lite på traven. Eller lurat oss kanske? Hela skogar ramlar in varje dag med de bästa erbjudandena och de bästa priserna. Systembolagen har laddat med julspriten och matbutikerna slåss om att ha kvar av det bästa ändå fram till julafton. Öppettiderna slår nya rekord, allt för att inte någon kund skulle kunna missa att lägga lite pengar i just deras julkassa.
Julafton kommer och alla kan andas ut. Man kan sätta sig i en soffa med sin glögg och glömma bort vad som precis har hänt. Till nästa år har man inte lärt sig något. Det som är viktigt att det är fyllt under granen och att den annars trista vinter är snöfylld. Som att ta en spackelspade över alla problem och låta det vara osynligt under en tid.
Här sitter jag och skriver strunt. Vet inte riktigt om jag saknar allt detta eller om jag bara trivs med att vara åskådare. Det jag vet är att nästa år är jag på ett eller annat vis mitt i skiten igen och låtsas som att inget hänt. Just nu njuter jag av att ha köpt den enda julklapp jag ska köpa i år och att kunna sitta i den där soffan och känna mig lite utvilad. Julen är olika för oss alla men jag kan verkligen förstå de som tar sin väska och åker utomlands för att komma bort. Jag kan förstå de som inte orkar. Finns det egentligen ett bättre sätt att fira jul på än en strand i ett annat land och få lite sol och bad? Och vara utvilad när julen är över?
Vad vet jag, egentligen?
Man får aldrig glömma
Det är viktigt att inte glömma hur det var. Det är viktigt att inte försöka glömma bort utan att hela tiden komma ihåg och se till att hålla sig på rätt spår.
Dagbok 11/11-2011
Dagbok 11/11-2011
"Vaknar av att klockan ringer. Klockan är nu 9. Om två timmar ska jag infinna mig som 30åring tillsammans med min mamma hos min familjeläkare för att söka hjälp. Det är det första jag tänker på. Att jag är 30 år, i alla fall om ett dygn, och behöver hjälp av min mamma för att att klara mig. Att ta mig vidare från det helvete jag levt i. Det slår mig att jag faktiskt mår sämre än jag har vågat erkänna för mig själv och min omgivning. Känner en bultande huvudvärk. Jag har sovit ungefär 10 timmar. När hände det senast. Jag väljer att snooza, att vända mig om lite till. Klockan 10 ringer mamma och väcker mig. Jag har inte hört nån mer signal. Kanske gjorde jag fel och stängde av klockan. Upp och hoppa, in i duschen. Medans jag står i duschen och funderar på hur det har kunnat blivit så här blir jag skrämd av att min bror kommer in. Han har inte åkt ännu. Trodde han började tidigt. Jag tänker mer och mer på hur det har kunnat blivit så här och gråten sätter sig i halsen. Jag duschar kallare och kallare och märker hur jag tänker på hur kallt det är och känslorna lättar lite. Jag kliver ur duschen.
Kliver in i bilen. Mamma ser bestämd ut. Jag berättar att jag sovit kanon. Känner mig trött som fan. Börjar bli lite nervös medan jag samtidigt tänker för mig själv att detta är det bästa. Det finns ingen återvändo. Jag frågar min mamma hur det gått med cigarettpaketet hon köpte igår. Hon berättar att hon spolat vatten på de sista nu på morgonen och sedan slängt dem. Känner mig lite lättad över det. Hon förklarar för mig att det är det enda rätta det vi nu gör och hon försäkrar mig om att allt kommer lösa sig. Det kommer bli bra igen. Försöker känna mig lugn men det är svårt.
Väl framme på mottagningen slår det mig. Hur gör man, hur checkar man in. Jag har inte varit här på 15 år. Jag tror till och med att senaste gången var mamma med.
Vi sätter oss i väntrummet och det känns lugnt. Det känns som en trygg miljö. Läkaren ropar in oss. Vi sätter oss ner och jag försöker berätta om mitt liv, om hur jag mår och var jag är. Det blir svårt, det är svårt att erkänna för sig själv, det är svårt att berätta för någon när man inte riktigt vet själv. Mamma tar snabbt över och tar kommando över situationen som bara hon kan. Det är en blick så förmodligen skulle få den värsta krigsherren i världen att lägga ner sitt vapen. Jätte duktig, kvinnlig läkare som ställer de svåra frågorna att höra. Tänker du på att ta ditt liv? Hur mycket dricker du? Det är frågor som får en verkligen att förstå att det har gått utför. Det känns som ett slag på käften som får Tysons höger att blekna i jämförelse.
Det slutar med att jag får lämna blodprov. Får en medicin som egentligen är till mot klåda att ta när jag känner mig orolig eller har svårt att sova. Biverkningarna av medicinen är nämligen att man blir dåsig och trött. Jag blir sjukskriven 2 veckor. Mamma blir galen. Om jag nu ska få medicin, alltså riktig medicin där det kan ta en månad innan man känner en skillnad och till och med kan må sämre till en början så räcker inte 2 veckor. Ok, säger läkaren, du får en månad till och börja med. Ett lugn skälver över mig. Jag känner faktiskt att jag blir lugn. En sak mindre att oroa sig över just nu. Samtidigt blir jag nervös över att jag ska kanske må sämre ett tag men känner ändå att det är ett ont måste. Vi lämnar över uppgifter om min psykolog så jag slipper gå hos kuratorn på läkarmottagningen och så att min läkare har någon att bolla med.
Vi bestämmer att vi ska höras på måndag då proverna är klara och jag får mitt recept till den medicin jag ska få.
Mamma tar med mig på lunch på IKEA. Jag försöker förstå vad som har hänt. Jag varken hör eller ser saker som händer runt om mig. Ibland ser jag mammas läppar röra på sig men jag hör inget. Människor överallt men det känns som världen står still och att alla människor står tysta och bara glor på mig. Det känns som att alla tittar på mig och jag hör hur deras tankar skrattar och säger – Din jävla förlorare, du hade världen vid dina fötter och du lät världen knulla dig.
Dagen passerar vidare och jag sitter hemma i soffan och spelar tv-spel. Skönt att bara kunna släppa allt ett tag och bara lyssna på rösterna i tv-spelet och inte mina inre röster som spökar.
Vi bestämmer oss för att bjuda hem några kompisar. Det blir tacos och Danmark – Sverige på tv. Några dricker öl, några vin och det enda jag kan tänka är att jag kanske aldrig mer kommer kunna dricka alkohol. Just idag känns det som det enda rätta. Känner att jag har faktiskt ingen lust att dricka, att släppa hela mig in i alkoholens krafter. Jag försöker tänka när jag senast hade kul med alkohol och kan inte komma på när. Vi spelar TP. Mina lag vinner. Känner mig inte speciellt glad för det. I morgon är det din trettioårsdag säger någon. En jobbig ström av obehag driver genom kroppen. Jag bestämmer mig för att ta en sån där tablett som jag fick utskriven till mig. I morgon är det fest säger nästa och jag försöker slingra mig som en politiker som köpt en hora. Jag säger varken ja eller nej. Folk verkar nöjda över det. Känner mig nöjd och frågar mig själv hur lätt är det att vara politiker egentligen.
Känner mig trött, trött på riktigt. Går och lägger mig till Vita Huset S01E01 igen. Somnar innan jag hinner fundera på något över huvudtaget."
Varför hålla käften
Jag har lärt mig att jag är en invärtes person. En person som inte visar känslor, som inte säger till när jag är beviken eller arg. En som inte säger ifrån. Det ska tydligen leda till att man bygger upp ett lager i huvudet med massa saker som man vill få ur sig. Det kan vara saker man går med på som man inte tycker är okej, saker som gör en besviken som man inte berättar osv.
När man samlar på sig tillräckligt mycket så kokar det över. Man går runt hela dagarna och tycker att allt är bra, man intalar sig själv att det är så men utan att man märker det så blir man som en ångmaskin utan ventil. Till slut exploderar det. Man tar ofta till medel för att skaffa sig en ventil. Det finns dom som sätter sig själva och dricker sig berusade, det finns dom som väljer att slåss, det finns dom som gör det på jobbet men alla gör det. Det finns så klart dom som inte håller det inne, som kan hantera de motgångar vi möter. Men det finns dom, som jag, som inte är så bra på det. Man kan kalla det "allt är ok"-typer.
Vi är sådana som oroar oss hur det ska gå för andra om jag gör si eller så, om man sårar någon om jag säger si eller så, om någon blir glad om jag gör si eller så. Till slut vet man inte vem man är, man försöker vara alla till lags så pass mycket att man glömmer vem man är. Man säger liksom aldrig ifrån.
Det är en farlig sits. Man hamnar i ett konstant oroande om hur allt är med alla utom sig själv, man oroar sig för hur man ser ut i andras ögon. Nu menar inte jag att man ska se till sig själv bara men man ska inte ta skit och det viktigaste är i slutändan sig själv.
Världen är en skitig plats, det är en mörk plats och det är bara de som är starka i sig själva som överlever, de andra blir lämnade till vargarna. Ät eller bli äten. Vi är inte bättre än något annat köttätande djur på denna planet.
När man samlar på sig tillräckligt mycket så kokar det över. Man går runt hela dagarna och tycker att allt är bra, man intalar sig själv att det är så men utan att man märker det så blir man som en ångmaskin utan ventil. Till slut exploderar det. Man tar ofta till medel för att skaffa sig en ventil. Det finns dom som sätter sig själva och dricker sig berusade, det finns dom som väljer att slåss, det finns dom som gör det på jobbet men alla gör det. Det finns så klart dom som inte håller det inne, som kan hantera de motgångar vi möter. Men det finns dom, som jag, som inte är så bra på det. Man kan kalla det "allt är ok"-typer.
Vi är sådana som oroar oss hur det ska gå för andra om jag gör si eller så, om man sårar någon om jag säger si eller så, om någon blir glad om jag gör si eller så. Till slut vet man inte vem man är, man försöker vara alla till lags så pass mycket att man glömmer vem man är. Man säger liksom aldrig ifrån.
Det är en farlig sits. Man hamnar i ett konstant oroande om hur allt är med alla utom sig själv, man oroar sig för hur man ser ut i andras ögon. Nu menar inte jag att man ska se till sig själv bara men man ska inte ta skit och det viktigaste är i slutändan sig själv.
Världen är en skitig plats, det är en mörk plats och det är bara de som är starka i sig själva som överlever, de andra blir lämnade till vargarna. Ät eller bli äten. Vi är inte bättre än något annat köttätande djur på denna planet.
Author unknown III
"Vi har alla hört talas om en sjukdom i Centralafrika som kallas för sömnsjuka. Vad vi också bör känna till är att det finns en liknande sjukdom som angriper själen. Den är mycket farlig eftersom den i de tidiga stadierna är nästan omöjlig att upptäcka. Så fort man märker något tecken på likgiltighet och brist på entusiasm ska man se upp! Enda sättet att skydda sig mot denna sjukdom är att inse att själen lider, att den lider mycket, när vi tvingar den att leva ytligt. Själen tycker om det vackra och djupa."
- Author Unknown
- Author Unknown
Säsongsavslutning
Okej, kortlång summering av min första säsong som nygammalt innebandyproffs:
Det började i höstas med den första innebandyträningen. Kändes piss. Otränad som få och det smakade blod i käften de sista 55 minuterna av de 60 vi skulle träna. Men det var kul och jag hade gett mig fan på att jag skulle vara med. Blåmärken och bollavtryck bildade fina avmålningar på min annars vackra kropp. Vi tränade några tisdagar och det var så jävla jobbigt i början. Inte ens kul. Men det var bara att kämpa.!
Första matchen var väl ingen rolig historia direkt. Sprang runt som ett yrigt hönsarsel och lagom till tredje perioden var jag tvungen att spy upp den obefintliga frukosten mitt i ett omklädningsrum med en pojklag födda någonstans på 2000-talet, välkomna till verkligheten grabbar.
Men med tiden gick det så klart bättre, kroppen orkade mer och mer och spyorna uteblev. Dels för att man blev bättre och bättre tränad samt att jag försökte spela nykter, inte bakis. Det har faktiskt varit riktigt kul. Man ska ha klart för sig att det är i den lägsta serien i hobbysvettbandyligan vi spelar så det är inget skönspel. Men mottot är "snyggast på plan" och det har vi så här halvvägs in i serien lätt vunnit.
Ett stort problem vi har är regeltolkningarna. Idag fick jag en utvisning för att jag tappade klubban och puttade omkull en kille? Tydligen får man inte spela utan klubba, hur kan det vara till ens fördel?
Så summan av kardemumman; Inga poäng, bland dom snyggaste, två utvisningar och en riktigt dålig filmning. Sedan fick jag pris för några matcher sedan av en som spelat i VIK-hockey för att jag var den han mött som luktat mest sprit. Skönt pris ändå, det var ju ändå på morgonen. Samma kille skulle jag tackla, han stod upp det gjorde inte jag. Men vi skratta åt det:)
Nu jul och nyårsuppehåll men jag ser fram emot fortsättningen. Sjukt kul!
Tack RSJ och grabbarna!
Det började i höstas med den första innebandyträningen. Kändes piss. Otränad som få och det smakade blod i käften de sista 55 minuterna av de 60 vi skulle träna. Men det var kul och jag hade gett mig fan på att jag skulle vara med. Blåmärken och bollavtryck bildade fina avmålningar på min annars vackra kropp. Vi tränade några tisdagar och det var så jävla jobbigt i början. Inte ens kul. Men det var bara att kämpa.!
Första matchen var väl ingen rolig historia direkt. Sprang runt som ett yrigt hönsarsel och lagom till tredje perioden var jag tvungen att spy upp den obefintliga frukosten mitt i ett omklädningsrum med en pojklag födda någonstans på 2000-talet, välkomna till verkligheten grabbar.
Men med tiden gick det så klart bättre, kroppen orkade mer och mer och spyorna uteblev. Dels för att man blev bättre och bättre tränad samt att jag försökte spela nykter, inte bakis. Det har faktiskt varit riktigt kul. Man ska ha klart för sig att det är i den lägsta serien i hobbysvettbandyligan vi spelar så det är inget skönspel. Men mottot är "snyggast på plan" och det har vi så här halvvägs in i serien lätt vunnit.
Ett stort problem vi har är regeltolkningarna. Idag fick jag en utvisning för att jag tappade klubban och puttade omkull en kille? Tydligen får man inte spela utan klubba, hur kan det vara till ens fördel?
Så summan av kardemumman; Inga poäng, bland dom snyggaste, två utvisningar och en riktigt dålig filmning. Sedan fick jag pris för några matcher sedan av en som spelat i VIK-hockey för att jag var den han mött som luktat mest sprit. Skönt pris ändå, det var ju ändå på morgonen. Samma kille skulle jag tackla, han stod upp det gjorde inte jag. Men vi skratta åt det:)
Nu jul och nyårsuppehåll men jag ser fram emot fortsättningen. Sjukt kul!
Tack RSJ och grabbarna!
Uppdatering
Okej, hur ligger vi till? Vi har nu vunnit de tre senaste möten mot tre topplag.
Newcastle 3-0
Valencia 3-0
Man City 2-1
Det har sett bra ut. AVB har gått tillbaka till den gamla hederliga mentaliteten och spelat på ett sätt som Chelsea mäktar med. Tryggt försvarsspel med snabba omställningar. Det har passat bra mot tre lag som vill spela fotboll. Ikväll 18:30, glöm inte det, möter vi Wigan på bortaplan. Ett lag som bara skall köras över. Problemet här är att det är ett lag som på papperet är mycket sämre än Chelsea. Det betyder att vi måste föra spelet och det i slutändan kommer betyda ett mycket högre försvarsspel. Här är jag väldigt osäker på om våra mittbackar kommer orka med i de få omställningarna Wigan kommer att få.
Med andra ord är jag nervös över detta möte. Men titta kommer jag och jag tror på Chelseaseger. Antingen blir det 1-0 eller så blir det 6-0 till Chelsea. 100 kronor sätter jag på 6-0 men det är mer hjärtat än hjärnan.
Men det är väl det jag söker, att agera mer efter hjärtat än hjärnan?
We are the best, so fuck the rest!
Newcastle 3-0
Valencia 3-0
Man City 2-1
Det har sett bra ut. AVB har gått tillbaka till den gamla hederliga mentaliteten och spelat på ett sätt som Chelsea mäktar med. Tryggt försvarsspel med snabba omställningar. Det har passat bra mot tre lag som vill spela fotboll. Ikväll 18:30, glöm inte det, möter vi Wigan på bortaplan. Ett lag som bara skall köras över. Problemet här är att det är ett lag som på papperet är mycket sämre än Chelsea. Det betyder att vi måste föra spelet och det i slutändan kommer betyda ett mycket högre försvarsspel. Här är jag väldigt osäker på om våra mittbackar kommer orka med i de få omställningarna Wigan kommer att få.
Med andra ord är jag nervös över detta möte. Men titta kommer jag och jag tror på Chelseaseger. Antingen blir det 1-0 eller så blir det 6-0 till Chelsea. 100 kronor sätter jag på 6-0 men det är mer hjärtat än hjärnan.
Men det är väl det jag söker, att agera mer efter hjärtat än hjärnan?
We are the best, so fuck the rest!
Att säga som det är
Jag är expert på att hala mig, att inte bestämma saker för att hålla alla dörrar öppna utifall det skull komma nåt bättre, roligare att göra. "Vi kan väl höras om det i morgon" brukar jag säga fast det kanske är då det ska ske. Jag har aldrig riktigt reflekterat över det. Men jag har märkt hur jobbigt det är när någon gör så mot mig. Man väntar, tider flyttas och man sitter där som ett fån utan att veta.
Så från och med nu ska det bli mer ja eller nej från min sida. Visst, man kanske missar sin chans ibland men man kommer uppfattas mer som en person som står på sina egna ben, någon att lita på och en som inte väljer den lätta eller fega vägen.
Ibland måste man göra folk besvikna, ibland måste man säga ifrån. Men det behövs inte direkt någon anledning. Man kanske helt enkelt inte vill. Och det räcker. Men då ska man säga det också och inte försöka hitta på någon lögn eller hala sig tills man hoppas att det rinner ut i sanden.
Vad vet jag?
Så från och med nu ska det bli mer ja eller nej från min sida. Visst, man kanske missar sin chans ibland men man kommer uppfattas mer som en person som står på sina egna ben, någon att lita på och en som inte väljer den lätta eller fega vägen.
Ibland måste man göra folk besvikna, ibland måste man säga ifrån. Men det behövs inte direkt någon anledning. Man kanske helt enkelt inte vill. Och det räcker. Men då ska man säga det också och inte försöka hitta på någon lögn eller hala sig tills man hoppas att det rinner ut i sanden.
Vad vet jag?
Tandläkarväder
Lars Winnerbäck använder sig av benämningen "Tandläkarväder" i låten "Söndermarken". Jag tror det är nåt med att det är grått och trist, likt en tandläkare eller i alla fall ett besök hos tandläkaren.
Jag vet inte vad vi ska kalla vädret vi har nu men att kalla det tandläkarväder vore att såga tandläkarna vid knäskålarna. Så jävligt, trist och deprimerande att liemannen känns som en solig dag. Jag har nog aldrig upplevt ett december som är så trist. Det har knappt varit minusgrader och snön har lyst med sin frånvaro. Tur man har tak över huvudet och ljus att tända. Mycket tvkanalar och ett fritt utbud av film och serier.
Varför väljer man att bo i detta mörka land under dessa månader. Varför lägger man inte sin semester under dessa månader och drar utomlands. Varför ska vi alltid lägga våran semester under sommaren när det är underbart i Sverige. Nej, då ska vi vallfärda mot medelhavet där det nästan är olidligt varmt.
Dags att tänka om!
Jag vet inte vad vi ska kalla vädret vi har nu men att kalla det tandläkarväder vore att såga tandläkarna vid knäskålarna. Så jävligt, trist och deprimerande att liemannen känns som en solig dag. Jag har nog aldrig upplevt ett december som är så trist. Det har knappt varit minusgrader och snön har lyst med sin frånvaro. Tur man har tak över huvudet och ljus att tända. Mycket tvkanalar och ett fritt utbud av film och serier.
Varför väljer man att bo i detta mörka land under dessa månader. Varför lägger man inte sin semester under dessa månader och drar utomlands. Varför ska vi alltid lägga våran semester under sommaren när det är underbart i Sverige. Nej, då ska vi vallfärda mot medelhavet där det nästan är olidligt varmt.
Dags att tänka om!
Regnet slår mot taken, endast Tompa är vaken
Det är något med att vara vaken så här dags, det är kolsvart ute förrutom några gatulampor. Det är en fredagsnatt och alla sover. Inte jag. Jag känner mig ganska lugn just nu. Det har varit en trevlig kväll, inte mycket att prata om förrutom att mitt huvud går på högvarv. Jag kan inte riktigt släppa det där med magkänsla och samvete mot sig själv. Kanske funderar jag för mycket. Det gör nog inget, försöker tänka att den "nya" Tomas formas. Det jag vet med säkerhet är att jag kommer inte vakna med huvudvärk.
Jag har visst lovat att jag ska styrkaträna i morgon. Lika bra att jag skriver det här också så jag inte kan gömma mig. Verkar vara det bästa för mig, att synliggöra löften och problem. Då är jag så illa tvungen att stå för dem. Jag vet att jag inte är stark. Men det ska bli kul att testa lite, har inte styrketränat sen jag gjorde det med syrianerna på gymnasiet. Det är läääänge sedan.
Idag fick jag höra efter att vi haft "invägning", sånt som killar tydligen gör, att jag inte är en gnutta tjock "bara otränad". Alltid något;)
Jaja, jag har aldrig brytt mig om hur jag ser ut och tänker inte börja nu men det ska tydligen vara bra för kropp och själ att träna samt att endorfiner ska vara bra för sinnet. Så varför inte!
Nu skiter jag i detta! Sov gott!
Jag har visst lovat att jag ska styrkaträna i morgon. Lika bra att jag skriver det här också så jag inte kan gömma mig. Verkar vara det bästa för mig, att synliggöra löften och problem. Då är jag så illa tvungen att stå för dem. Jag vet att jag inte är stark. Men det ska bli kul att testa lite, har inte styrketränat sen jag gjorde det med syrianerna på gymnasiet. Det är läääänge sedan.
Idag fick jag höra efter att vi haft "invägning", sånt som killar tydligen gör, att jag inte är en gnutta tjock "bara otränad". Alltid något;)
Jaja, jag har aldrig brytt mig om hur jag ser ut och tänker inte börja nu men det ska tydligen vara bra för kropp och själ att träna samt att endorfiner ska vara bra för sinnet. Så varför inte!
Nu skiter jag i detta! Sov gott!
Magkänsla
Jag går en gång i veckan och träffar en psykolog. Det är ingen hemlighet. Det är precis som min mamma säger, det är som ett valium där man får chansen att prata av sig. Man får beröm, skit och förstående. Skönt som faaaan!
Vi pratar mycket om magkänsla och att göra det som känns rätt i magen. Stå för sina tankar och det som känns rätt i magen. Jag har förstått mer och mer att jag har blivit en följare som inte står för vad jag tycker och vill. Det gör att det blir en konfikt, man står inte på sina egna ben och man får ångest och dåligt samvete som behöver lindras med olika hjälpmedel.
Det är svårt. Det är inte lätt att först och främst veta vad man vill och vad man står för och sedan agera ut efter det. Men jag är öppen, jag tänker på det och försöker hela tiden känna efter. Men det är inte lätt. Det går framåt.
Bra Tomas!
Vi pratar mycket om magkänsla och att göra det som känns rätt i magen. Stå för sina tankar och det som känns rätt i magen. Jag har förstått mer och mer att jag har blivit en följare som inte står för vad jag tycker och vill. Det gör att det blir en konfikt, man står inte på sina egna ben och man får ångest och dåligt samvete som behöver lindras med olika hjälpmedel.
Det är svårt. Det är inte lätt att först och främst veta vad man vill och vad man står för och sedan agera ut efter det. Men jag är öppen, jag tänker på det och försöker hela tiden känna efter. Men det är inte lätt. Det går framåt.
Bra Tomas!
Önskelista
Jag vet, jag har fyllt 30, men jag kan väl ändå få ha en önskelista. Jag har många många gånger syndat i år och inte alls varit särskilt snäll. Men jag har goda avsikter och skulle jag suttit i bikten skulle jag nog få en ny chans. Det är väl ändå hur vi väljer att fortlöpa och förändra oss som räknas?
I alla fall, 2 saker:
1. En jordenruntresa med fullt tillägg och all inklusive. Jag vill se allt. Det ska minst ta 2 år. Vill ni kan jag ta med en filmkamera och göra en videoblogg av det. I detta måste det ingå att någon står för de kostnader jag har i Sverige.
2. Ett skohorn.
För alla er som hade tänkt att köpa något så har ni här nu min lista.
Trevlig helg!
I alla fall, 2 saker:
1. En jordenruntresa med fullt tillägg och all inklusive. Jag vill se allt. Det ska minst ta 2 år. Vill ni kan jag ta med en filmkamera och göra en videoblogg av det. I detta måste det ingå att någon står för de kostnader jag har i Sverige.
2. Ett skohorn.
För alla er som hade tänkt att köpa något så har ni här nu min lista.
Trevlig helg!
Fredag
Det roligaste jag vet är att bära upp en låda öl, uppför alla trappor. Plugga in telefonerna i högtalarna, starta NHL 2012 och bara ösa på. Att umgås med polarna, snacka skit och bara låta alltid ske, det är en fredagskväll det. Ljudnivån på både stereo och prat tävlar i vem som hörs mest. En kissar i handfatet, den andra i toaletten. Nån sätter på Jag vill ha dig med Uffe och alla sjunger (skriker) i kör. Tillsammans kan vi hela låten.
Det var en riktig fredag det.
Det var en riktig fredag det.
Att skriva en bok
Jag har tänkt en del kring det. Jag gillar att skriva och ibland skenar fantasin iväg. Jag har det klart för mig vad som skulle vara meningen, själva poängen med boken. Men som alla andra böcker så vävs det liksom in i en historia. Det är här nånstans det tar stopp för mig. Ska det vara medeltid, då kan jag inget. Missade de lektionerna i skolan. Det borde vara något om nutiden. Men det är så svårt att väva in sin poäng i något som inte har med en själv att göra.
Men jag har börjat spalta upp lite hur det skulle kunna se ut. Blir kanske ingen roman på 500 sidor men en historia om livet och dess svårigheter på några sidor.
Det som lever får se. Jag vet inte. Kanske är den hobbyn jag har saknat. Eller så blir det som med det mesta, man är astaggad några dagar sen dör det ut. Men man måste ju testa, eller?
Nu är det iaf helg!
Men jag har börjat spalta upp lite hur det skulle kunna se ut. Blir kanske ingen roman på 500 sidor men en historia om livet och dess svårigheter på några sidor.
Det som lever får se. Jag vet inte. Kanske är den hobbyn jag har saknat. Eller så blir det som med det mesta, man är astaggad några dagar sen dör det ut. Men man måste ju testa, eller?
Nu är det iaf helg!
Jag ska vara helt ärlig
Kvällar/nätter som denna hatar jag. Det finns liksom ingen återvändo. Jag vet att mina problem och tankar jag har i mitt eget hövve inte är något speciellt, inget märkvärdigt. Men jag hatar det. Och nu kommer jag till min ärlighet. Kvällar som denna när man sitter framför tvn och det är tyst är kvällar jag trodde jag gillade, då jag trivdes men det är inte sant. Jag hatar dom. Jag lär mig, de blir färre och färre men jag hatar att känna som jag gör. Jag kan inte ens säga vad det är som är fel. Det kryper i benen, fötterna kan inte vara still och huvudet känns tyngre en den värsta baksmälla man kan tänka sig. Upp och går lite, lägger mig på sängen, ut på balkongen, ut och kör lite. Man gör allt. Jag vet att jag kommer somna av ren utmattning och i morgon kommer jag skratta åt det igen. Men fan vad jag hatar såna här kvällar.
Jag måste träna på dem, öva. Jag kan inte söka sällskap varje kväll utan måste lära mig leva med mig själv. Det blir som sagt bättre och bättre och de blir färre och färre men det är ibland ett helvete. Bara så ni vet.
Jag vet att det låter som ett rop på sällskap eller ett sökande efter självömkan men det är mitt sätt att försöka få grepp om mig själv. Det är mitt sätt att kunna läsa och se vilken fjant jag är. Och bara så ni vet så samma sekund som jag trycker på "Spara & Publicera" så känns allt bättre. Precis som att ringa till en vän kl ett på natten och prata ut, få lätta lite. Det är ett bra hjälpmedel att samla sig lite och sortera.
Ja ni, nu sätter jag mig igen, i soffan, och vet att i morgon är en ny dag, fullsmetad med äventyr om man så bara vill.
Hörs då!
PS. kolla inte på filmen Hachiko!
Jag måste träna på dem, öva. Jag kan inte söka sällskap varje kväll utan måste lära mig leva med mig själv. Det blir som sagt bättre och bättre och de blir färre och färre men det är ibland ett helvete. Bara så ni vet.
Jag vet att det låter som ett rop på sällskap eller ett sökande efter självömkan men det är mitt sätt att försöka få grepp om mig själv. Det är mitt sätt att kunna läsa och se vilken fjant jag är. Och bara så ni vet så samma sekund som jag trycker på "Spara & Publicera" så känns allt bättre. Precis som att ringa till en vän kl ett på natten och prata ut, få lätta lite. Det är ett bra hjälpmedel att samla sig lite och sortera.
Ja ni, nu sätter jag mig igen, i soffan, och vet att i morgon är en ny dag, fullsmetad med äventyr om man så bara vill.
Hörs då!
PS. kolla inte på filmen Hachiko!
Krutrök och hundar
Det är ödsligt. Alla har gått hem. Krutröken bränner bort de sista näshåren. Det luktar lik samtidigt som jag kryssar fram mellan alla de döda. Igen vinner slag som dessa. Det är bara förlorare. Ingen vet längre vad vi slagit om, vem vi slagits för. Vi stod där på rad och var redo att kasta oss ut i ett slag om något. Någon linje på en karta, någons älskarinna eller bara någons storhetsvansinne.
Kvar är jag. Kråkorna formar sina siluetter mellan månljuset och molnen. Det är så kallt att det knastrar under stövlarna medans man går över det ödsliga fältet. Tystnaden skriker ut sin fruktansvärda sång och det enda som överlevt är några eldsvådor och en hund. Och jag. Vad var det som hände? Hunden verkar vilse, verkar inte hitta sin husse. Vi står nu bara några meter i från varandra när våra blickar plötsligt möts. Vi är nog båda lika förvirrade.
Han cirkulerar runt mig. Jag försöker närma mig men för varje steg jag tar, tar han också ett, bort ifrån mig. Till slut ger jag upp. Jag går med bestämda steg in i den mörka skogen. Månljuset och de få eldsvådorna lyser inte upp längre. Det blir ännu kallare, ännu tystare. Jag bestämmer mig efter några timmars promerande att slå läger. Min jacka blir mitt täcke, granriset mitt tak och min ryggsäck min kudde.
Stegen kom närmare och närmare. Var jag vaken? Klarvaken, månljuset var ännu klarare nu genom granriset. Månen hade förflyttat sig, hittat punkten för att lysa just på mig, i mitt ansikte. Röken från andningen var ännu tydligare. Stegen tystnade, jag höll andan för att höra bättre. Det var någon annan väldigt nära nu. Jag kunde höra andningen väldigt tydligt. Det prasslade i riset. Jag kunde inte se något i månens motljus. Två ögon lystes upp mellan kvistarna. Det var hunden från fältet. Hur hade han hittat mig? Hade han följt efter mig? Utan att fråga la han sig tätt in till mig med sitt huvud på min mage och sin kropp efter mina ben, nära, vi värmde varandra.
Två ensamma själar, i en skog som ingen känner till. Var det ödets stig som gjort att vi hittat varandra. Jag somnade, han somnade, vi höll varandra varma.
Kvar är jag. Kråkorna formar sina siluetter mellan månljuset och molnen. Det är så kallt att det knastrar under stövlarna medans man går över det ödsliga fältet. Tystnaden skriker ut sin fruktansvärda sång och det enda som överlevt är några eldsvådor och en hund. Och jag. Vad var det som hände? Hunden verkar vilse, verkar inte hitta sin husse. Vi står nu bara några meter i från varandra när våra blickar plötsligt möts. Vi är nog båda lika förvirrade.
Han cirkulerar runt mig. Jag försöker närma mig men för varje steg jag tar, tar han också ett, bort ifrån mig. Till slut ger jag upp. Jag går med bestämda steg in i den mörka skogen. Månljuset och de få eldsvådorna lyser inte upp längre. Det blir ännu kallare, ännu tystare. Jag bestämmer mig efter några timmars promerande att slå läger. Min jacka blir mitt täcke, granriset mitt tak och min ryggsäck min kudde.
Stegen kom närmare och närmare. Var jag vaken? Klarvaken, månljuset var ännu klarare nu genom granriset. Månen hade förflyttat sig, hittat punkten för att lysa just på mig, i mitt ansikte. Röken från andningen var ännu tydligare. Stegen tystnade, jag höll andan för att höra bättre. Det var någon annan väldigt nära nu. Jag kunde höra andningen väldigt tydligt. Det prasslade i riset. Jag kunde inte se något i månens motljus. Två ögon lystes upp mellan kvistarna. Det var hunden från fältet. Hur hade han hittat mig? Hade han följt efter mig? Utan att fråga la han sig tätt in till mig med sitt huvud på min mage och sin kropp efter mina ben, nära, vi värmde varandra.
Två ensamma själar, i en skog som ingen känner till. Var det ödets stig som gjort att vi hittat varandra. Jag somnade, han somnade, vi höll varandra varma.
Author unknown II
"En mås flög över en strand och fick syn på en mus. Den dök ner från himlen och frågade musen;
- Var har du dina vingar?
Varje djur talar sitt eget språk, så därför förstod inte musen frågan. Den stirrade på djuret framför sig och på de båda märkliga sakerna som satt fast vid dess kropp.
Den har säkert någon sjukdom, tänkte musen.
Måsen märkte att musen stirrade på vingarna och tänkte stackars liten. Den måste ha blivit attackerad av monster som gjorde den döv och stal dess vingar.
Måsen tyckte synd om musen, lyfte upp den i näbben och tog den med på en flygtur högt i det blå. Det här kanske i alla fall stillar saknaden ett tag, tänkte måsen medan de flög. Sedan satte den försiktigt ner musen på marken.
Under några månader blev musen djupt nedstämd. Den hade fått uppleva de stora höjderna och sett en vidsträckt och vacker värld. Men så småningom började den alltmer vänja sig vid att vara bara en mus igen och till slut trodde den att det under som den hade fått vara med om bara var en dröm."
Samma sekund som man vänjer sig, då slutar undren att komma till oss. Då vi stänger dörren kommer hela livet att kännas som en dröm. En dröm vi ser på med teleskop.
- Var har du dina vingar?
Varje djur talar sitt eget språk, så därför förstod inte musen frågan. Den stirrade på djuret framför sig och på de båda märkliga sakerna som satt fast vid dess kropp.
Den har säkert någon sjukdom, tänkte musen.
Måsen märkte att musen stirrade på vingarna och tänkte stackars liten. Den måste ha blivit attackerad av monster som gjorde den döv och stal dess vingar.
Måsen tyckte synd om musen, lyfte upp den i näbben och tog den med på en flygtur högt i det blå. Det här kanske i alla fall stillar saknaden ett tag, tänkte måsen medan de flög. Sedan satte den försiktigt ner musen på marken.
Under några månader blev musen djupt nedstämd. Den hade fått uppleva de stora höjderna och sett en vidsträckt och vacker värld. Men så småningom började den alltmer vänja sig vid att vara bara en mus igen och till slut trodde den att det under som den hade fått vara med om bara var en dröm."
Samma sekund som man vänjer sig, då slutar undren att komma till oss. Då vi stänger dörren kommer hela livet att kännas som en dröm. En dröm vi ser på med teleskop.
Självkänsla/Självförtroende
Självförtroende är ganska lätt att utstråla. Det är lätt att visa andra hur man ser på sig själv. Man kan utstråla en form av "jag bryr mig inte" bild. Man går med huvudet högt och rak i ryggen. Vi pratar om självförtroende i dialog med prestation. Det kan vara idrott, skriva, prata inför folk. Allt detta går att träna sig till. Övning ger färdighet som det så fint heter. Man kan alltså få bra självförtroende genom att prestera bättre och bättre och att ha någon som uppmuntrar en hela tiden. Självförtroende är samma som prestation och kunnande.
Självkänsla är något helt annat. Självkänsla handlar om hur vi uppfattar oss själva. Hur det verkligen känns i magen. Det kan vara allt i från att underskatta sin egen personlighet men också att överskatta den. Självkänslan är inte lika lätt att lura. Det är inte lika lätt att låtsas. För den man i så fall ska lura och hålla god min mot är sig själv och sin egen magkänsla.
Jag såg en film igår. Jag kände igen mig ganska bra i huvudpersonens sätt att se på sig själv. En morgon blev det för mycket för honom så han sprejade hela badrumsspegeln med rakludder så han skulle slippa se sig själv i spegeln. Precis så har jag känt över att se mig själv. Han kunde ligga i sängen i flera timmar och bara titta i taket, inte svara i telefon och absolut inte öppna när det ringde på dörren. Han beskrev sitt avstånd mot verkligheten som att han inte orkade hålla fasad längre och ville inte bli sedd för då skulle det synas hur det verkligen stod till. Han avskärmade sig. Det var som taget ur mitt liv.
Självkänsla börjar och slutar med sig själv. Ingen annan människa kan göra det åt dig. Man tar korta steg framåt, nåt bakåt, men hur det än är så måste man framåt. Man får aldrig stanna.
Precis som i filmen så har även jag tagit bort rakluddret från spegeln och blickar framåt. En dag i taget. För att utvecklas och komma framåt får man inte stirra sig blind på hur man va som person tidigare utan hålla ett öppet sinne för nya intryck.
Jag kan fortfarande springa runt på innebandyplan och utstråla kunglighet, sitta i grupp och hävda att jag som vanligt vet allt bäst eller bara slänga in dåliga skämt för att utstråla jag är bäst.
Men jag gillar inte att umgås med mig själv ännu. Jag tycker inte alls att det är kul. Och det har allt med sin egen självkänsla att göra. Så det är det jag också måste bli bäst på, att trivas med bara mig själv.
Självkänsla är något helt annat. Självkänsla handlar om hur vi uppfattar oss själva. Hur det verkligen känns i magen. Det kan vara allt i från att underskatta sin egen personlighet men också att överskatta den. Självkänslan är inte lika lätt att lura. Det är inte lika lätt att låtsas. För den man i så fall ska lura och hålla god min mot är sig själv och sin egen magkänsla.
Jag såg en film igår. Jag kände igen mig ganska bra i huvudpersonens sätt att se på sig själv. En morgon blev det för mycket för honom så han sprejade hela badrumsspegeln med rakludder så han skulle slippa se sig själv i spegeln. Precis så har jag känt över att se mig själv. Han kunde ligga i sängen i flera timmar och bara titta i taket, inte svara i telefon och absolut inte öppna när det ringde på dörren. Han beskrev sitt avstånd mot verkligheten som att han inte orkade hålla fasad längre och ville inte bli sedd för då skulle det synas hur det verkligen stod till. Han avskärmade sig. Det var som taget ur mitt liv.
Självkänsla börjar och slutar med sig själv. Ingen annan människa kan göra det åt dig. Man tar korta steg framåt, nåt bakåt, men hur det än är så måste man framåt. Man får aldrig stanna.
Precis som i filmen så har även jag tagit bort rakluddret från spegeln och blickar framåt. En dag i taget. För att utvecklas och komma framåt får man inte stirra sig blind på hur man va som person tidigare utan hålla ett öppet sinne för nya intryck.
Jag kan fortfarande springa runt på innebandyplan och utstråla kunglighet, sitta i grupp och hävda att jag som vanligt vet allt bäst eller bara slänga in dåliga skämt för att utstråla jag är bäst.
Men jag gillar inte att umgås med mig själv ännu. Jag tycker inte alls att det är kul. Och det har allt med sin egen självkänsla att göra. Så det är det jag också måste bli bäst på, att trivas med bara mig själv.
“If you are going through hell, keep going.” - Winston Churchill
Lär dig gilla helvetet så blir himlen gudomligYes man!
Jag vet inte om ni har sett filmen Yes Man med Jim Carrey? Filmen handlar iaf om att han blir tvungen att säga ja till allt, precis allt, och ni som har sett den vet hur kul den är. Det går ut på, i korta drag, att han har ett tråkigt liv och behöver livas upp och inte vara så feg.
Jag börjar sakta men säkert bli lite sådan och jag försöker hela tiden. Jag försöker varje dag tänka positivt och vara med på allt som går. Jag har inte riktigt kommit igång men jag kämpar på. Man får inget gratis utan får kämpa för det. Jag vet i alla att de kvällar som dyker upp där man gjort något, ugåtts med någon eller bara gjort något kul är mycket lättare att hantera än de där man bara suttit i soffan.
Det är dags att agera och sluta tycka synd om sig själv. Det är dags att sluta vara en martyr och bara köra. Öppet sinne!
Jag vet att jag kommer ha dåliga dagar och nätter. Precis som du, du eller du, ja som alla människor. Det är bara så det är. Men livets bästa gåva är att i morgon är det ny dag och solen reser sig ur horisonten då också, vare sig vi vill eller inte. Bara att acceptera.
Rock on!!
Jag börjar sakta men säkert bli lite sådan och jag försöker hela tiden. Jag försöker varje dag tänka positivt och vara med på allt som går. Jag har inte riktigt kommit igång men jag kämpar på. Man får inget gratis utan får kämpa för det. Jag vet i alla att de kvällar som dyker upp där man gjort något, ugåtts med någon eller bara gjort något kul är mycket lättare att hantera än de där man bara suttit i soffan.
Det är dags att agera och sluta tycka synd om sig själv. Det är dags att sluta vara en martyr och bara köra. Öppet sinne!
Jag vet att jag kommer ha dåliga dagar och nätter. Precis som du, du eller du, ja som alla människor. Det är bara så det är. Men livets bästa gåva är att i morgon är det ny dag och solen reser sig ur horisonten då också, vare sig vi vill eller inte. Bara att acceptera.
Rock on!!
Facebook uppdatering
För några dagar sedan fick jag ett mail. Det var från en vän i Finland som jag varken har skrivit med eller pratat med på 3 år. Mailet började med att jag blev lite utskälld för att jag hade tagit bort henne som vän och att hon hade något kul att berätta men nu ville hon inte längre. När jag sedan svarade att det inte var henne jag valt bort utan hela konceptet med Facebook så blev hon glad.
Vi jobbade ihop i Tammerfors under några månader och nu ville hon berätta om att hon klarat av sin utbildning och tagit stundenten. Skitskoj. Men det var inte det jag ville säga. Igen har det bevisats för mig hur man tar alla för givet med Facebook. Man läser och håller koll på vad folk pysslar med men glömmer den verkliga kontakten.
Efter att ha tagit bort mitt Facebook-konto så är det faktiskt skillnad. Ibland kan man sakna det men det känns faktiskt skönt att inte ha det längre. I alla fall inte just nu. Det känns skönt att behöva lyfta den trådlösa mojängen som kallas telefon när man undrar vad nån gör eller mår. Det blir mer på riktigt. Det är bra för mig.
Tack för mig!
Vi jobbade ihop i Tammerfors under några månader och nu ville hon berätta om att hon klarat av sin utbildning och tagit stundenten. Skitskoj. Men det var inte det jag ville säga. Igen har det bevisats för mig hur man tar alla för givet med Facebook. Man läser och håller koll på vad folk pysslar med men glömmer den verkliga kontakten.
Efter att ha tagit bort mitt Facebook-konto så är det faktiskt skillnad. Ibland kan man sakna det men det känns faktiskt skönt att inte ha det längre. I alla fall inte just nu. Det känns skönt att behöva lyfta den trådlösa mojängen som kallas telefon när man undrar vad nån gör eller mår. Det blir mer på riktigt. Det är bra för mig.
Tack för mig!
Author unknown
"I drank for happiness and became unhappy. I drank for joy and became miserable. I drank for sociability and became argumentative. I drank for sophistication and became obnoxious. I drank for friendship and made enemies. I drank for sleep and woke up tired. I drank for strength and felt weak. I drank for relaxation and got the shakes. I drank for courage and became afraid. I drank for confidence and became doubtful. I drank to make conversation easier and slurred my speech. I drank to feel heavenly and ended up feeling like hell."
- Author unknown
Island, en rykande vulkan... pt I
Att få åka till Island och besöka den ön som kallar sig för ett land var en ära. Det var många som ville åka dit och jobba. Vi trodde alla att det skulle vara ett fantastiskt land med allt vad det har att erbjuda. Och det var det, och det var det inte. Här kommer en kort historia om min tid som utlänning i ett land utan motstycke.
Vi var få utvalda av många sökande. Jag satt mig på planet i Stockholm för att flyga de två och halv timme som det tar över till Island. Jag hade laddat väskan med en stock snus plus några extra dosor för de första två veckorna på ön. Väl i säkerhetskontrollen på flygplatsen, Keflavik, så visade det sig att alla killar som kom från Stockholm skulle behöva visa upp väskan. Det visade sig att snus var narkotikaklassat på ön. De tog allt mitt snus i väskan men det som fanns i handbagaget eller i fickan brydde de sig inte om. Skulle ha kostat mig 600 kronor i böter om jag inte sagt att jag inte hade några pengar på mitt kort. Jag fick en avi som skulle betalas inom 7 dagar. Har inte hört något sedan dess. Så vitt jag vet är inte snus narkotikaklassat i något annat land i världen och jag har aldrig varit med på maken.
När jag hade mött upp dem som kom från Kastrup fånga vi första bästa taxin som skulle ta oss de fem milen mot hotellet och Reykjavik. Det var ett enormt stort jävla mörker över ön. Stormar som gjorde att bilen kryssade fram över motorvägen som var rakare än en skollinjal. Taxichauffören berättade stolt över motorvägen som NATO hade byggt för att på tiden NATO hade sin flygbas där ta soldater in till stan. Det första jag tänkte på var fulla amerikaner som skulle göra stan. Det som slog mig var alla amerikanska snabbmatskedjor som vi åkte förbi. Det verkade verkligen vara amerikaniserat.
Det första jag läste i en tidning på engelska när jag kom fram var att man konfiskerat en fiskebåt med 80 kilo amfetamin på. Det var tillräckligt för att försörja hela ön med all dess befolkning med amfetamin ett helt år. Sen fick jag skit för att jag ville snusa lite.
I morgon, "Island den sista Wilda Western"
Vi var få utvalda av många sökande. Jag satt mig på planet i Stockholm för att flyga de två och halv timme som det tar över till Island. Jag hade laddat väskan med en stock snus plus några extra dosor för de första två veckorna på ön. Väl i säkerhetskontrollen på flygplatsen, Keflavik, så visade det sig att alla killar som kom från Stockholm skulle behöva visa upp väskan. Det visade sig att snus var narkotikaklassat på ön. De tog allt mitt snus i väskan men det som fanns i handbagaget eller i fickan brydde de sig inte om. Skulle ha kostat mig 600 kronor i böter om jag inte sagt att jag inte hade några pengar på mitt kort. Jag fick en avi som skulle betalas inom 7 dagar. Har inte hört något sedan dess. Så vitt jag vet är inte snus narkotikaklassat i något annat land i världen och jag har aldrig varit med på maken.
När jag hade mött upp dem som kom från Kastrup fånga vi första bästa taxin som skulle ta oss de fem milen mot hotellet och Reykjavik. Det var ett enormt stort jävla mörker över ön. Stormar som gjorde att bilen kryssade fram över motorvägen som var rakare än en skollinjal. Taxichauffören berättade stolt över motorvägen som NATO hade byggt för att på tiden NATO hade sin flygbas där ta soldater in till stan. Det första jag tänkte på var fulla amerikaner som skulle göra stan. Det som slog mig var alla amerikanska snabbmatskedjor som vi åkte förbi. Det verkade verkligen vara amerikaniserat.
Det första jag läste i en tidning på engelska när jag kom fram var att man konfiskerat en fiskebåt med 80 kilo amfetamin på. Det var tillräckligt för att försörja hela ön med all dess befolkning med amfetamin ett helt år. Sen fick jag skit för att jag ville snusa lite.
I morgon, "Island den sista Wilda Western"
Att festa som en man?
Fan va ljust det är. Var är jag och varför har jag inga kläder på mig? Ögonen börjar fousera likt ett gammalt manuellt objektiv och jag märker att jag ligger på soffan, hemma, helt naken. Hur gick detta till? Sätter mig upp, ser att jag rökt en cigarett inomhus och askat i ett vattenglas. Kläder ligger på golvet och i stereon spelas nån radiokanal på Spotify. Har aldrig vad jag vet lyssnat på radio via Spotify.
Tar mig till badrummet och sätter mig ner för att pissa. Hur och när kom jag hem? Var kom jag ifrån? Har för mig att jag va på efterfest. Har nåt minne av shots och hur jag efter att några somnat bestämde mig för att gå hem. Var hade jag varit? Ångesten kommer och det känns som ett svart hål äter upp mig. Nästan som att kroppen vill ge upp. Var är min telefon? Vad hände i den i natt egentligen? Vem dömde jag ut och hur mycket konstigt har hänt? Verkar lugnt. Inga sms eller telefonsamtal. Sätter på mig kallsongerna igen och slår på tvn. Nu hade det varit gott med en öl att dämpa ångesten med. Tar jag en öl nu så kommer det bli mycket värre innan det eventuellt någon gång kommer blir bra igen. Tar jag en öl nu så kommer jag ta fler. Jag borde sätta mig ner och bara skämmas. Låta ångesten köra över mig som ett ånglok i full fart. Innan jag hinner fundera klart har jag hunnit dricka 2 öl. Slötittar lite på fotboll och det blir ett tiotal öl innan jag vaknar av att telefonen ringer.
Om 30 minuter ska jag vara på fest. Det hade jag helt klart glömt. Jag reser mig vimmelkantig och kryssar in till duschen. Kallt som fan, det är enda chansen för att få nån som helst koll på stormarna som spränger i huvudet. Det är sista helgen det ska vara så här. Nu blir det en nykter månad. Kroppen och sinnet måste få vila. Jag har tänkt så här många gånger nu. Jag skäms för mig själv. Jag är en värdelös person som borde låsas in någonstans i en mörk källare och aldrig släppas ut. För alla andras skull. Kanske lämnas på Antarktis i bara kalsongerna.
Skjortan är på, en öl i handen och en cigg i munnen tar jag odödliga steg mot nya bravader. Ingen kan stoppa mig nu. Jag är skottsäker och det lyser självsäkerhet i pannan. Morgondagen är till för mjuka fjollor som inte lever livet.
Drug of the day
Det finns en drog som det sällan pratas om. Det finns något som skänker mer bortdomnad än den värsta herointrippen, den ger mer dopamin och fart i sinnet en den längsta linan amfetamin, den gör att du skrattar mer än med den största bongen du kan hitta.
Samma drog är den som biter sig kvar hårdast. Det är värre än den värsta söndagsångesten du kan hitta. Man famlar runt i mörkret efter substitut. Den ger värre skakningar än att vakna upp efter att ha supit i sju svåra dygn. Likt en heroinist är man beredd att sälja sin syster. Likt ett tjackluder skulle man sälja sin egen kropp vid en femkronorstoalett på centralen i Stockholm för en dos till. Bara en liten hit till sen är det bra.
Likt alla droger behöver man tid, tiden gör att det blir lättare. Men likt en alkoholist blir man inte botad, man blir nykter alkoholist, eller nykter knarkare. Det är ärr som aldrig försvinner och man kommer för alltid vara lite svagare.
Mitt val av drog är kärlekens drog.
Samma drog är den som biter sig kvar hårdast. Det är värre än den värsta söndagsångesten du kan hitta. Man famlar runt i mörkret efter substitut. Den ger värre skakningar än att vakna upp efter att ha supit i sju svåra dygn. Likt en heroinist är man beredd att sälja sin syster. Likt ett tjackluder skulle man sälja sin egen kropp vid en femkronorstoalett på centralen i Stockholm för en dos till. Bara en liten hit till sen är det bra.
Likt alla droger behöver man tid, tiden gör att det blir lättare. Men likt en alkoholist blir man inte botad, man blir nykter alkoholist, eller nykter knarkare. Det är ärr som aldrig försvinner och man kommer för alltid vara lite svagare.
Mitt val av drog är kärlekens drog.
Ordets betydelse
Jag läser som sagt en del just nu. Det senaste jag läste handlade om manlighet och betydelsen av stil och klass. I boken beskrivs varför killar, män, använder sig av ord som har med det andra könet att göra i förbannat, besviket tillstånd. T.ex. hora, fitta eller jävla kärring. Man använder orden i som skällsord. Om man blir arg på någon så tar man till din jävla fitta, inte skriker man jävla kuk. Eller inte skriker man jävla gubbe om någon anses som feg. Nej man använder jävla kärring.
Jag trodde inte riktigt på detta och försökte tänka en del på det. Idag har jag sett två fotbollsmatcher. Har hört både mig själv och andra använda sig av detta fenomen. Att beklaga sig på just det viset. Inga ord som användes speglade nån man. Man kan ibland höra bögjävel, dock inte ikväll.
Det här är ett fenomen som vi killar använder oss av för att spä på våran manlighet, att se det andra könet som lite mindre. Vi försöker alltså bevisa oss genom att se ner på någon annan, ett annat kön, som vi anser vara svagare. Med andra ord alltså förstärka våran manlighet.
Något att tänka på alla tjejer, kvinnor, om tycker det är förfärligt det vi killar, män, håller på med. Det är bara vårat patetiska sätt att hävda oss och ni behöver inte ta illa upp för det är vi ställer oss långt under eran nivå genom att göra det.
Börja skrika tillbaka; kukjävel, gubbjävel eller kanske din jävla lebba nästa gång du är sur eller arg på en väninna. Slå tillbaka med samma medel. Kan bli roliga fajter. Eller varje gång du slår i tån så skriker du manshora så högt du kan.
Jag trodde inte riktigt på detta och försökte tänka en del på det. Idag har jag sett två fotbollsmatcher. Har hört både mig själv och andra använda sig av detta fenomen. Att beklaga sig på just det viset. Inga ord som användes speglade nån man. Man kan ibland höra bögjävel, dock inte ikväll.
Det här är ett fenomen som vi killar använder oss av för att spä på våran manlighet, att se det andra könet som lite mindre. Vi försöker alltså bevisa oss genom att se ner på någon annan, ett annat kön, som vi anser vara svagare. Med andra ord alltså förstärka våran manlighet.
Något att tänka på alla tjejer, kvinnor, om tycker det är förfärligt det vi killar, män, håller på med. Det är bara vårat patetiska sätt att hävda oss och ni behöver inte ta illa upp för det är vi ställer oss långt under eran nivå genom att göra det.
Börja skrika tillbaka; kukjävel, gubbjävel eller kanske din jävla lebba nästa gång du är sur eller arg på en väninna. Slå tillbaka med samma medel. Kan bli roliga fajter. Eller varje gång du slår i tån så skriker du manshora så högt du kan.
Att utnyttja
Jag får ofta frågan när jag ska skaffa mig ett eget boende, när jag ska skaffa mig ett eget liv. Det är egentligen inte så konstigt. Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att bo med brorsan, om det inte är jobbigt. Svaret är nej det är inte jobbigt. Ibland kan man känna att det är jobbigt att inte kunna vara ensam, göra precis som man vill eller ta med sig vem man vill hem, hem till sitt eget.
Men alla ska veta att min bror är just nu en skyddande ängel för mig. Att jag bor kvar hos honom är min oförmåga att vara själv, ensam. Utan honom skulle jag nog ha gått under på riktigt för länge sedan. Nu kan jag leva mitt liv i tystnad. Att bara vara utan några krav eller frågor. Jag kan ta mitt sjunde bad för dagen för att jag känner mig rastlös och orolig. Det är väl bara att bada det får jag som svar. Jag kan sitta tyst i flera timmar och bara kolla på tv utan att det är någon som ifrågasätter. Jag kan bara vara och det är ok.
En dag kommer jag skaffa mig ett eget liv, jag kommer ha min egen lägenhet och jag kommer fixa det. Men idag så är jag inte förmögen att göra det. Och det tackar jag för att jag har möjligheten att ha det som jag har.
Så man kan säga att jag utnyttjar i det tysta, en dag kommer jag kunna betala tillbaka. På ett eller annat sätt.
Blod är tjockare än vatten!
Men alla ska veta att min bror är just nu en skyddande ängel för mig. Att jag bor kvar hos honom är min oförmåga att vara själv, ensam. Utan honom skulle jag nog ha gått under på riktigt för länge sedan. Nu kan jag leva mitt liv i tystnad. Att bara vara utan några krav eller frågor. Jag kan ta mitt sjunde bad för dagen för att jag känner mig rastlös och orolig. Det är väl bara att bada det får jag som svar. Jag kan sitta tyst i flera timmar och bara kolla på tv utan att det är någon som ifrågasätter. Jag kan bara vara och det är ok.
En dag kommer jag skaffa mig ett eget liv, jag kommer ha min egen lägenhet och jag kommer fixa det. Men idag så är jag inte förmögen att göra det. Och det tackar jag för att jag har möjligheten att ha det som jag har.
Så man kan säga att jag utnyttjar i det tysta, en dag kommer jag kunna betala tillbaka. På ett eller annat sätt.
Blod är tjockare än vatten!
Att läsa en bok
När jag ska läsa en bok så letar jag först efter författare jag gillar. Sedan läser jag om boken på dess baksida eller i någon artikel. Sedan köper jag boken och läser ännu en gång på baksidan. Sedan kollar jag alltid, ALLTID, sista sidan och kollar sidnumret.
Det finns inget som är så deprimerande när en bok har över 300 sidor. Nu har den över 500 sidor.
Kämpa Tomas!
Det finns inget som är så deprimerande när en bok har över 300 sidor. Nu har den över 500 sidor.
Kämpa Tomas!
Prenumeration
Man kan nu prenemurera på min blogg. Få den nerladdad varje morgon i sin surfplatta eller smartphone för endast 1299:- per månad. Då inkuderas också en kaffemugg med en bild på mig.
Maila dina uppgifter till mig så skickar jag kontrakt och autogirofullmakt.
Ha en bra dag!
Tomas
Maila dina uppgifter till mig så skickar jag kontrakt och autogirofullmakt.
Ha en bra dag!
Tomas
Super Mario
Hur gör normala människor? Varför blir det så ibland, vissa kvällar, vissa nätter att allt känns hopplöst? Jag känner mig som en PMS-smittad änka som brytit lårbenshalsen. Pulsen rör sig fortare än stormarna under hösten. Det blir svårt att andas och det känns som att det inte är någon idé. Det känns uppgivet. Varför skall man ens försöka vara glad, det är ingen idé. Man klättrar de där stegen uppför som sedan rasar ihop och man faller ner till botten igen. Det känns som jag kommit till sista banan, som Super Mario, men blir uppäten av ett eldklot eller en köttätande blomma och det är game over. Man måste börja om. Det känns hopplöst. Allt som kändes så bra, flytande och äkta känns som en bluff. Det var kanske inget alls som var bättre. Det kanske var ett sätt att lura sig själv igen. Jag såg mig själv i spegeln och tänkte att det här klarar jag. Jag kommer bli bra, det är ok och alla andra jävla positiva ord man kan hitta på. Nu känner jag igen mig själv igen. Försöker hitta ett sätt att slippa tänka på allt, slippa känna eller våga fly från allt. Jag hatar känslan i kroppen.
Jag vet att det inte är meningen, jag vet att allt blir bättre och till slut bra. Men jag kan inte försöka lämna mig själv och låtsas. Jag kan inte ens svara på vad det är som är fel, jag vet inte vad jag känner. Det är skit.
Men likt Super Mario Bros. så har man extra liv. Det är såna man samlar på sig. Jag vet att i morgon kommer jag skratta åt allt igen. Jag kommer med glädje fånga ett av extraliven och försöka hoppa över det där eldklotet eller vänta tills blomman dyker ner den där konstiga gröna grejen för att sedan hoppa förbi.
Extraliven gör att vi försöker igen. Jag tror det är Nintendos sätt att få oss beroende av spelen och vårat eget sätt att göra oss beroende av livet.
Jag vet att det inte är meningen, jag vet att allt blir bättre och till slut bra. Men jag kan inte försöka lämna mig själv och låtsas. Jag kan inte ens svara på vad det är som är fel, jag vet inte vad jag känner. Det är skit.
Men likt Super Mario Bros. så har man extra liv. Det är såna man samlar på sig. Jag vet att i morgon kommer jag skratta åt allt igen. Jag kommer med glädje fånga ett av extraliven och försöka hoppa över det där eldklotet eller vänta tills blomman dyker ner den där konstiga gröna grejen för att sedan hoppa förbi.
Extraliven gör att vi försöker igen. Jag tror det är Nintendos sätt att få oss beroende av spelen och vårat eget sätt att göra oss beroende av livet.
Uppdatering av tips
Jag har ju skrivit lite om tips och hur det skulle resultera i en resa till en fotbollsland. En resa för att möjligen se Chelsea. Jag har hållit spelet levande i över en månad och det har pendlat men det som började med en femhundring kunde nog eventuellt ta mig någonstans. Någon gång måste man satsa stort för att ha chansen. Man kan inte varje dag satsa det lilla. Lite som livet. Man måste våga och tro på det.
Nu gjorde jag det. Jag vågade. Jag satsade stort. Jag satsade allt jag hade jag hade på mitt konto på en match. Det va den matchen jag trodde skulle leda till något stort. Jag valde fel. Jag valde helt fel. Det som vid avspark kändes så rätt visade sig vara, när slutsignal gick, det som var helt fel.
Jag valde att satsa mina pengar på Manchester United som var piskade att spela minst kryss borta mot Basel. Det gick käpprätt åt helvetet.
Först så ville jag inte skriva nåt om det men sen tänkte jag om och måste stå för det.
Så fuck off United! och fuck off fotbollsresa!
Nu gjorde jag det. Jag vågade. Jag satsade stort. Jag satsade allt jag hade jag hade på mitt konto på en match. Det va den matchen jag trodde skulle leda till något stort. Jag valde fel. Jag valde helt fel. Det som vid avspark kändes så rätt visade sig vara, när slutsignal gick, det som var helt fel.
Jag valde att satsa mina pengar på Manchester United som var piskade att spela minst kryss borta mot Basel. Det gick käpprätt åt helvetet.
Först så ville jag inte skriva nåt om det men sen tänkte jag om och måste stå för det.
Så fuck off United! och fuck off fotbollsresa!
To be or not to be
Fan va skönt det vore att hitta på nån dålig anledning till att supa ikväll. Låtsas att man var ledig i morgon och kunde dricka massvis med öl till Youtube. En flaska vin kanske eller några iskalla öl i badkaret. En cigarett på balkongen med en god whisky. Gå och lägga sig med ett leende på läpparna och skratta åt nån färdigskrattad amerikansk serie.
Det dryga är bara att vakna upp i morgon och känna vilken dålig idé det var igår. Att vakna med huvudvärk och känna sig som en förlorare igen. Det vore skönt, det vore kul men det är inte värt det.
Annars är det ganska lätt att hitta anledningar till att supa. Det är väl så vi umgås för det mesta?
Te i the shit på kvällen! Det ska liksom brännas i halsen.
I morgon är det visst måndag igen.
PS! Boken heter inte "Vinnaren står ensam" Den heter "Segraren står ensam".
Det dryga är bara att vakna upp i morgon och känna vilken dålig idé det var igår. Att vakna med huvudvärk och känna sig som en förlorare igen. Det vore skönt, det vore kul men det är inte värt det.
Annars är det ganska lätt att hitta anledningar till att supa. Det är väl så vi umgås för det mesta?
Te i the shit på kvällen! Det ska liksom brännas i halsen.
I morgon är det visst måndag igen.
PS! Boken heter inte "Vinnaren står ensam" Den heter "Segraren står ensam".
Youtubeklassiker eller inte?
Man står med ena foten på det trygga, torra land. Den sidan där man alltid har stått. Den sidan där man vet hur det fungerar, där man känner igen sig och där livet passerar i en tragikomiskt revy. På andra foten står man i ett stormande helvete som kan komma att bli det bästa för en. Det som kan komma att bli det man har saknat i livet. Att på något sätt ge sig ut på öppet hav utan varken segel eller livbåt. Är man van att alltid ha dubbla flytvästar så känns det avlägset.
Man har världen under sina fötter och det är endast en själv som sätter gränserna. Det kanske är dags för ett avgörande, att utan att knyta skridskorna slå straffen och sedan, i efterhand se om den går in. Inte bara lägga den där straffen som man i förhand vet kommer sitta, solklart, som den alltid har gjort. Det kanske är dags att lägga en straff som har chansen att bli en youtubeklassiker och inte bara ses av några hundra personer i Canalplus Extra 4 en regnig tisdag. Det kanske är dags att skina.
Vad är det jag vill, vilket liv vill jag leva. Vill jag vara han med gubbkeps som kommer med Aftonbladet, 2 liter mjölk och en lottorad eller vill jag vara han som inte har någon aning om vad som kan fylla väskan. Har jag modet, kommer jag skaffa modet att ge det som krävs för att verkligen öppna en ny värld. Klarar jag av att lita på magkänslor och inre värderingar eller kommer jag falla tillbaka till inrutade spår som redan lagts.
Jag börjar förstå att i varje människa vilar en stjärna. Vissa har hittat sitt öde, vissa har kommit på vad dom brinner för, andra inte. Jag vet att om jag vill hitta det kan jag inte låta det passera. Jag kan inte låta livet passera och oroa mig. Man måste ta chanser. Jag har gjort förrut och någonstans glömde jag mig själv och mina värderingar. Men det är aldrig försent. Att förändra ett liv tar ett ögonblick. Varje sekund är en ny chans, det är aldrig försent.
Man har världen under sina fötter och det är endast en själv som sätter gränserna. Det kanske är dags för ett avgörande, att utan att knyta skridskorna slå straffen och sedan, i efterhand se om den går in. Inte bara lägga den där straffen som man i förhand vet kommer sitta, solklart, som den alltid har gjort. Det kanske är dags att lägga en straff som har chansen att bli en youtubeklassiker och inte bara ses av några hundra personer i Canalplus Extra 4 en regnig tisdag. Det kanske är dags att skina.
Vad är det jag vill, vilket liv vill jag leva. Vill jag vara han med gubbkeps som kommer med Aftonbladet, 2 liter mjölk och en lottorad eller vill jag vara han som inte har någon aning om vad som kan fylla väskan. Har jag modet, kommer jag skaffa modet att ge det som krävs för att verkligen öppna en ny värld. Klarar jag av att lita på magkänslor och inre värderingar eller kommer jag falla tillbaka till inrutade spår som redan lagts.
Jag börjar förstå att i varje människa vilar en stjärna. Vissa har hittat sitt öde, vissa har kommit på vad dom brinner för, andra inte. Jag vet att om jag vill hitta det kan jag inte låta det passera. Jag kan inte låta livet passera och oroa mig. Man måste ta chanser. Jag har gjort förrut och någonstans glömde jag mig själv och mina värderingar. Men det är aldrig försent. Att förändra ett liv tar ett ögonblick. Varje sekund är en ny chans, det är aldrig försent.
Ny bok, film och lite onödigt vetande
Vinnaren står ensam, Paulo Coelho.
Verkar okej, många sidor. Men mycket tid. Kämpa Tomas! Läsning är bra. Det är kul, så fort man hittar nåt man gillar.
Har precis läst klart en bok om stil och manlighet med fokus på fotboll och hulliganism. Helt ok.
Med uppenbar känsla för stil: Ett reportage om manlighet, Stephan Mendel-Enk.
I natt såg jag Gökboet, eller One Flew Over the Cuckoo's Nest, med Jack Nicholson. från 1975. Fantastisk film om en brottsling som väljer att spela galning för att få mildare straff i på psykhem istället. Väl där går det inte som han tänkt och han får vänner för livet. En otroligt bra film av Milos Forman. 5 Oscar, bästa manliga och kvinnliga skådespelare, bästa film, bästa manus och bästa regi. Det är bara 2 andra filmer i historien som fått de "fem tunga" priserna innan.
Det hände en natt, 1934
När lammen tystnar, 1991
Se den. Den är från 1975 men det gör inget. Både så pass rolig så man skrattar högt men även väldigt allvarlig.
En bra början.
Det känns skönt att låta huvudet jobba i högvarv. Ibland känns det som att tankar och känslor rinner fritt som ett vattenfall som vägrar ta slut. Som glaciärer som bara växer för att sedan minska i form av rinnande vatten och sen börjar det om igen. Det är skönt att låta det vara, låta det som inte kan förändras vara, låta det ske. Vem har försökt att stoppa vattenfall?
Man vet inte vad man vill, man har ingen aning om var man står, ibland känns vattnet syrefattigt och ibland känns det rikt. Man kanske inte ska kräva att man alltid ska veta allt. Man kanske inte ska kräva att man ska ha koll på allt och alltid veta vad man vill.
Jag har sista tiden tänkt, funderat, kliat bort allt hår på huvudet och känt mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. Kommer inte riktigt vidare. Men så är det väl ibland.
Det jag börjar se klarare och klarare är vad jag inte vill, hur jag inte vill leva. Jag börjar förstå och se vad som är viktigt och vad som inte är det. Det blir lite klarare varje dag. Ljuset stiger sakta men säkert och det känns som molnen börjar dela på sig för att ge lite solljus. Varje dag faller stackmolnen samman och kastar ett stort mörker över mig men jag lär mig hantera det. Bättre i alla fall.
Man får väl helt enkelt börja med vad man inte vill, hur man inte vill leva och ta det därifrån. Det är väl i alla fall en början.
Man vet inte vad man vill, man har ingen aning om var man står, ibland känns vattnet syrefattigt och ibland känns det rikt. Man kanske inte ska kräva att man alltid ska veta allt. Man kanske inte ska kräva att man ska ha koll på allt och alltid veta vad man vill.
Jag har sista tiden tänkt, funderat, kliat bort allt hår på huvudet och känt mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. Kommer inte riktigt vidare. Men så är det väl ibland.
Det jag börjar se klarare och klarare är vad jag inte vill, hur jag inte vill leva. Jag börjar förstå och se vad som är viktigt och vad som inte är det. Det blir lite klarare varje dag. Ljuset stiger sakta men säkert och det känns som molnen börjar dela på sig för att ge lite solljus. Varje dag faller stackmolnen samman och kastar ett stort mörker över mig men jag lär mig hantera det. Bättre i alla fall.
Man får väl helt enkelt börja med vad man inte vill, hur man inte vill leva och ta det därifrån. Det är väl i alla fall en början.
Boktips
För ett halvår sedan började jag läsa en bok. Den handlar om en tjej som bestämmer sig för att ta livet av sig och "misslyckas". Hon vaknar upp på en intensivvårdsavdelning och upptäcker att hon har klarat sig, hon lever. Hon blir överlyckling och känner att det hade varit rätt val att ta tabletter, då skulle det inte förfölja henne livet ut. Efter sitt första samtal med läkaren visar det sig att hon har ett allvarligt fel på sitt hjärta som följd. Hon har endast fem dagar kvar att leva.
När jag först började läsa boken var jag tvungen att sluta. Det var ingen bra bok, inte för mig, just då. Men nu gav jag den verkligen chansen. Det är en fantastisk bok. Det är en resa i känslornas värld. Det är en bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. Helt fantastisk. Den ger en ett riktigt perspektiv på hur det är att vakna varje morgon och se det som sin sista, att verkligen göra sitt yttersta för att få leva och att verkligen våga leva ut. Den raderar gränser mellan att våga eller att låta bli, vad som är ok och vad som inte är det.
Veronika bestämmer sig för att dö, av Paulo Coelho.
Köp den, läs den.
När jag först började läsa boken var jag tvungen att sluta. Det var ingen bra bok, inte för mig, just då. Men nu gav jag den verkligen chansen. Det är en fantastisk bok. Det är en resa i känslornas värld. Det är en bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. Helt fantastisk. Den ger en ett riktigt perspektiv på hur det är att vakna varje morgon och se det som sin sista, att verkligen göra sitt yttersta för att få leva och att verkligen våga leva ut. Den raderar gränser mellan att våga eller att låta bli, vad som är ok och vad som inte är det.
Veronika bestämmer sig för att dö, av Paulo Coelho.
Köp den, läs den.
El Clásico
Många säger världens bästa liga. Det sägs att det är den roligaste fotbollen med de största stjärnorna. Det är Ronaldo mot Messi, den gode mot den onde. Jag säger att det är just nu den sämsta ligan med de största stjärnorna. Problemet är bara att de spelar i två av alla lagen. Det är en tvålagsliga där vinnaren är Barcelona eller Real Madrid. Förra året skillde det 21 poäng mellan tvåan Real Madrid och trean Valencia. Vad är det som gör att det blir en bra liga? Det kan nån annan ägna sig åt att debattera men det glappet gör att det absolut inte är världens bästa liga. Om det är ljusår mellan tvåan och trean och om det alltid står mellan två lag är det en totalt värdelös liga.
Ikväll är det El Clásico. Förmodligen den absolut största, inhemska fotbollsmatchen som finns. Det är de två bästa lagen i världen som möts. Det är det "snälla", skönspelande, UNICEF-älskande Barcelona med eleganten Pep som frontman mot det fula, kaxiga, vi vill vinna med vilka medel som helst, BWIN-sponsrade Real Madrid med The Special One i spetsen. Ingen kan säga att det inte är den största matchen som spelas, ingen kan säga nåt om det, så är det bara.
Jag hoppas verkligen att Real piskar Barca ikväll. Jag hoppas det för jag älskar hårt spel, jag älskar när det smäller. Jag hatar verkligen att Barcelona har satts på en piedestal och verkar komma undan med alla deras fula, äckliga sätt att hantera domare och göra allt för att se ut som att alla behandlar dom illa. Jag hatar filmare, det finns inget värre. Det finns inget värre än dom som springer fler meter för att jaga domaren än att jaga bollen.
Jag vill att Real ska vinna för att verkligen sätta Barca på plats som väldigt få har lyckats med. Jag vill verkligen inte att domaren ska vara inblandad i ett avgörande. Jag tror på minst ett rött kort och minst 107 filmningar.
Det laddas med Tapas och hoppas på något i hästväg underhållande.
Ikväll är det El Clásico. Förmodligen den absolut största, inhemska fotbollsmatchen som finns. Det är de två bästa lagen i världen som möts. Det är det "snälla", skönspelande, UNICEF-älskande Barcelona med eleganten Pep som frontman mot det fula, kaxiga, vi vill vinna med vilka medel som helst, BWIN-sponsrade Real Madrid med The Special One i spetsen. Ingen kan säga att det inte är den största matchen som spelas, ingen kan säga nåt om det, så är det bara.
Jag hoppas verkligen att Real piskar Barca ikväll. Jag hoppas det för jag älskar hårt spel, jag älskar när det smäller. Jag hatar verkligen att Barcelona har satts på en piedestal och verkar komma undan med alla deras fula, äckliga sätt att hantera domare och göra allt för att se ut som att alla behandlar dom illa. Jag hatar filmare, det finns inget värre. Det finns inget värre än dom som springer fler meter för att jaga domaren än att jaga bollen.
Jag vill att Real ska vinna för att verkligen sätta Barca på plats som väldigt få har lyckats med. Jag vill verkligen inte att domaren ska vara inblandad i ett avgörande. Jag tror på minst ett rött kort och minst 107 filmningar.
Det laddas med Tapas och hoppas på något i hästväg underhållande.
Det var ju bara en hockeymatch
Alla skrattar. Några står i köket och några sitter i soffan. Alla sjunger ”Flickan i en Cole Porter sång”. Jag tar i för kung och fosterland. Det är kul. Det var länge sedan jag hade så roligt. Alla är glada, jag likaså.
Det har gått 2 veckor sedan mamma tog med mig till sjukhuset. Det har gått två veckor sedan jag senast drack något. Det var nu dags för mig att ha kul. Jag bestämmer mig för att följa med på hockey ikväll. Jag kör, då är det ingen risk att jag dricker nu när jag är sjukskriven. Blir bäst så.
Väl på hockeyn känner jag pulsen. Fan va gott det hade varit med en öl. Alla ska ju ändå till baren. Jag köper en öl, jag kommer så väl ihåg hur gott den smakade. Tänk er att ni har sprungit en mil med flugor runt er på en grusväg i gassande sol och sedan kommit fram till erat mål. Där står ett glas med isvatten. Inget stort glas utan ett vanligt dricksglas. Tänk er då känslan att det här var så gott så jag vill ha mer, massor av mer. Det blev en öl till.
Matchen började och jag hade svårt att fokusera. Det enda jag kunde tänka på var att visst kan jag köra om jag tar en till i pausen, bara en till. Det slutade med att jag drack två i pausen och en till i sista pausen. Jag lyckades på något konstigt sätt få mina vänner, de jag skulle köra hem att tro att jag bara druckit 2 öl så att köra var inget problem.
Här skulle en normal människa i mina skor inte köra hem. Man skulle ta en taxi och lösa problemet i efterhand. Vi satte oss i bilen och mina vänner bestämde sig för att åka på fest. Just i detta läget hade mitt förstånd fullständigt suddats ut och det enda jag tänkte på var mer sprit. Det har va så kul så varför sluta nu. Jag parkerade bilen och gick med raska steg mot festen.
När jag kom utanför och såg hur livat och hur mycket folk det var där inne så sken jag upp inom bords. Det här kommer bli skitkul. Äntligen! Denna känslan känner vi nog alla igenom oss i. Skillnaden på mig och dig är att jag såg möjligheten till att här finns det mycket sprit och jag kan äntligen få bli full. Inte som du, här inne kan jag sjunga och ha kul.
Plötsligt får jag höra, det här är sista ölen. Hela jag sjunker ihop. Allt som var så kul försvinner plötsligt likt ett ljus där lågan dör och mörkret blir svart. Vad gör jag nu? Det enda som florerar i mitt huvud är var finns det mer sprit. Hur ska jag kunna bli ännu mer full. Jag ser ett whiskyglas på tvbänken långt borta, långt från mitt räckhåll. Jag frågar om det är någons men ingen svarar. Jag sveper det rakt upp och ner. Det här kommer inte räcka. Jag är inte nöjd. Ska jag gå hem?
Jag med min goda övertalningsförmåga får med mig gänget mot stan. Det är inte en svår uppgift egentligen men jag kände mig nöjd. Inte för att få skratta vidare utan för att kunna beställa en öl och en shot det första jag gör. Det enda jag kan tänka på är hur gärna jag skulle vilja vara hemma nu. Hemma helt själv på soffan, lyssna på musik och höra hur isen spricker när jag släpper ner den i glaset. Glaset som ska vara halvtomt med whisky. Jag ska ha flaska bredvid, aldrig släppa den ur siktet. Den ska inte hinna ta slut. Det ska finnas kvar hela tiden så det absolut inte riskerar att ta slut innan jag är nöjd. Jag vet att jag inte kommer vara nöjd förrän jag eller flaskan ger sig.
Känslan i min kropp är något som är svårt att förklara, att be någon annan förstå. Men i detta läge är dörrarna till helvetets portar vidöppna och jag vet om redan i taxin hur det kommer sluta. Jag vet om att jag har satt på mig skidorna till djävulens nedförsbacke som jag aldrig kommer klara av att komma helskinnad ner ifrån.
Kvällen slutade med att jag återigen satt mina vänner i skiten, jag förstörde det jag börjat bygga upp och jag visste om hur allt skulle bli värre. Det handlade aldrig om att ha kul, det handlade om att slippa tänka, att slippa känna, att komma bort. Nu kan jag inte fly längre.
Det är ok
Vissa kvällar går det inte längre. Ibland på nätterna spricker det. Filmen man ser på hjälper inte. Det går inte att hålla det tillbaka. Man rasar, kroppen ger upp kampen och man hamnar i fosterställning. Tårar faller och det är tungt att andas. Jag vet ju om det, det är som det ska. Det är inget farligt. Det är något som kallas för livet.
Det känns ändå ok. Det är ok. I morgon kommer solen att gå upp igen. Det är en ny dag med samma möjligheter till ett rikare liv. Man väljer själv hur det ska bli. Man gör upp sitt eget öde, eller i alla fall låter sig själv vara öppen för sitt eget öde. Allt är ok. Det är inget fel på mig, eller så är det det. Men allt är ok. För jag vet om det, i morgon är det en ny dag och solen kommer gå upp igen.
Man kan kalla det gråtskratta
Det känns ändå ok. Det är ok. I morgon kommer solen att gå upp igen. Det är en ny dag med samma möjligheter till ett rikare liv. Man väljer själv hur det ska bli. Man gör upp sitt eget öde, eller i alla fall låter sig själv vara öppen för sitt eget öde. Allt är ok. Det är inget fel på mig, eller så är det det. Men allt är ok. För jag vet om det, i morgon är det en ny dag och solen kommer gå upp igen.
Man kan kalla det gråtskratta
Gravsten
Jag läste om det, att man ska skriva sin egen text. Man ska skriva sin egna dikt, eller text som kommer att stå på sin gravsten. Man ska lista ut hur man vill bli ihågkommen av andra. Man ska i sin stilla ro komma fram till hur man vill bli sedd som person, vän eller familjemedlem. Jag gjorde det för ett tag sen. Jag har reviderat det, jag har ändrat det lite grann. Jag har suddat ut allt och inte skrivit dit något nytt. Jag håller inte med längre i det. Det är en strävan att försöka uppnå och vara någon som man tror kan passa i andras ögon.
Jag vill bli ihågkommen och jag vill bli sedd nu som Tomas. Det här är Tomas. Han är bra på det här och han har sina dåliga sidor. Men det är Tomas, den genuina Tomas. Ingen människa är ofelbar, ingen människa är perfekt. Lika bra att fatta det nu. Livet är inte Faretrademärkt eller har Svanensymbol tatuerat över sig. Det är med och motgångar.
Det viktiga är inte att inte göra fel utan att lära sig av dom. När vi blir rädda för att göra fel står vi still. Rädslan att göra fel gör oss till sämre människor, inte mot andra men mot oss själva. Dom som vågar är dom den stora massan, samhället, alla dom där andra, ser som galna. Det är dom som sticker ut och törs det är dom som borde se ner på alla dom andra som inte törs och skratta och för sig tänka, har ni gett upp? Har ni ställt er i ledet av tristess, har ni rätat på ryggen precis så där mycket man ska göra för att passa in?
Det är bara döda fiskar som simmar i medströms.
Man lär sig inte segla i medvind
Ja ni fattar!
Det är semimorgon nu, snart är det eftermiddag och sen är det kväll. Hur vi väljer att vakna i morgon det är vårat ansvar och våra skyldigheter. Inte den stora massan.
Så puss i ljumsken!
Jag vill bli ihågkommen och jag vill bli sedd nu som Tomas. Det här är Tomas. Han är bra på det här och han har sina dåliga sidor. Men det är Tomas, den genuina Tomas. Ingen människa är ofelbar, ingen människa är perfekt. Lika bra att fatta det nu. Livet är inte Faretrademärkt eller har Svanensymbol tatuerat över sig. Det är med och motgångar.
Det viktiga är inte att inte göra fel utan att lära sig av dom. När vi blir rädda för att göra fel står vi still. Rädslan att göra fel gör oss till sämre människor, inte mot andra men mot oss själva. Dom som vågar är dom den stora massan, samhället, alla dom där andra, ser som galna. Det är dom som sticker ut och törs det är dom som borde se ner på alla dom andra som inte törs och skratta och för sig tänka, har ni gett upp? Har ni ställt er i ledet av tristess, har ni rätat på ryggen precis så där mycket man ska göra för att passa in?
Det är bara döda fiskar som simmar i medströms.
Man lär sig inte segla i medvind
Ja ni fattar!
Det är semimorgon nu, snart är det eftermiddag och sen är det kväll. Hur vi väljer att vakna i morgon det är vårat ansvar och våra skyldigheter. Inte den stora massan.
Så puss i ljumsken!
När blev det så?
När blev vi människor, iaf stora delar av den, beroende av alkohol. Nu menar jag inte alkoholism eller att vi måste dricka varje kväll utan för att våga. Varför måste vi dricka för att komma till skott?
Jag menar inte att jag är bättre än någon annan. Men det krävs ibland, eller relativt ofta, alkohol för att få med sig en tjej hem, det krävs alkohol för att sitta och snacka "manssnack", det krävs alkohol för att släppa på sina begär i sängkammaren, det är när man är full fyllesmset skickas, det är när alkohol flödar genom kroppen vi dansar eller slåss på dansgolvet, det är först när vi har alkohol i blodet vi törs "leva".
Det är precis som vi går in i ett läge där vi inte behöver ta ansvar längre, morgondagen försvinner och kroppen släpper fram det som är vi (och ibland det som inte är vi).
Vad hände med att be om telefonnumret från tjejen i kassan på ICA, eller att förklara att man faktiskt gillar sex i latexkostym och boll i munnen, när slutade man dansa nykter, valde att inte slåss för att det är fel. Var gick det fel?
Jag kommer ihåg discot på mellanstadiet då man gick fram till tjejen i andra sidan rummet, gick igenom alla hennes kompisar och med alla killar visslandes i bakgrunden frågade man om en dans. När fan blev jag feg? När blev jag rädd för att misslyckas?
I morgon är det lördag, bara som info. Eller nu är det ju faktiskt lördag:) Skål!
Jag menar inte att jag är bättre än någon annan. Men det krävs ibland, eller relativt ofta, alkohol för att få med sig en tjej hem, det krävs alkohol för att sitta och snacka "manssnack", det krävs alkohol för att släppa på sina begär i sängkammaren, det är när man är full fyllesmset skickas, det är när alkohol flödar genom kroppen vi dansar eller slåss på dansgolvet, det är först när vi har alkohol i blodet vi törs "leva".
Det är precis som vi går in i ett läge där vi inte behöver ta ansvar längre, morgondagen försvinner och kroppen släpper fram det som är vi (och ibland det som inte är vi).
Vad hände med att be om telefonnumret från tjejen i kassan på ICA, eller att förklara att man faktiskt gillar sex i latexkostym och boll i munnen, när slutade man dansa nykter, valde att inte slåss för att det är fel. Var gick det fel?
Jag kommer ihåg discot på mellanstadiet då man gick fram till tjejen i andra sidan rummet, gick igenom alla hennes kompisar och med alla killar visslandes i bakgrunden frågade man om en dans. När fan blev jag feg? När blev jag rädd för att misslyckas?
I morgon är det lördag, bara som info. Eller nu är det ju faktiskt lördag:) Skål!
Rekord!
Idag var det nytt bloggrekord i antalet unika besökare. Dvs. antalet besökare från olika IP-adresser!
Jag gillar det också!
Sjuka tankar, konstiga texter från en pojkesomvägrarblirstor.
Jag gillar det också!
Sjuka tankar, konstiga texter från en pojkesomvägrarblirstor.
Då blev det djupt igen då!
Man kan få uppenbarelser. Man kan se saker med andra ögon. Man lär sig hitta sig själv. Ibland ser man något att sträva efter, ibland något att förakta. Man träffar människor man vill likna, egenskaper att ta efter. Man möter människor man inte vill likna, egenskaper att inte söka efter.
Man kan sätta upp mål för sig själv. Det är viktigt att härma. Det är inget fel med det. Man kan se sig själv i andra och deras bra egenskaper. Det är som en spegelbild som man helt plötsligt ser och gillar. Så där vill jag också att andra ska se mig, precis så som jag ser på.
Ibland är det jobbigt att se saker med nya ögon. Man iaktar och läser in så det blir jobbigt. Man lär sig och tar med sig. Jag gillar det. Jag gillar att ta med mig och lära. Jag gillar att jag ser mig själv, och jag gillar att jag försöker tänka på hur du ser på mig.
Det handlar inte om att bli någon man inte är. Det handlar om att se sig själv i andra. Ta med sig lite av varje människa och se det i sig själv. Man slutar aldrig lära, man slutar aldrig utveckla sig själv. Det vore samma sak som att bara sätta sig ner i ett mörkt rum och vänta på liemannen.
Den kloke lär av sina misstag, den vise lär av andras misstag. Jag gillart!
Man kan sätta upp mål för sig själv. Det är viktigt att härma. Det är inget fel med det. Man kan se sig själv i andra och deras bra egenskaper. Det är som en spegelbild som man helt plötsligt ser och gillar. Så där vill jag också att andra ska se mig, precis så som jag ser på.
Ibland är det jobbigt att se saker med nya ögon. Man iaktar och läser in så det blir jobbigt. Man lär sig och tar med sig. Jag gillar det. Jag gillar att ta med mig och lära. Jag gillar att jag ser mig själv, och jag gillar att jag försöker tänka på hur du ser på mig.
Det handlar inte om att bli någon man inte är. Det handlar om att se sig själv i andra. Ta med sig lite av varje människa och se det i sig själv. Man slutar aldrig lära, man slutar aldrig utveckla sig själv. Det vore samma sak som att bara sätta sig ner i ett mörkt rum och vänta på liemannen.
Den kloke lär av sina misstag, den vise lär av andras misstag. Jag gillart!
Sorglig jävla dynga
Det finns musik, film och litteratur som man kan kalla för just sorglig jävla dynga. Vissa artister, manusförfattare och författare verkar ibland vara sorgliga jävla typer som bara ser allt skit som händer och har valt olyckan framför allt annat.
Men det finns något otroligt vackert också. När man själv känner sig som en sorglig jävla typ så finns det något vackert med det. Det känns som man bondar, det känns som en låtsaskompis som vet precis hur man sätter ord på känslor. Det är precis som att man inte är själv. Det finns andra också.
Man är öppen för sån jävla dynga, man har öppnat receptorerna för att ta in det som faktiskt sägs i låttexter, dialoger eller bokrader. Och det är otroligt vackert. Helt plötsligt byter låtar, filmer och böcker något helt annat att bjuda på. Det finns något bakom själva musiken, actionscener eller böcker om Mötley Crue. Det är en helt ny värld som öppnas och jag gillar det.
Den sorgliga jävla dyngan kan faktiskt vara vacker.
Men det finns något otroligt vackert också. När man själv känner sig som en sorglig jävla typ så finns det något vackert med det. Det känns som man bondar, det känns som en låtsaskompis som vet precis hur man sätter ord på känslor. Det är precis som att man inte är själv. Det finns andra också.
Man är öppen för sån jävla dynga, man har öppnat receptorerna för att ta in det som faktiskt sägs i låttexter, dialoger eller bokrader. Och det är otroligt vackert. Helt plötsligt byter låtar, filmer och böcker något helt annat att bjuda på. Det finns något bakom själva musiken, actionscener eller böcker om Mötley Crue. Det är en helt ny värld som öppnas och jag gillar det.
Den sorgliga jävla dyngan kan faktiskt vara vacker.
Fram och tillbaka
2007 var ett år där mycket hände. Jag fick börja med att åka tillbaka till Finland i mellandagarna för att hjälpa till med byten och återköp samt att bygga om butiken till "normalläge" Det var faktiskt en rolig tid. Jag gjorde bort mig många gånger när jag talade i telefon och glömde bort att de flesta faktiskt kan svenska. Jobbigt läge!
Under våren 2007 kom den första tiden för mig där jag började känna efter. Jag jobbade och tyckte livet kring det var kul. Men jag hade tröttnat på att bo i Karlstad. Långt ifrån vänner och familj. Jag hade nya vänner och bra vänner men det blir aldrig på samma sätt. Och dom som man har haft nära hela livet är helt plötsligt inte så nära. Man saknar. Men man försöker att inte tänka mer på det och man kämpar på. Man förtränger det man känner och lurar sig själv att allt bara är bra. Jag visste att jag var grym på mitt jobb och det räckte.
Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta i våran sommarstuga på sommaren och känna att här vi jag vara mer, fler gånger än bara några veckor på sommaren. Jag kommer ihåg att jag hade börjat prata om att jag ville flytta hem. Jag hade t.om. börjat fundera på att det kanske kan vara värt att byta jobb för det.
Efter semester 2007 kom jag tillbaka till Karlstad med inställningen att det var dags att börja röra sig, tänka på refrängen och börja fokusera på vad som är viktigt i livet. Alltså inte bara jobbet.
Jag tror det var första veckan efter semestern. Min chef ringde och utan att jag hade fattat det så var det bestämt.
2 veckor på Island i oktober
5 veckor i Göterborg oktober och november
resterande tid på Island fram till jul
Så gick det med de tankarna.
Under våren 2007 kom den första tiden för mig där jag började känna efter. Jag jobbade och tyckte livet kring det var kul. Men jag hade tröttnat på att bo i Karlstad. Långt ifrån vänner och familj. Jag hade nya vänner och bra vänner men det blir aldrig på samma sätt. Och dom som man har haft nära hela livet är helt plötsligt inte så nära. Man saknar. Men man försöker att inte tänka mer på det och man kämpar på. Man förtränger det man känner och lurar sig själv att allt bara är bra. Jag visste att jag var grym på mitt jobb och det räckte.
Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta i våran sommarstuga på sommaren och känna att här vi jag vara mer, fler gånger än bara några veckor på sommaren. Jag kommer ihåg att jag hade börjat prata om att jag ville flytta hem. Jag hade t.om. börjat fundera på att det kanske kan vara värt att byta jobb för det.
Efter semester 2007 kom jag tillbaka till Karlstad med inställningen att det var dags att börja röra sig, tänka på refrängen och börja fokusera på vad som är viktigt i livet. Alltså inte bara jobbet.
Jag tror det var första veckan efter semestern. Min chef ringde och utan att jag hade fattat det så var det bestämt.
2 veckor på Island i oktober
5 veckor i Göterborg oktober och november
resterande tid på Island fram till jul
Så gick det med de tankarna.
Nu är det fredag för Johan
Johan är killen som en fredag börjar ringa runt. Han letar efter några vänner som vill festa. Han är väl medveten om att en fest slutar inte på lördagen. Han har nu lärt känna sig själv och vet om att festen fortsätter i värsta fall in på söndagen. Han har hela veckan varit fast besluten om att denna helg blir en nykter helg. Han tycker att hjärtat slår dubbel slag och att levern värker (ett konstigt talesätt). Nu är det fredag, helt annan känsla i kroppen. Oövervinnerlig, stark och det är klart det ska till lite bus ikväll.
Till en början är inte allt snack om tjejer, slagsmål och idiotiska saker som hände förra helgen inte så inbjudande. Det känns konstigt att prata om det på avstånd. Ganska snabbt faller Johan in i snacket. Härjar och pratar om tjejer som troféer trots att han själv egentligen inte är intresserad av det. Efter några öl så blir Johan ganska tuff han också. Ikväll då jävlar ska det bli åka av hör han sig själv säga. Ölen och spriten gör att Johan kan släppa på sina demoner för en stund och låtsas som att allt är bra och han är lika oövervinnerlig som alla andra. I snabb takt förvinner alla tankar på konsekvenser och moraliska värderingar.
Han är väl medveten om att kontrollen på sig själv försvinner med ölenresterna som pissas ut. Han är väl medveten om vilka risker han tar. Men just i detta nu finns det inget som lämnas åt slumpen. Eller så lämnas allt åt slumpen, vad som helst kan hända. Kontrollen lilka långt borta som en förlist satellit.
Johan är inte den där coola killen som står upp för sig själv. Han blir tuff och kaxig i fyllan. Men det är egentligen inte han. Han är den där som egentligen håller sig lite på avstånd när det krisar. Men utåt så låter det. Utåt sett så är han något av en falsk bandit. Det Johan är rädd för är att visa sig svag eller vek. Det Johan inte tänker på är att alla gillar honom ändå. De gillar nog honom bättre när han inte försöker. Ingen skulle heller döma Johan om han var ledsen. Alla skulle tycka att det var ok. Det skulle vara ok. För när Johan är Johan är han en väldigt bra kille.
Skön bekräftelse
Idag samtalade jag med en vän. Jag väljer ordet samtala för jag hade redan bestämt mig för att stå för mig själv och inte gömma mig. I vanliga fall är det lätt att bara prata på och låtsas. Men nu hade jag bestämt mig. Därför ordvalet samtala.
Vi pratade ganska länge och jag fick chansen att berätta om mitt liv. Ska inte gå in på det nu men det som kändes skönt vara känslan av att just inte gömma sig. Att vara ärlig och berätta att den vanliga Tomas har en paus men är snart tillbaka.
Det var befriande. Det som var mest befriande var just det att det inte var så farligt. Svaret och reaktionen var nästan obefentlig. Det enda jag fick höra var att du är en bra person, du behöver inte försöka. Var bara dig själv så kommer allt lösa sig. Det är inte farligt.
Så ett steg i precis rätt riktning.
Vi pratade ganska länge och jag fick chansen att berätta om mitt liv. Ska inte gå in på det nu men det som kändes skönt vara känslan av att just inte gömma sig. Att vara ärlig och berätta att den vanliga Tomas har en paus men är snart tillbaka.
Det var befriande. Det som var mest befriande var just det att det inte var så farligt. Svaret och reaktionen var nästan obefentlig. Det enda jag fick höra var att du är en bra person, du behöver inte försöka. Var bara dig själv så kommer allt lösa sig. Det är inte farligt.
Så ett steg i precis rätt riktning.
Ett demonkrig med mig som segrare
Jag har en tro, en förhoppning om något stort. Jag har haft en önskan. Jag har i mig själv byggt upp en tro på ödet och den stora kärleken. Jag har inte letat, jag har hela tiden vetat att den kommer till en när man som minst anar det. Den där stora kärleken som bara finns på film annars. Jag har velat tro på den. Den där känslan som tar en bortom de annars tråkiga och grå stigar man slingrar sig fram igenom. Den där känslan som de flesta säger inte existerar, och om den gör det är den bara där för en kort stund för att överlappa till ett tråkigt vardagsliv. Jag har velat tro på det riktiga, ärliga.
Någonstans tappade jag all tro. Jag slutade tro på mig själv. Verklighetens hets kom ikapp. Jag började tappa min tro och såg allt skit istället. Jag såg bara trasiga förhållanden, det svarta som svek och lögner för med sig. Jag såg bara det svarta i romantiska komedier. Jag blundade för det vackra. Jag valde att sluta tro. Jag blev någon jag inte är. Det mörka började vinna över det goda. Nederlagen blev inte ett steg på vägen det blev det avgörande, definitiva. Jag såg svart på världen. Det är en lång process inom en. Att svärta ner sig själv med negativitet, trasig själ och bli vän med sina demoner tar tid.
Jag är bättre än så. Jag vet vad jag vill, jag vet hur jag vill ha det. Världen är en bättre plats än så. Jorden snurrar lite lättare kring sin axel när jag ser det som en lyx att vakna varje morgon. Med mina naiva tankar om livet och kärleken. Det är jag.
Jag kommer vissa stunder tappa all tro igen, jag kommer gå ner mig och skaka hand med demonerna men jag är starkare än dom och kommer resa mig igen. Kvar ligger demonerna, står upp gör jag. Jag gör mig redo för en ny rond, jag vet att jag kommer stå som segrare igen. Jag vet att det goda alltid vinner över det onda. Det har det alltid gjort och kommer alltid att göra. Det står jag för. Det är jag.
Stå upp som en riktig man!
Jag har vaknat upp av smaken av sandpapper och gammal öl. Jag har vaknat upp och känt mig som en nyknullad hora som fått pengarna kastat i ansiktet. Jag har känt behovet av att dämpa, att läka. Jag har vaknat upp och tänkte vem fan vill kolla på film och dricka cola när man kan ta en öl och fortsätta livets väg. Jag har vaknat upp naken på ett golv med en flaska whisky bredvid mig och blivit arg över att jag spillt. Jag har vaknat upp och varit arg, aldrig mer. Jag har valt det själv, allt är ett val. Jag har valt den lätta vägen. Jag har medvetet gjort valet att vilja vakna upp i rännstenen. Jag har vaknat upp och känt avsky för mig själv. Jag har lärt mig gilla ångesten, jag har blivit ett med allt skit.
Det är nog nu! Jag är större och bättre än så. Hur ont det än gör, hur många tårar jag än ska spilla, hur mycket jag än ska skriva så är jag bättre än så. Jag är bättre än så. Ingen annan än jag är bättre på att vara jag. Den riktiga jag, inte han som ränner runt bland lögner och svek. Svek mot sig själv. Jag vet inte om jag förtjänar men jag ska mig rätten till att bli jag!
Nu räcker det!
Det är nog nu! Jag är större och bättre än så. Hur ont det än gör, hur många tårar jag än ska spilla, hur mycket jag än ska skriva så är jag bättre än så. Jag är bättre än så. Ingen annan än jag är bättre på att vara jag. Den riktiga jag, inte han som ränner runt bland lögner och svek. Svek mot sig själv. Jag vet inte om jag förtjänar men jag ska mig rätten till att bli jag!
Nu räcker det!
Morfar
Jag tog en promenad i morse. Det var på något sätt skönt att det var slut på kaffe. Det är vinter, höstens korta, intensiva tid är förbi. Jag mötte en man, en äldre herrre som det heter, som bar på en utsliten, återanvänd, Konsumkasse. Färgen hade börjat flagna bort. Undrar hur många gånger han har tagit upp den ur samma låda, lagt den i samma ficka och gått till affären. Jag lovar att i hans innerficka eller kanske fickan på skjortan under täckjackan ligger en kam. Äldre herrar bär alltid med sig en kam. Jag vet inte ens om de går att köpa längre.
Jag kom och tänka på min morfar. Min morfar lärde mig att cykla. Vid de, för mig, stora backarna vid Konsums lastningscentral. Han gav sig inte. Jag kommer ihåg morfar i bastun på badhuset, han höll ut mycket längre än mig. Jag minns hans kam, hur han kammade sig under hårtorken på badhuset. Vi brukade simma en gång i veckan. Peter tog över senare. Jag minns honom vid köksbordet, hur imponerad jag var av honom när han rakade sig. Jag minns min morfar mycket. Jag minns att vi hade med oss en flaska whisky en gång när han fyllde år. Vi delade på den vid hans köksbord, bara han och jag. Jag minns att vi talade om kärleken. Jag minns inte vad vi kom fram till. Mina ögon vattenfylls lite, jag saknar min morfar.
Jag minns hur han aldrig av upp. Han simmade inte lika långa sträckor men han simmade. Jag väljer att minnas honom med tårar i ögonen men av glädje. Livet har sin gång. Morfar hade sin gång. Jag tror han ligger och plaskar just nu, med nya krafter och ser på sina barnbarn med stolthet.
Jag kom och tänka på min morfar. Min morfar lärde mig att cykla. Vid de, för mig, stora backarna vid Konsums lastningscentral. Han gav sig inte. Jag kommer ihåg morfar i bastun på badhuset, han höll ut mycket längre än mig. Jag minns hans kam, hur han kammade sig under hårtorken på badhuset. Vi brukade simma en gång i veckan. Peter tog över senare. Jag minns honom vid köksbordet, hur imponerad jag var av honom när han rakade sig. Jag minns min morfar mycket. Jag minns att vi hade med oss en flaska whisky en gång när han fyllde år. Vi delade på den vid hans köksbord, bara han och jag. Jag minns att vi talade om kärleken. Jag minns inte vad vi kom fram till. Mina ögon vattenfylls lite, jag saknar min morfar.
Jag minns hur han aldrig av upp. Han simmade inte lika långa sträckor men han simmade. Jag väljer att minnas honom med tårar i ögonen men av glädje. Livet har sin gång. Morfar hade sin gång. Jag tror han ligger och plaskar just nu, med nya krafter och ser på sina barnbarn med stolthet.
Gräva en grop
Det är han som alltid står rak i ryggen. Det är han, den bekymmerslösa varelsen, i värld fylld av bekymmer. Det är han som alltid svarar det är okej. Det är han som låter sina tankar trängas djupare in i själen. Det är han som aldrig säger nej. Det är han som låter andra inget veta. Det är han som spacklar sig full av påklistrade leenden och glitter runt ögonen. Det är han som aldrig gråter. Det är han som aldrig släpper in.
Det är för honom ryggen kroknar. Det är för honom bekymmer blir till vardag. Det är för honom okej är trasigt. Det är för honom själen slocknar. Det är han som tappar sin identitet. Det är han som tror att ingen vet. Det är för honom kindmusklerna dör och ögonen slocknar. Det är han som gråter i tystnad när ingen hör. Det är han som står själv.
Det är först då han förstår, lär sig och tar sig vidare.
Det är för honom ryggen kroknar. Det är för honom bekymmer blir till vardag. Det är för honom okej är trasigt. Det är för honom själen slocknar. Det är han som tappar sin identitet. Det är han som tror att ingen vet. Det är för honom kindmusklerna dör och ögonen slocknar. Det är han som gråter i tystnad när ingen hör. Det är han som står själv.
Det är först då han förstår, lär sig och tar sig vidare.
Att skylla ifrån sig
"Jag anklagar äcklen som hänger som kondylomklasar vid bolaget kvart i tio. Det är deras fel, deras äckliga schäferhundars fel. Socialkärringarnas fel är det också, om inte annat för att deras bidrag, som är min rättighet, aldrig räcker och Kronofogden som jagar mig som är skyldig dem 30 000 spänn men samtidigt släpper miljonärerna ur landet."
Utdrag ur en ganska positiv bok av Marcus Birro
Utdrag ur en ganska positiv bok av Marcus Birro
Knivigt i lobbyn
Mitt första härliga minne från Karlstad var när Peter och en kompis till honom kom för att hälsa på en helg. Vi hade bestämt oss för att pela poker på kvällen som förfest innan krogar skulle raseras. Jag bodde i en lägenhet som företaget hyrde, en liten lägenhet utan plats för förfest. Jag bestämde mig för att låna med stolar från jobbet. Vi var 7-8 st som skulle spela. Jag kommer ihåg när jag lastade stolarna i min dåvarande bil, en Volvo kombi, så kom vaktbolaget och gjorde hemgångskontroll. Jag hade 4 st stolar utan kvitto med mig ut på baksidan. Det kom ett ganska roligt mail på måndagen från min chef som undrade hur jag tänkte som ny butikschef när jag hade börjat med att tömma lunchrummet på möbler, var skulle detta sluta?
Jag hittade, med hjälp av Daniel en bra lägenhet med samma avstånd till city som till jobbet. Jag trivdes där. Det kändes kanon, stor tvåa med rejäl balkong. När till både affären men främst till pizzerian. Ett riktigt hak, tror dom sålde fler halvljumska, avslagna stora stark än pizzor. Jag blev ganska snabbt kompis med serben som jobbade där. Vi kunde stå och prata fotboll så pizzan blev kall innan jag kom hem. Jag gillade honom, han var nöjd över att få bo i Sverige och kalla sig svensk men det gick inte en enda dag då han inte saknade sitt hemland.
Det började ryktas om Top-Toys intåg i Finland. Det skulle innan jul öppnas 3 st Toys butiker och många BR-butiker. Jag tyckte det lockade. Jag har ju varit med förrut och det skulle ju vara kul att få se Finland och bygga butik. Jag och en vän från aspirantskolan pratade ihop oss och övertalade våran chef att vi behövs verkligen i Finland och det är bra för våran utveckling. När man verkligen vill något är övertalningsförmågan ganska bra. Sagt och gjort, nu var det bestämt. Det skulle bli nästan tre månader i Finland. 4 veckor under hösten och två månader i Tammerfors i november och december. Det blev en riktigt rolig tid med mycket minnen. Jag kommer framför allt ihåg en kväll när vi jobbat och kom "hem" till hotellet igen. Det vara stora metalldetektorer i lobbyn. Vi gick in som vanligt och blev snabbt varse om att vi hade knivar på oss. Vilket vi så klart hade, kartongknivar. Men det brydde sig inte vakterna om. Det var nån EU-konferens i stan, där stod vi i Toyskläder med skägget i brevlådan. Snabbt ner i bastun med några olut och förhoppning på att få se en full minister var hög. Men icke, dom är duktiga på att inte synas bland folket dom där, eller så hade dom helt enkelt nåt bättre för sig.
Det började nu vankas mot julen 2006.
Sista minnet från Karlstad är en galen natt i ett snöigt Karlstad. Det var fullt snöbollskrig utanför porten och det kändes verkligen som sista natten i Värmland. En sån där kväll man aldrig vill ta slut. Jag minns hur jag skrattade, liggandes i en snödriva med massor av snö innanför jackan. Dagen efter, lite bakis, var jag faktiskt vemdig. Det kändes inte så bra som det borde. Jag hade faktiskt gillat Karlstad. Men nu skulle jag få flytta hem. Jag ville inte riktigt känna efter.
Jag hittade, med hjälp av Daniel en bra lägenhet med samma avstånd till city som till jobbet. Jag trivdes där. Det kändes kanon, stor tvåa med rejäl balkong. När till både affären men främst till pizzerian. Ett riktigt hak, tror dom sålde fler halvljumska, avslagna stora stark än pizzor. Jag blev ganska snabbt kompis med serben som jobbade där. Vi kunde stå och prata fotboll så pizzan blev kall innan jag kom hem. Jag gillade honom, han var nöjd över att få bo i Sverige och kalla sig svensk men det gick inte en enda dag då han inte saknade sitt hemland.
Det började ryktas om Top-Toys intåg i Finland. Det skulle innan jul öppnas 3 st Toys butiker och många BR-butiker. Jag tyckte det lockade. Jag har ju varit med förrut och det skulle ju vara kul att få se Finland och bygga butik. Jag och en vän från aspirantskolan pratade ihop oss och övertalade våran chef att vi behövs verkligen i Finland och det är bra för våran utveckling. När man verkligen vill något är övertalningsförmågan ganska bra. Sagt och gjort, nu var det bestämt. Det skulle bli nästan tre månader i Finland. 4 veckor under hösten och två månader i Tammerfors i november och december. Det blev en riktigt rolig tid med mycket minnen. Jag kommer framför allt ihåg en kväll när vi jobbat och kom "hem" till hotellet igen. Det vara stora metalldetektorer i lobbyn. Vi gick in som vanligt och blev snabbt varse om att vi hade knivar på oss. Vilket vi så klart hade, kartongknivar. Men det brydde sig inte vakterna om. Det var nån EU-konferens i stan, där stod vi i Toyskläder med skägget i brevlådan. Snabbt ner i bastun med några olut och förhoppning på att få se en full minister var hög. Men icke, dom är duktiga på att inte synas bland folket dom där, eller så hade dom helt enkelt nåt bättre för sig.
Det började nu vankas mot julen 2006.
Sista minnet från Karlstad är en galen natt i ett snöigt Karlstad. Det var fullt snöbollskrig utanför porten och det kändes verkligen som sista natten i Värmland. En sån där kväll man aldrig vill ta slut. Jag minns hur jag skrattade, liggandes i en snödriva med massor av snö innanför jackan. Dagen efter, lite bakis, var jag faktiskt vemdig. Det kändes inte så bra som det borde. Jag hade faktiskt gillat Karlstad. Men nu skulle jag få flytta hem. Jag ville inte riktigt känna efter.
En stalkers mardröm
Jag gillar när man hör människor förfölja en. Det går inte att smyga längre. Det låter som kex krossa för varje fotsteg som tas. Det knastar isigt slask för varje steg man tar. Man ser människor stå och trycka bakom knuten, andningen hörs inte men den syns, Det ser ut som någon står och tjuvröker bakom containers men det är bara andningen som numera förvandlas till rök. Ingenting är längre döljbart. Den lilla mängden snö har förvandlats till is. Varenda bil kryper fram och de som inte gör det kommer försent. Det lyser upp, gatubelysningen speglas i den frysta vita sörjan och skäner ljus på den annars mörka årstiden. Hösten är passé, det är vinter. Det är på riktigt.
Jag gillar att basta, idag blir det både badminton och bastu. Ska jag klara 90 kilos gränsen innan all julmat ska sugas ner och lägga sig bomull på hjärtat finns det ingen tid att spilla.
Jag väljer röd t-shirt, tjurar blir arga (myt) och förhoppningsvis skänker det rädsla till en annan harmlös motståndare. Ska jag spela med vänstern idag?
Jag gillar att basta, idag blir det både badminton och bastu. Ska jag klara 90 kilos gränsen innan all julmat ska sugas ner och lägga sig bomull på hjärtat finns det ingen tid att spilla.
Jag väljer röd t-shirt, tjurar blir arga (myt) och förhoppningsvis skänker det rädsla till en annan harmlös motståndare. Ska jag spela med vänstern idag?
En medelmåtta precis som du
Jag såg mig själv i ett skyltfönster idag. Ni vet när det är mörkt ute och man syns ganska tydligt. Jag var tvungen att stanna och titta. Jag såg en rakryggan kille med snygga vinterskor i snöblasket. Mössan lite coolt nerdragen och ett skägg lika vildvuxet som en fridlyst skog. Händerna i fickorna i en grymt snygg vinterjacka. För en stund kände jag mig jävligt het. Bra Tomas, tänkte jag högt för mig själv....
Det sitter två stycken hubbabubbatuggande tonåringar mitt emot. Jag försöker att inte lyssna men det är omöjligt då dom verkar tro att dom är på en Rihannakoncert. Hur gör dom, tuggar, dricker, äter och pratar samtidigt. Det verkar som att läraren är dum i huvudet. Jag skrattar till och kommer ihåg att det va så, lärarna var faktiskt dumma i huvudet som inte förstod något.
I hissen står en man och tittar ner. Han ser vilsen ut. Han har lång rock, stickade vantar och perfekt kammat hår. Ska han köpa julklappar? Han verkar vara hitsänd av någon. Kanske av en fru där hemma som har sett något i något av alla regnskogsskövlande reklamblad som dimper ner i dessa fridens tider.
På gatan springer en dam förbi. Trettioårsåldern. Sånt där fräckt headset i örat och pratar vilt. Jag hinner inte uppfatta men jag garanterar att det ligger en Iphone 4S i fickan som via blåtand är kopplad till hennes mobil. Hon har en kappa med stort skärp runt, ingen mössa och höga stövlar. Hon verkar stressa. Hon kanske ska hem för att se till så att ingen av hennes designvaser står fel. Hon verkar jobba som nån typ av säljare.
Parkeringen bredvid min står en ny Audi Q7. Jag hinner bara med att tänka, stackars jävel. Snart går bensinpriset upp ännu mer och räntan sticker. Då får nån annan köpa din bil på rea efter jul.
…då det plötsligt slog mig. Jag är, precis som alla andra, en medelmåtta, en i mängden. Och vad är det för fel med det? Inte ett jävla skit. Det är helt perfekt!
Dagboksutdrag, nån solig sommardag
Det är jobbigt att det är morgon. Det känns tungt att solens strålar pressar sig igenom persiennerna. Har jag vaknat, är jag vaken eller sover jag? Jorå vaken är jag allt. Varför kan det inte regna idag, varför kan det inte vara så grått och jävligt idag? Det är morgon och man ska borsta tänderna. Det är ljust i lägenheten vilket gör det svårare att dölja sig för spegeln. När man borstar tänderna måste man nämligen möta sig själv. Dagens första möte med en annan person. Dagens första kollision.
Telefonen ringer, en god vän. Kan inte svara, har inget att säga. Vill inte bli störd i att inte göra något alls. Det har blivit jobbigt att hålla fasaden uppe. Det är inte lika lätt att sminka på sig sitt leende likt Jokern i Batman. Vet inte när det brister. Känner bara att jag inte vill vara i vägen för andras skratt. Vill inte vara den som drar ner andra i skiten. Jag vet att alla andra har det roligare när jag inte är med. Varför ringer det ens till mig? Jag sätter på ljudlöst, då slipper jag höra att det ringer samt att folk tror säkert jag är upptagen med något roligare än att prata med dem. Dem skulle bara veta att jag sitter här och inte orkar med någonting alls.
Hela dagen passerar utan att jag har en aning om vad som hänt. Jag kan inte ens redogöra för mina tankar. Det enda jag vet är att jag är vilsen i min egen existens.
I morgon är en ny dag och då ska jag välkomna solens strålar.
Fotboll berör
Jag gillar verkligen skadeglädjen som sprider sig i kroppen. Jag tycker verkligen om det på riktigt. Två lag från Manchester utslagna ur Champions League. Jag är glad för det för det är två lag som gör det svårare för mitt lag att vinna, det är en känsla att man inte vill att det ska gå bra för sin fiende.
Jag lider samtidigt med dess fans, framför allt Uniteds fans. Jag vet hur det känns, den där tomheten som infaller, den där känslan av att allt är slut. Det försvinner med tiden, kanske till nästa match. Det är precis detta som kan hända oss som har valt, frivilligt eller ej, att hålla på lag som "garanterar" segrar mot sämre motstånd. Det finns inget att vinna i sådana här matcher. Man har allt i egna händer och det finns bara förlorare. Hur mycket United än hade vunnit med så hade det varit ett fiasko att bara satt sig själv i den här sitsen. Alltså glädjen, den riktiga, går inte att nå. Nu förlorade dom, solklart, med en tränare som gjorde sjuka byten och spelare som inte verkade bry sig (De hade färre löpmeter än Basel, trots underlag hela matchen). United åker ut som förlorare, inte pga någon domare, inte pga något tur mål, utan för att dom inte var bättre.
Jag lider verkligen med Uniteds fans (Hade det varit Liverpool hade jag skrattat mig till sömns). Den tomheten, den bittra tystnaden och oförmågan att blicka framåt ger sig.
Jag gläds verkligen med Basels fans. De hade allt att vinna och de tog chansen. De får känna av den enda sanna glädjen ikväll, den totala lyckan, den fullständigt euforiska känslan.
Fotboll berör, fotboll känns, fotboll ger och den tar.
Jag lider samtidigt med dess fans, framför allt Uniteds fans. Jag vet hur det känns, den där tomheten som infaller, den där känslan av att allt är slut. Det försvinner med tiden, kanske till nästa match. Det är precis detta som kan hända oss som har valt, frivilligt eller ej, att hålla på lag som "garanterar" segrar mot sämre motstånd. Det finns inget att vinna i sådana här matcher. Man har allt i egna händer och det finns bara förlorare. Hur mycket United än hade vunnit med så hade det varit ett fiasko att bara satt sig själv i den här sitsen. Alltså glädjen, den riktiga, går inte att nå. Nu förlorade dom, solklart, med en tränare som gjorde sjuka byten och spelare som inte verkade bry sig (De hade färre löpmeter än Basel, trots underlag hela matchen). United åker ut som förlorare, inte pga någon domare, inte pga något tur mål, utan för att dom inte var bättre.
Jag lider verkligen med Uniteds fans (Hade det varit Liverpool hade jag skrattat mig till sömns). Den tomheten, den bittra tystnaden och oförmågan att blicka framåt ger sig.
Jag gläds verkligen med Basels fans. De hade allt att vinna och de tog chansen. De får känna av den enda sanna glädjen ikväll, den totala lyckan, den fullständigt euforiska känslan.
Fotboll berör, fotboll känns, fotboll ger och den tar.
Karlstad, en fantastisk stad med vackra människor
Jag kom till Karlstad med ett öppet sinne. Jag hade inte haft tid att varken oroa mig eller skaffa mig förväntningar. Jag blev väl mottagen av Daniel. Daniel blev för mig en vän för livet. Vi blev snabbt vänner och jag kan egentligen aldrig säga att jag känt mig som hans chef. Vi fick en dialog där vi lärde av varandra. Det fantastiska med Karlstad är deras patriotism för sin stad och för Värmland. Det är det mest vänliga folk jag mött. Jag menar alla. När telefonen ringde kändes det som att man känt personen hela livet. Ofta fick man sig en genomgång om deras liv.
Karlstad som stad är underbar. Älven flyter igenom stadskärnan som ett band för livet. På vintern fryser den till is och den vita massan lyser upp himlen. Jag älskar verkligen Karlstad. Alla svenskar borde någon gång bo här och lära sig lite om medmänsklighet.
Nåväl. Det var oktober och julhandel. Vi jobbade på och jag kände att jag nu, äntligen, fick utlopp för min kreativitet och mina värderingar som ledare. Tiden bara flög förbi och julen kom. Jag kommer så väl ihåg mötet med min chef som kom förbi på ett sista julbesök innan det nya året skulle ta fart. Jag vet att jag kvällen innan inte kunde sova och att jag åkte till jobbet klockan ett på natten för att säkerhetställa att allt skulle vara bra när han kom. Det är en jobbig känsla i kroppen när ens chef ska komma och man är ny. Man blir liksom aldrig riktigt nöjd.
Väl på plats började han med att berätta vilken bra injektion jag hade varit för butiken och att resultatet aldrig hade varit bättre. Tack vare mig. Jag kunde inte riktigt ta in den goda kritiken jag fick. Han ställde direkt frågan om jag ville ha butiken, om jag ville flytta hit och se det som mitt. Min oro växte direkt och hur skulle jag kunna berätta det för Daniel. Jag som bara skulle hit för en kort tid och sedan vidare till Örebro. Hur skulle våran relation bli? Daniel trodde säkert att det skulle vara hans butik direkt efter jul.
Jag valde att tacka ja. Jag valde det, steg rakt in i en värld som jag inte visste något om. Jag skulle bli Karlstadbo och ta mitt pick och pack och flytta. Jag tvivlade aldrig på min kunskap eller om jag var värdig det, det visste jag. Efter att ha pratat med Daniel och berättat allt för honom kändes det bra. Han tyckte att det var rätt på alla sätt och vis. Daniel är nåt att hålla sig i när stormen viner.
2006 var året jag blev Karlstadbo och butikschef. Jag hade klarat mitt mål på fem år med råge och jag vet hur stolt jag var när jag satt i soffan på julafton och berättade om mina färdigheter. 2006 blev året då livet i kappsäck började.
Karlstad som stad är underbar. Älven flyter igenom stadskärnan som ett band för livet. På vintern fryser den till is och den vita massan lyser upp himlen. Jag älskar verkligen Karlstad. Alla svenskar borde någon gång bo här och lära sig lite om medmänsklighet.
Nåväl. Det var oktober och julhandel. Vi jobbade på och jag kände att jag nu, äntligen, fick utlopp för min kreativitet och mina värderingar som ledare. Tiden bara flög förbi och julen kom. Jag kommer så väl ihåg mötet med min chef som kom förbi på ett sista julbesök innan det nya året skulle ta fart. Jag vet att jag kvällen innan inte kunde sova och att jag åkte till jobbet klockan ett på natten för att säkerhetställa att allt skulle vara bra när han kom. Det är en jobbig känsla i kroppen när ens chef ska komma och man är ny. Man blir liksom aldrig riktigt nöjd.
Väl på plats började han med att berätta vilken bra injektion jag hade varit för butiken och att resultatet aldrig hade varit bättre. Tack vare mig. Jag kunde inte riktigt ta in den goda kritiken jag fick. Han ställde direkt frågan om jag ville ha butiken, om jag ville flytta hit och se det som mitt. Min oro växte direkt och hur skulle jag kunna berätta det för Daniel. Jag som bara skulle hit för en kort tid och sedan vidare till Örebro. Hur skulle våran relation bli? Daniel trodde säkert att det skulle vara hans butik direkt efter jul.
Jag valde att tacka ja. Jag valde det, steg rakt in i en värld som jag inte visste något om. Jag skulle bli Karlstadbo och ta mitt pick och pack och flytta. Jag tvivlade aldrig på min kunskap eller om jag var värdig det, det visste jag. Efter att ha pratat med Daniel och berättat allt för honom kändes det bra. Han tyckte att det var rätt på alla sätt och vis. Daniel är nåt att hålla sig i när stormen viner.
2006 var året jag blev Karlstadbo och butikschef. Jag hade klarat mitt mål på fem år med råge och jag vet hur stolt jag var när jag satt i soffan på julafton och berättade om mina färdigheter. 2006 blev året då livet i kappsäck började.
Johan
Johan ställer sig i baren. Hänger så där som ska göra med sina sedlar väl synliga i ölspill och sockerlag. Söker bartenderns ögonkontakt samtidigt som han låter ögonen vila över alla spritflaskor som står i hyllan bakom likt en solnedgång under sommaren. Ser snabbt ut över folkhavet som alla står i startgroparna för ännu ett glas. Han funderar på en stor stark, lika bra att ta en sexa jäger på en gång. Känns ju meningslöst att behöva ställa sig i denna skara förlora och köa en gång till på kort tid. Plötsligt kommer det fram en blondin med höga stövlar, hårt sminkad kring ögonen och med för liten bh. Det är väl dags för oss att slå följe ikväll säger hon viskandes i Johans öra. Det är ju hon, tjejen från gymnasiet som alltid var lite för sig själv. Hon gick liksom obemärkt fram i korridorerna och svarade alltid korrekt på lärarens frågor utan att aldrig skryta. Det var henne man ville göra grupparbeten med. Hon var inte den tysta tjejen som alltid fick bästa betyg utan det var henne som ingen erkände som snygg och sexig men som alla i smyg tittade på. Hon såg alltid så där omedvetet sexig ut på morgonen, precis som att hon bara klätt på sig och tagit bussen. Vad har hänt med henne? Nu ser hon ut som dansarna i någon modern musikvideo. Johan säger med lagom arrogans att vi får väl se när kvällen närmar sig sitt slut. Men det var inte alls så han tänkte. Han visste att om han ville skulle han kunna sätta sig i en taxi och vara tillbaka på stan inom några timmar. Men det finns något som lurar i Johans huvud. Risken finns att han vaknar där nästa morgon, risken finns att han inte vaknar bredvid sin bästa kompis i morgon. Risken finns att dagen efter ångesten störs. Tjejen vände på klacken, såg sig om med det sexuella leendet som bara skrek ta mig. Johans öl och jäger kom som ett brev på posten, en jäger till. Det ingen annan visste, det som inte syntes bakom Johans självklara stil, var att han var livrädd. Han var livrädd för vad som kan hända. Kommer någon såras, kommer han själv såras, kommer ångesten bli ännu större.
Johan vaknade upp själv dagen efter, utan riktig koll på hur han kommit hem. Han stängde av telefonen, risken att någon kompis skall ringa är allt för stor. Idag är en dag för oss som vill vara själva tänkte han.
Det Johan inte visste var livets väg, det Johan var rädd för var att inte falla ur ledet av kontrollerbart kaos. Han var så rädd för att tappa kontrollen över sina handlingar att handlingarna blev okontollerbara. Det blev alltid lättare att tappa kontrollen än att behöva stå öga mot öga med modet och den egna identiteten.
En hyllning
Jag menar att expert inom genren idrott idag blir fegare och fegare. Jag tittar en del på div. idrott främst fotboll. Spelet går snabbare och snabbare och det är i varje match diskussioner hurvida de 4, ibland 6, domarna sköter sig. Det är alltid någon situation som går att diskutera. Trots 12 repriser i slow motion kan inte experter, både i studio och på plats, väldigt sällan säga om något är rätt eller fel. Man vågar inte säga vad man tycker och ibland känns det som att de inte vågar för risk att dom har fel. Domaren står på planen, tar ett beslut på en millisekund om det ska vara straff, bortdömt offside mål eller rött kort.
Stå upp, ha en åsikt om annat en trekantsspel på mittfältet eller löpningar bakom baklinjen. Ibland ska huvuden rulla.
Men Niklas Wikegård på TV4 (inkl. Canal Plus) är en fröjd att lyssna på. Han kan berömma, hänga ut och verkligen riva till i debatten. Det spelar ingen roll om det är domare, tränare eller spelare. Ingen annan som jag vet har vågat gått ut och sagt att det ibland är tacklingsmottagaren uppgift att skydda sig, ingen annan törs säga ifrån när domarna släpper solklara spelförstörande sekvenser. Men det är också samma kille som ger beröm, rosar och älskar att se en positiv snabb ishockey.
Fler Niklar Wikegård i rutan och det kommer blir om möjligt ännu bättre tv kring sport i detta land.
PS! Leif Boork hade jag ett svagt öga till innan han gav sig in i alla strider som fanns på sportmarknaden. Klanka ner på allt och alla ger det inte trovärdighet.
Frispråkighet är något det annars gråstänka skit i mig så skiter jag i dig och vill inte säga fel Sverige behöver.
Stå upp, ha en åsikt om annat en trekantsspel på mittfältet eller löpningar bakom baklinjen. Ibland ska huvuden rulla.
Men Niklas Wikegård på TV4 (inkl. Canal Plus) är en fröjd att lyssna på. Han kan berömma, hänga ut och verkligen riva till i debatten. Det spelar ingen roll om det är domare, tränare eller spelare. Ingen annan som jag vet har vågat gått ut och sagt att det ibland är tacklingsmottagaren uppgift att skydda sig, ingen annan törs säga ifrån när domarna släpper solklara spelförstörande sekvenser. Men det är också samma kille som ger beröm, rosar och älskar att se en positiv snabb ishockey.
Fler Niklar Wikegård i rutan och det kommer blir om möjligt ännu bättre tv kring sport i detta land.
PS! Leif Boork hade jag ett svagt öga till innan han gav sig in i alla strider som fanns på sportmarknaden. Klanka ner på allt och alla ger det inte trovärdighet.
Frispråkighet är något det annars gråstänka skit i mig så skiter jag i dig och vill inte säga fel Sverige behöver.
Han från Pretty Woman
Livet består av ett enda långt hissåkande. Vi åker upp och ner hela livet och stannar på olika våningar beroende på situationer i livet. De olika våningar är formade av vad psykologer kallar för sinnesstämningar. Det kan vara glädje, sorg, skratt, gråt, kärlek, hat osv. Ofta stannar inte hissen där vi vill, den har liksom sitt eget liv. Den tar oss mellan våningar, upp och ner konstant. Ibland stannar vi länge, ibland sur man förbi för korta besök. Ibland kan man till och med hoppa över våningar. Men vi stannar, alla människor, på alla de olika våningarna i olika skeenden i livet.
Vissa av oss kan tappa kontrollen, man hoppar över våningar. Man tar sig mellan våningarna utan att riktigt märka att man faktiskt varit på vissa av dom. Lite som att försöka hitta genvägar i en annan statiskt hiss som inte släpper någon förbi.
Det finns många människor som tappar kontrollen i hissen. Det finns de hissar som nödbromsen eller paniktelefonen inte fungerar i. Någon använder den där telefonen som andra bara skådar och ser som en rolig detalj. Någon annan använder alarmet, det som tonåringar gillar att busa med. Kanske kommer någon, kanske kommer ingen.
Vissa av oss är lyckligt lottade och utan att vi riktigt förstår det så står den där hissföraren, likt han i Pretty Woman, ni vet den personen som bara finns på film men som ingen har sett i verkligheten, plötsligt i hissen. Han reser oss upp, tittar oss djupt i ögonen och trycker sedan på den våning som han tycker passar oss. Man kryper ur hissen, som om man somnat på toaletten sent en kväll, lämnar hissen bakom sig. Hisskillen säger med en kärleksfull röst, - Jag väntar här på dig, tills du är klar, så åker vi tillsammans till nästa våning också.
Vissa av oss kan tappa kontrollen, man hoppar över våningar. Man tar sig mellan våningarna utan att riktigt märka att man faktiskt varit på vissa av dom. Lite som att försöka hitta genvägar i en annan statiskt hiss som inte släpper någon förbi.
Det finns många människor som tappar kontrollen i hissen. Det finns de hissar som nödbromsen eller paniktelefonen inte fungerar i. Någon använder den där telefonen som andra bara skådar och ser som en rolig detalj. Någon annan använder alarmet, det som tonåringar gillar att busa med. Kanske kommer någon, kanske kommer ingen.
Vissa av oss är lyckligt lottade och utan att vi riktigt förstår det så står den där hissföraren, likt han i Pretty Woman, ni vet den personen som bara finns på film men som ingen har sett i verkligheten, plötsligt i hissen. Han reser oss upp, tittar oss djupt i ögonen och trycker sedan på den våning som han tycker passar oss. Man kryper ur hissen, som om man somnat på toaletten sent en kväll, lämnar hissen bakom sig. Hisskillen säger med en kärleksfull röst, - Jag väntar här på dig, tills du är klar, så åker vi tillsammans till nästa våning också.
Kvällspoesi
Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur, skriver:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det ska."
Lite av en Västeråsare den där!
Kram
"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det ska."
Lite av en Västeråsare den där!
Kram
Inte alltid lätt att vinna
När någon frågar mig om jag håller på något lag i fotboll är svaret ganska enkelt. Reaktionen från personen i fråga är nästan alltid den samma. - Jaha ja, det började när ryssen köpte laget va?
Jag är så trött på det så jag orkar oftast bara svara - JA, det är roligast att hålla på dom som vinner.
Men jag ska berätta något för er:)
Jag vet allt om Chelsea och deras miljarder i ryska oljepengar. Men att hålla på ett lag som förväntas att vinna av ägare, spelare, tränare, press och av de egna fansen sätter att vinna i perspektiv. Man går in i matcher och turneringar med inställningen att detta vinner vi lätt, eller borde i alla fall vinna. Problemet blir när man inte gör det. När man har förväntningar på saker så blir förlusten härliga stank värre och vinstens gloria inte lika smakfull. Man vänder alltså på det.
Har man ett mittenlag lindat runt hjärtat så blir inte förlusterna lika starka men när man lyckas slå ett bättre lag, ta sig vidare mot alla odds så är glädjen total.
Det här gäller inte bara fans till lag som Chelsea, det finns massvis med lag där samma spelregler gäller. Det är alltså inte alltid glamoröst att se segrar som självklara.
I morgon spelar Napoli borta mot Villareal och har vid vinst slagit ut Manchester City och tagit sig vidare från "dödens" grupp. Samma sak gäller för Basel som möter Manchester United hemma. Dessa lag har allt att vinna de "stora" kan bara komma där i från som förlorare eller med en utandningsluft som smakar lättnad.
Jag är så trött på det så jag orkar oftast bara svara - JA, det är roligast att hålla på dom som vinner.
Men jag ska berätta något för er:)
Jag vet allt om Chelsea och deras miljarder i ryska oljepengar. Men att hålla på ett lag som förväntas att vinna av ägare, spelare, tränare, press och av de egna fansen sätter att vinna i perspektiv. Man går in i matcher och turneringar med inställningen att detta vinner vi lätt, eller borde i alla fall vinna. Problemet blir när man inte gör det. När man har förväntningar på saker så blir förlusten härliga stank värre och vinstens gloria inte lika smakfull. Man vänder alltså på det.
Har man ett mittenlag lindat runt hjärtat så blir inte förlusterna lika starka men när man lyckas slå ett bättre lag, ta sig vidare mot alla odds så är glädjen total.
Det här gäller inte bara fans till lag som Chelsea, det finns massvis med lag där samma spelregler gäller. Det är alltså inte alltid glamoröst att se segrar som självklara.
I morgon spelar Napoli borta mot Villareal och har vid vinst slagit ut Manchester City och tagit sig vidare från "dödens" grupp. Samma sak gäller för Basel som möter Manchester United hemma. Dessa lag har allt att vinna de "stora" kan bara komma där i från som förlorare eller med en utandningsluft som smakar lättnad.
Åttondelsfinal
Avancemang till åttondelsfinal. Match väl genomförd. Har inget mer att tillägga.
Tack Chelsea!
Tack Chelsea!
Torsdagen 10/11-2011
Kommer på mig själv gående från mitt arbete mot hemmet. Letar efter min telefon i alla fickor jag har. Märker att jag har gått från jobbet i arbetsbyxorna. Kollar under jackan, har samtliga arbetskläder på mig. Hade jag dom hemma i morse? Försöker tänka tillbaka hur morgonen sett ut. Vet att jag åkte med Peter till jobbet. Hade jag min telefon då? Var är den? Den har jag ju alltid med mig i vanliga fall. Bestämmer mig för att den fortfarande är hemma. Glömde den förmodligen vid sängen när jag steg upp i morse. Kom på att jag försov mig. Det var ju Peter som väckte mig och jag kom 15 minuter sent till jobbet. Varför drog jag från jobbet. Fick jag panik igen, minns inte. Nu går jag med gråten i halsen och med bestämda steg mot hemmets trygga miljö. Solen skiner och molnen är obefintliga.
Väl hemma slänger jag arbetskläder och jacka på golvet och lägger mig under täcket. Var är mobilen slås jag av. Upp snabbare än vad en tjur hoppar i bullfighting. Letar igenom hela lägenheten men den finns inte. Ingen vanlig telefon existerar längre och jag funderar på hur jag ska ta kontakt med Peter och berätta var jag är. Går igenom datorn. Kan jag skicka sms på något sätt? Bestämmer mig för att skriva ett personligt meddelande på Twitter. Lägger mig igen och stirrar upp i taket. Jag hör att en nyckel dras runt i låset. Kollar på klockan och märker att klockan är 09. Det är alltså bara 20 minuter sedan jag kom hem. Känns som 6 timmar. Mamma kommer in med gråten i halsen. Hon kollar mig i ögonen på ett sätt som jag aldrig någonsin tidigare sett.
Din bror och jag är oroliga för dig. Din bror är orolig för din hälsa och ditt destruktiva beteende. Han tror att det finns risk att du kommer skada dig själv. Nu räcker det. Jag är din mamma och jag kommer inte släppa dig och låta dig klara dig själv nu. Jag kommer använda min rätt och skyldighet som mamma och få dig att må bättre.
Jag börjar gråta outhärdligt. Tårarna rinner som ett vattenfall när glaciärerna tinar upp på våren. Det enda jag kan tänka är vilken värdelös människa jag är. Det enda som etsar sig fast är, hur har jag kunna låtit det gått så långt. Jag ligger på ena soffan, mamma sitter på den andra. Jag hör hur hon ringer till psyk på lasarettet för att få en akuttid hos en läkare. Hör hur hon på sitt egna bestämda sätt inte nöjer sig med vad sköterskan säger. Hon ber mig om numret till min familjeläkare. Hon ringer igen. Får en telefontid om nån timme.
Min mamma har vid det här tillfället hållit upp med cigaretter i cirka en månad efter att ha rökt i 50 år. Nu frågar hon mig om jag har några hemma. Tårarna börjar igen rinna. Det finns inget stopp. Vi pratar, jag gråter och försöker svara. Jag hör mig själv säga att jag förmodligen druckit alkohol den sista månaden varje kväll för att ens kunna se mig själv i spegeln när jag borstar tänderna. Jag hör mig själv erkänna att mitt destruktiva beteende har gått långt förbi överdrift. Jag får höra min mamma igen säga att min bror är orolig för att jag ska göra något dumt med mig själv. Mina tankar fortsätter snurra. Jag ser mitt liv i snabbspolning. Jag tänker på hur jag svikit alla i min närhet. Jag märker hur mitt drickande förstört för mig själv, min familj, mitt jobb och mina chanser att hitta den kärlek jag trodde va ödets makt.
Mamma har fått en akuttid hos en läkare i morgon kl. 11. Jag blir skit nervös. Mamma ska följa med för att säkerhetställa att alla kort kommer på bordet. Ska jag behöva sitta där och berätta hur jag mår, hur jag verkligen mår. Hur jag sabbat mitt jobb, hur jag oroat min familj, hur jag har druckit, allt ska fram.
Mamma kramar om mig och säger åt mig att försöka sova lite och sen gå hem till henne så ska vi prata med Peter också så korten hamnar på bordet där också. Jag lägger mig i badet och fortsätter gråta. Får svårt att andas och det känns som att kroppen ger upp. Reser mig upp, duschar kallare och kallare och gråten ger med sig.
Eftermiddagen går fort. Det känns skönt att prata med alla om det. Peter tar det bra, han visste ju allt redan. Det va ju egentligen bara jag som inte erkänt det för mig själv. Har fortfarande inte gjort det. Är jag så trasig verkligen? Kvällen kommer och jag spelar tv-spel och timmarna flyger iväg. Nu är klockan 22 och kroppen känns tyngre än vad den brukar göra. Lägger mig med avsnitt 1, säsong 1 av West Wing. Känner hur ögonen börjar sluta sig.
Kämpa!
Nu är det endast två timmar till avspark. Det är en hatkärlek till dessa dagar. Vinna eller försvinna. Jag vet att förlustens bittra smak kommer sitta kvar mycket längre än den eventuella sötman. Man bygger upp förväntningar som är astronomiska, man ser det värsta, tänker på hur man ska reagera vid en förlust. Jag har dåliga minnen av spanska lag när det kommer till avgörande matcher.
Låt nu ärovarvet skådas, planering för framtiden starta och fansen hjärtan för stunden färgas blåa.
Jag sjunger högt för mig själv, "Will your system be alright, when you dream of home tonight", och tänker på Valencias fans som kommer önska att de aldrig satt sig på det där planet till London.
Låt nu ärovarvet skådas, planering för framtiden starta och fansen hjärtan för stunden färgas blåa.
Jag sjunger högt för mig själv, "Will your system be alright, when you dream of home tonight", och tänker på Valencias fans som kommer önska att de aldrig satt sig på det där planet till London.
Ett avgörande beslut
Helt plötsligt hade jag bilen packad och var på väg till Karlstad....
Det hade nu gått några dagar. Jag var tvungen att ringa det där samtalet jag tyckte var så svårt. Är det värt att pendla två timmar om dagen? Är jag beredd att lägga den tiden på att inte göra något alls för mitt sucktande efter stimulans. Jag hade bestämt mig. Jag ringde och svarade ja. Vi bestämde att efter julhandel skall jag börja i Örebro, tio mil enkel resa.
Så fort det var sagt så kändes det bra. Jag visste att det var det eller att sluta men jag trivdes för bra för att sluta och det kändes som att vi hade mer att ge varandra. Var nog inte riktigt mogen att tänka på vad det innebar men i efterhand så var det nog tur.
Det var mitten av september 2005 och vi var i full gång med att planera och förbereda den stundande julhandeln. Det gick bra, det kändes enkelt och jag kunde släppa de tankar jag hade om att bli motarbetad och åsidosatt. Det var ju bara en tidsfråga innan nya utmaningar väntade.
Jag kunde aldrig i min fantasi förstå vad som hände. Allt gick så fort. Från att telefonen ringde till att jag hade packat min bil med de viktigaste kläderna, nåt för varje tillfälle, och datorn till att jag svängde av mot Karlstad i Örebro. Det var i början av oktober och jag skulle till Karlstad i tre månader för att hjälpa den biträdande butikschefen där, då butikschefen plötsligt slutat.
Jag kände mig stor, ska lilla jag åka till Karlstad för att hjälpa till. Stort. Jag minns att jag ringde till butikschefen när jag åkte igenom Väse, vid OK-macken. Pirrigt, nervöst och otroligt spännande. Vad hade egentligen hänt och var är jag på väg? Det spelade egentligen ingen roll.
Det hade nu gått några dagar. Jag var tvungen att ringa det där samtalet jag tyckte var så svårt. Är det värt att pendla två timmar om dagen? Är jag beredd att lägga den tiden på att inte göra något alls för mitt sucktande efter stimulans. Jag hade bestämt mig. Jag ringde och svarade ja. Vi bestämde att efter julhandel skall jag börja i Örebro, tio mil enkel resa.
Så fort det var sagt så kändes det bra. Jag visste att det var det eller att sluta men jag trivdes för bra för att sluta och det kändes som att vi hade mer att ge varandra. Var nog inte riktigt mogen att tänka på vad det innebar men i efterhand så var det nog tur.
Det var mitten av september 2005 och vi var i full gång med att planera och förbereda den stundande julhandeln. Det gick bra, det kändes enkelt och jag kunde släppa de tankar jag hade om att bli motarbetad och åsidosatt. Det var ju bara en tidsfråga innan nya utmaningar väntade.
Jag kunde aldrig i min fantasi förstå vad som hände. Allt gick så fort. Från att telefonen ringde till att jag hade packat min bil med de viktigaste kläderna, nåt för varje tillfälle, och datorn till att jag svängde av mot Karlstad i Örebro. Det var i början av oktober och jag skulle till Karlstad i tre månader för att hjälpa den biträdande butikschefen där, då butikschefen plötsligt slutat.
Jag kände mig stor, ska lilla jag åka till Karlstad för att hjälpa till. Stort. Jag minns att jag ringde till butikschefen när jag åkte igenom Väse, vid OK-macken. Pirrigt, nervöst och otroligt spännande. Vad hade egentligen hänt och var är jag på väg? Det spelade egentligen ingen roll.
Smset
Idag fick jag ett sms av vän:
"Hej vännen! Det är otroligt modigt av dig att du kan öppna dig och skriva som du gör. Jag har fått höra av djungeltrumman att du inte mår så bra. Du vet att jag alltid finns här för dig. Bamsekram"
Smset gjorde mig så klart väldigt glad. Sms av den typen gör alla människor glada. Nu vill jag bara skriva lite hur det ligger till.
Jag har under en längre tid mått dåligt, förnekat det för mig själv och hamnat längre och längre ner i den sk. onda spiralen. Det gick så långt att jag blev oförmögen att jobba och är nu sjukskriven. Det är ingen hemlighet. Jag har väldigt onda demoner som jag slåss mot men jag absolut inte ensam i min strid. Jag har många vänner och en underbar familj. Jag vet att jag kommer komma ur detta som om möjligt en ännu bättre Tomas. Det vet jag!
Jag har stunder där jag inte mår så bra och jag har stunder där livet leker. Jag tar helt enkelt en dag i taget och kämpar på.
Att jag skriver blogg och skriver öppenhjärtligt om det mesta handlar inte om mod. Om ni frågar mig så är det på ett sätt fegt, det är mitt sätt att få ur mig saker som jag har svårt att prata om. Jag har valt att skriva det i bloggform av den anledningen att det blir "offentligt" och jag kan inte längre dölja mig för mina egna tankar. De som läser det kommer att få en riktig bild av hur jag mår och känner.
Det viktigaste att komma ihåg är att jag är på god väg, mycket av det jag skriver är saker som hänt tidigare och episoder i mitt liv som för mig är viktiga att komma ihåg i mitt sätt att komma vidare.
Men för er som känner mig så är jag i geund och botten samma glada kille och kommer alltid vara det. Det är bara just nu lite kämpigare än vanligt. Se det som att Usain Bolt omöjlligt kan slå världsrekord under OS med en stukad fot. (konstig metafor)
Och som jag ser av statistiken så är det många fler än jag trodde som läser och det glädjer mig. Tror snart det är dags för en sån där bloggtävling där man kan vinna en Onepiece för hela familjen.
"You have to feel to heal", ganska bra citat faktiskt
Kram
En som försöker hitta sin egen stig:)
"Hej vännen! Det är otroligt modigt av dig att du kan öppna dig och skriva som du gör. Jag har fått höra av djungeltrumman att du inte mår så bra. Du vet att jag alltid finns här för dig. Bamsekram"
Smset gjorde mig så klart väldigt glad. Sms av den typen gör alla människor glada. Nu vill jag bara skriva lite hur det ligger till.
Jag har under en längre tid mått dåligt, förnekat det för mig själv och hamnat längre och längre ner i den sk. onda spiralen. Det gick så långt att jag blev oförmögen att jobba och är nu sjukskriven. Det är ingen hemlighet. Jag har väldigt onda demoner som jag slåss mot men jag absolut inte ensam i min strid. Jag har många vänner och en underbar familj. Jag vet att jag kommer komma ur detta som om möjligt en ännu bättre Tomas. Det vet jag!
Jag har stunder där jag inte mår så bra och jag har stunder där livet leker. Jag tar helt enkelt en dag i taget och kämpar på.
Att jag skriver blogg och skriver öppenhjärtligt om det mesta handlar inte om mod. Om ni frågar mig så är det på ett sätt fegt, det är mitt sätt att få ur mig saker som jag har svårt att prata om. Jag har valt att skriva det i bloggform av den anledningen att det blir "offentligt" och jag kan inte längre dölja mig för mina egna tankar. De som läser det kommer att få en riktig bild av hur jag mår och känner.
Det viktigaste att komma ihåg är att jag är på god väg, mycket av det jag skriver är saker som hänt tidigare och episoder i mitt liv som för mig är viktiga att komma ihåg i mitt sätt att komma vidare.
Men för er som känner mig så är jag i geund och botten samma glada kille och kommer alltid vara det. Det är bara just nu lite kämpigare än vanligt. Se det som att Usain Bolt omöjlligt kan slå världsrekord under OS med en stukad fot. (konstig metafor)
Och som jag ser av statistiken så är det många fler än jag trodde som läser och det glädjer mig. Tror snart det är dags för en sån där bloggtävling där man kan vinna en Onepiece för hela familjen.
"You have to feel to heal", ganska bra citat faktiskt
Kram
En som försöker hitta sin egen stig:)
Medvetenhet
Tog en promenad. Det är kallt, mössa krävs för att inte färga öronen röda. Det är friskt, luften känns ren när det är kallt. Saknaden av snön färgar gatorna mörka. Molnen gör att inte himlen lyser upp. Det ljus som syns är alla ljusstakar och julstjärnor som färgar fönsterna varma. Där inne livar barn upp, ger energi till de vuxna. Det kan vara en ensam person, det kan vara en änka eller änkling som sitter och saknar. Ljuset i köksfönstret skänker värme även till dom. Jag ser persienner, totalt mörker. Det finns dom som inte får någon värme. Det finns de utslagna, obarmhärtigt ensamma människor som av olika anledningar sitter ensamma.
Det finns dom som väljer ensamheten. Det finns dom som behöver den för att hitta sig själva. Jag tittar på våran julstjärna, jag ser värme. Medvetenhet är viktigt för den mänskliga rasen den mänskliga resan. Vi får aldrig sluta tänka på dem som inte har det som du och jag har. Det finns de som inte dragit livets lott. Det finns de som inte ser alla ljusstakar och julstjärnor för de egna persiennerna. Vi får aldrig sluta vara medvetna.
Det finns dom som väljer ensamheten. Det finns dom som behöver den för att hitta sig själva. Jag tittar på våran julstjärna, jag ser värme. Medvetenhet är viktigt för den mänskliga rasen den mänskliga resan. Vi får aldrig sluta tänka på dem som inte har det som du och jag har. Det finns de som inte dragit livets lott. Det finns de som inte ser alla ljusstakar och julstjärnor för de egna persiennerna. Vi får aldrig sluta vara medvetna.
Vinna eller försvinna
I morgon är det dags för den sista gruppspelsmatchen i CL. Valencia kommer till London. Reglerna är enkla, vinna eller försvinna.
En vår utan Champions League är som en vår utan blommor som slår ut, utan snö som töar eller en himmel helt utan sol. Det finns bara seger. Allt annat är ett praktfiasko.
Jag tror verkligen att dom kommer klara det. Det måste dom göra. Som vanligt skiter jag i skönspel, regelrätta mål eller rättvisa. Men jag skiter fan i mig mer i Valencia!
Dags igen att gå över lik, springa tills man är halvblind och göra det för fansens skull. Inte för någon stormrik ryss!
Blue is the colour!
En vår utan Champions League är som en vår utan blommor som slår ut, utan snö som töar eller en himmel helt utan sol. Det finns bara seger. Allt annat är ett praktfiasko.
Jag tror verkligen att dom kommer klara det. Det måste dom göra. Som vanligt skiter jag i skönspel, regelrätta mål eller rättvisa. Men jag skiter fan i mig mer i Valencia!
Dags igen att gå över lik, springa tills man är halvblind och göra det för fansens skull. Inte för någon stormrik ryss!
Blue is the colour!
Ingen har mer rätt än Zlatan
Första steget är att lära känna sig själv. Lära sig sina signaler, lära sig att vara nöjd med den man är. Alltså på riktigt. Inte bara ha ett yttre av "jag skiter väl i vad du tycker". Utan verkligen ha en identitet man står för. Man hittar alltid svaret där i botten av oss själva, sjunger Uno Svenningsson. Efter det, det där enkla, kan man vara nöjd. Man kan börja ta för sig i livet. Man kan gå sin egen väg. Vissa har ynnesten att ha allt klart för sig tidigt, andra tar det längre tid för. Ibland förändras man och ibland förändras stigen man går längs.
När man väl är mottaglig för andra människor och deras välmening har tagit ett nytt kliv. Innan det finns det inget någon kan säga för att förändra något. Det är en kamp så djupt in i själen dit ingen når. Inte ens en själv. Det finns inga genvägar, det finns omvägar och vilseledande stigar men inga genvägar. Svaren finns där i botten av oss själva.
Jag läste i tidningen idag att Zlatan inte var nominerad till årets guldboll. Helt rätt om du frågar mig. Men det som var en underbar läsning var Zlatans kommentar: "Jag behöver inte guldbollen, jag är bäst i alla fall".
I Sverige och hos många svenskar sticker detta i ögonen. Det är inte svenskt. Men Zlatan har mer rätt än vad många av oss tror. Tänk om alla hade en sådan inställning. Zlatan är aldrig elak eller baktalar någon. Han tycker inte att någon människa är dålig, han gör inte världen till en sämre plats. Han tycker bara att han är bäst. Om det är sant eller inte får någon annan stå för. Men i hans egna ögon är han det och i hans bok finns ingen annan bättre.
Det är väl det som räknas, eller?
När man väl är mottaglig för andra människor och deras välmening har tagit ett nytt kliv. Innan det finns det inget någon kan säga för att förändra något. Det är en kamp så djupt in i själen dit ingen når. Inte ens en själv. Det finns inga genvägar, det finns omvägar och vilseledande stigar men inga genvägar. Svaren finns där i botten av oss själva.
Jag läste i tidningen idag att Zlatan inte var nominerad till årets guldboll. Helt rätt om du frågar mig. Men det som var en underbar läsning var Zlatans kommentar: "Jag behöver inte guldbollen, jag är bäst i alla fall".
I Sverige och hos många svenskar sticker detta i ögonen. Det är inte svenskt. Men Zlatan har mer rätt än vad många av oss tror. Tänk om alla hade en sådan inställning. Zlatan är aldrig elak eller baktalar någon. Han tycker inte att någon människa är dålig, han gör inte världen till en sämre plats. Han tycker bara att han är bäst. Om det är sant eller inte får någon annan stå för. Men i hans egna ögon är han det och i hans bok finns ingen annan bättre.
Det är väl det som räknas, eller?
Att vinna och vara bäst
Jag blev och mer nervös. Förra året var jag en av de tre nominerade. I år hade jag en känsla i kroppen att det kan vara min tur. Jag har hunnit med mycket detta året, jag har gjort mycket för företaget. Tankarna snurrade i huvudet. När sedan efterrätten serverades visste inte svettningarna något slut. Jag vågade inte längre ta av mig kavajen, risken för att skjortan blivit flerfärgad var för stor.
Förra året när jag var nominerad fick jag tillsammans med de andra ställa mig på en stol så att alla kunde se en. Jag kommer ihåg när dom hade de där tysta, de där obligatoriska sekunderna av tystnad när den som talar ska dra ut på det. Jag kommer ihåg hur många som skrek mitt namn. Jag kommer ihåg hur jag fick kämpa med ett påklistrat leende, inte alls lika bra som de där mediatränade kändisarna. Jag kommer ihåg hur det var någon annans namn som ropades ut. Jag vet inte om jag kände lättnad. Jag var inte besviken i alla fall. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var efteråt när många kom fram och berättade att de tyckte jag skulle ha vunnit. Jag vet att jag tyckte det var fel. Han som vann var värd det till hundra procent.
Nu stod jag där igen. På en liknande stol, i samma rum med samma påklistade leende. Denna gången kändes det som att jag skulle vinna, det var min tur. Nomineringen för vinnaren lästes upp. Något i stil med:
Denna person har en förmåga att få med sig sin kollegor utan att anstänga sig. HAN ställer alltid upp med sin resväska och ger sitt allt. Han är väldigt omtyckt hos alla och ser företagets bästa i allt han gör. Han är en perfekt ambassadör för Top-Toy. Han är galen i fotboll...
Då förstod jag.
Jag vet hur jag fick ta mig samman och hålla tårarna tillbaka. Det var blandade känslor av total lycka och tacksamhet med känslor av att är jag verkligen värd detta. Det är svårta att mingla en hel kväll och inte riktigt kunna ta åt sig av alla kramar och lyckönskningar. Alla berättade för mig att jag verkligen var värd detta och det finns ingen annan lik dig just nu. Komplimanger och lovord haglade och jag minns mig själv ta en cigarett på utsidan och fortfarande tvivla, att inte kunna sluta tänka på om det inte fanns någon som var mer värd.
Idag, några år senare vet jag att jag var värd det. Jag vet att min New York resa var välförtjänad. Men just då kändes det inte rätt. Ibland är man i en viss sinnesstämning där man inte kan ta in saker, hur fint det än är.
Förra året när jag var nominerad fick jag tillsammans med de andra ställa mig på en stol så att alla kunde se en. Jag kommer ihåg när dom hade de där tysta, de där obligatoriska sekunderna av tystnad när den som talar ska dra ut på det. Jag kommer ihåg hur många som skrek mitt namn. Jag kommer ihåg hur jag fick kämpa med ett påklistrat leende, inte alls lika bra som de där mediatränade kändisarna. Jag kommer ihåg hur det var någon annans namn som ropades ut. Jag vet inte om jag kände lättnad. Jag var inte besviken i alla fall. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var efteråt när många kom fram och berättade att de tyckte jag skulle ha vunnit. Jag vet att jag tyckte det var fel. Han som vann var värd det till hundra procent.
Nu stod jag där igen. På en liknande stol, i samma rum med samma påklistade leende. Denna gången kändes det som att jag skulle vinna, det var min tur. Nomineringen för vinnaren lästes upp. Något i stil med:
Denna person har en förmåga att få med sig sin kollegor utan att anstänga sig. HAN ställer alltid upp med sin resväska och ger sitt allt. Han är väldigt omtyckt hos alla och ser företagets bästa i allt han gör. Han är en perfekt ambassadör för Top-Toy. Han är galen i fotboll...
Då förstod jag.
Jag vet hur jag fick ta mig samman och hålla tårarna tillbaka. Det var blandade känslor av total lycka och tacksamhet med känslor av att är jag verkligen värd detta. Det är svårta att mingla en hel kväll och inte riktigt kunna ta åt sig av alla kramar och lyckönskningar. Alla berättade för mig att jag verkligen var värd detta och det finns ingen annan lik dig just nu. Komplimanger och lovord haglade och jag minns mig själv ta en cigarett på utsidan och fortfarande tvivla, att inte kunna sluta tänka på om det inte fanns någon som var mer värd.
Idag, några år senare vet jag att jag var värd det. Jag vet att min New York resa var välförtjänad. Men just då kändes det inte rätt. Ibland är man i en viss sinnesstämning där man inte kan ta in saker, hur fint det än är.
Att vinkla
I fredags lästa jag en rubrik på nätet. Jag såg en bild tillsammans med rubriken på en kille som grät. Rubriken löd: "Publiken i tåran, matchen fick avbrytas."
Jag tänkte att något hemskt hade hänt. Att nåt förfärligt hade hänt och att publiken var i tårar. När jag sedan läste vad artikeln innehöll så visade det sig att det var polisen som sprutat tårgas på en del av läktaren som var stökig. Matchen hade sedan startat efter 10 minuter.
Sjuka rubriker. Varför står det inte tårgasattack. Jag hann för en kort stund börja tycka synd om den den där killen. Nu visade det sig att det var rätt åt honom. Och var det inte hans fel så var det nog hans kompisar.
Ibland hatar man rubriksättare och tidningars alla medel för att locka till sig uppmärksamhet.
Jag tänkte att något hemskt hade hänt. Att nåt förfärligt hade hänt och att publiken var i tårar. När jag sedan läste vad artikeln innehöll så visade det sig att det var polisen som sprutat tårgas på en del av läktaren som var stökig. Matchen hade sedan startat efter 10 minuter.
Sjuka rubriker. Varför står det inte tårgasattack. Jag hann för en kort stund börja tycka synd om den den där killen. Nu visade det sig att det var rätt åt honom. Och var det inte hans fel så var det nog hans kompisar.
Ibland hatar man rubriksättare och tidningars alla medel för att locka till sig uppmärksamhet.
Att vara låtsas amerikan
Jag har inte mycket för USA. Jag skulle aldrig vilja bo där. Jag önskar ingen människa en uppväxt i detta land. Jag tycker det är skamligt att hela västvärlden använder detta land som stöttepelare, förebild och världspolis. Jag tycker att det är ynkligt att inte Europa i många fall törs stå emot dessa maktens förebilder framför allt i miljöns tecken.
Men jag älskar USA på ett annat sätt. Det finns inga i världen som gör sådana underbara filmer, såna underbara dokumentärer eller fantastiska idrottssändningar. Dom lyckas få en att känna sig amerikan för en stund, man dras med in deras patrionism som saknar motstycke (undantag Norge). Jag tänker på slutscenen i Armageddon där Bruce Willis talar till sin dotter, jag talar om Mel Gibson i We Were Soldiers och många många fler. För att inte tala om scenen mellan Tom Crusie och Jack Nicholson i a Few good men.
Jag har tittat en del på amerikansk fotboll senaste tiden och i europeiska mått mätt så är det en slö sport med massa reklamtid som förstör flödet. Men jag är fast. Jag kan titta på timmar långt försnack där man helt och hållet dras med i gamla anektdoter. Det är en fröjd att få se dessa människor leva sig in i sporten på ett sätt som får våra experter i Sverige att se ut som skolpojkar från andra klass.
Att få beskåda USA från håll, att vara turist över tevenätet och att vara en trogen filmfantast är en fröjd. Jag älskar landet. Men jag tycker synd om amerikanerna. Dom kan inte välja att bara glädjas åt det som är bra, dom ska även leva i skiten.
Nästa gång jag kommer till USA ska jag bara hålla med om att jag är från Australien, att Sverige ligger i Alperna eller att jag har isbjörnar på tomten.
Land of the brave and home of the "free"
Men jag älskar USA på ett annat sätt. Det finns inga i världen som gör sådana underbara filmer, såna underbara dokumentärer eller fantastiska idrottssändningar. Dom lyckas få en att känna sig amerikan för en stund, man dras med in deras patrionism som saknar motstycke (undantag Norge). Jag tänker på slutscenen i Armageddon där Bruce Willis talar till sin dotter, jag talar om Mel Gibson i We Were Soldiers och många många fler. För att inte tala om scenen mellan Tom Crusie och Jack Nicholson i a Few good men.
Jag har tittat en del på amerikansk fotboll senaste tiden och i europeiska mått mätt så är det en slö sport med massa reklamtid som förstör flödet. Men jag är fast. Jag kan titta på timmar långt försnack där man helt och hållet dras med i gamla anektdoter. Det är en fröjd att få se dessa människor leva sig in i sporten på ett sätt som får våra experter i Sverige att se ut som skolpojkar från andra klass.
Att få beskåda USA från håll, att vara turist över tevenätet och att vara en trogen filmfantast är en fröjd. Jag älskar landet. Men jag tycker synd om amerikanerna. Dom kan inte välja att bara glädjas åt det som är bra, dom ska även leva i skiten.
Nästa gång jag kommer till USA ska jag bara hålla med om att jag är från Australien, att Sverige ligger i Alperna eller att jag har isbjörnar på tomten.
Land of the brave and home of the "free"
Nu är det nog, pt II
Direkt efter julhandeln 2004 började vi med förberedningarna inför flytten av Toys R us i Västerås. Vi hade tidigare bestämt att vi inte skulle få några varor från mitten av december och vi skulle öppna den nya butiken i slutet av februari eller i början av mars. Snabba puckar. Det var en rikigt rolig tid. Vi tömde, vi packade och vi flyttade. Det var snöstorm, solsken och regn. Det som var roligast var att denna gången kom det etableringsteam till mitt hem, till våran butik och det var inte jag om åkte någon annanstans. Det kom rikigt roliga människor och jag byggde mig ett ännu större namn. Mitt sätt att vara gjorde att jag var en lätt person att ha att göra med och fick med mig människor utan att skrämmas eller hotas. Det var verkligen min styrka.
Nåväl. Vi öppnade med bravur och det var en lyckad öppning. Jag kommer ihåg det som det var igår när Sverigchefen ringde mig en dag. Jag stod i entren och höll på med något och han tackade för det goda sammarbetet och ville ge mig en fin bonus för det hårda slit jag lagt ner. Jag ska inte gå in på några summor men det var mer än nog, speciellt när det inte var något jag räknat med.
Men det blev snabbt vardag och sommaren kom. Jag kommer ihåg hur laddad jag var för nya tag och nya möjligheter men det gick tillbaka i samma gängor likt ett blixtlås som drogs igen. Allt var som vanligt.
Mitt i sommaren fick jag nog. Det här ger mig inget. Jag utvecklas inte och hålls tillbaka. Jag kände att jag var bättre än detta. Jag hade massvis med idéer och min kreativitet flödade. Men det var som att vara fast vid en boj likt en båt i storm som försöker ta sig loss med dras hela tiden tillbaka.
Jag tog mitt mod i hand igen och ringde min högsta chef. Svaret jag fick kom lite som en chock. Jag hade två alternativ. Antingen lämnade jag nycklarna på bordet eller så får jag börja pendla till Örebro efter jul. Att få en ny chef med nya infallsvinklar och synsätt.
Jag fick några dagar på mig och det var nu augusti.
En parentes:
Augusti börjar alltid på samma veckodag som februari då det är skottår, till exempel 2012.
Nåväl. Vi öppnade med bravur och det var en lyckad öppning. Jag kommer ihåg det som det var igår när Sverigchefen ringde mig en dag. Jag stod i entren och höll på med något och han tackade för det goda sammarbetet och ville ge mig en fin bonus för det hårda slit jag lagt ner. Jag ska inte gå in på några summor men det var mer än nog, speciellt när det inte var något jag räknat med.
Men det blev snabbt vardag och sommaren kom. Jag kommer ihåg hur laddad jag var för nya tag och nya möjligheter men det gick tillbaka i samma gängor likt ett blixtlås som drogs igen. Allt var som vanligt.
Mitt i sommaren fick jag nog. Det här ger mig inget. Jag utvecklas inte och hålls tillbaka. Jag kände att jag var bättre än detta. Jag hade massvis med idéer och min kreativitet flödade. Men det var som att vara fast vid en boj likt en båt i storm som försöker ta sig loss med dras hela tiden tillbaka.
Jag tog mitt mod i hand igen och ringde min högsta chef. Svaret jag fick kom lite som en chock. Jag hade två alternativ. Antingen lämnade jag nycklarna på bordet eller så får jag börja pendla till Örebro efter jul. Att få en ny chef med nya infallsvinklar och synsätt.
Jag fick några dagar på mig och det var nu augusti.
En parentes:
Augusti börjar alltid på samma veckodag som februari då det är skottår, till exempel 2012.
Det är stort, möcke stort
Idag var det stor match i Hällaseriens lägsta lägsta division. Det va med pigga, fräscha ben jag klev in på plan. Inte ofta jag har spelat match utan att sett dubbelt.
Det var en sjukt rolig match. Jag lyckades hamna i utvisningsbåset för att jag en kille inte klarade av en axel mot axel situation och flög över sargen. Jag var väl ett huvud längre och minst 20 kilo större. Men hur som helst, kanske var utvisning. Just då kändes det inte som det.
Men det jag vill komma till är att min bror hade redan innan matchen bestämt sig, idag skulle det ringa i målklockan. Han gjorde ganska snabbt 2 mål och i mitten av andra fick vi straff. Jag satt bredvid honom i båset och hörde hur han ropade, jag tar den - då blir det Hattrick. Han stegade ut på plan och jag hörde hur han frågade om vilka regler som gäller vid straff.
Bollen gick i mål och vi slog våra klubbor mot sargen i glädje och brorsan hade fått göra hattrick. Kanske låter lite konstigt för er, men för mig var det första gången på väldigt länge jag kände glädje för någon annan inombords. Riktig glädje, sån där glädje som gör en varm inombords.
Jag blev nöjd för att komma i protokollet och min bror för hattrick. Vi lirar i samma lag fast i olika divisioner. Jag är mer Dressmankillen som står upp och han är MQkillen som skönspelar. Bra Combo!
Det var en sjukt rolig match. Jag lyckades hamna i utvisningsbåset för att jag en kille inte klarade av en axel mot axel situation och flög över sargen. Jag var väl ett huvud längre och minst 20 kilo större. Men hur som helst, kanske var utvisning. Just då kändes det inte som det.
Men det jag vill komma till är att min bror hade redan innan matchen bestämt sig, idag skulle det ringa i målklockan. Han gjorde ganska snabbt 2 mål och i mitten av andra fick vi straff. Jag satt bredvid honom i båset och hörde hur han ropade, jag tar den - då blir det Hattrick. Han stegade ut på plan och jag hörde hur han frågade om vilka regler som gäller vid straff.
Bollen gick i mål och vi slog våra klubbor mot sargen i glädje och brorsan hade fått göra hattrick. Kanske låter lite konstigt för er, men för mig var det första gången på väldigt länge jag kände glädje för någon annan inombords. Riktig glädje, sån där glädje som gör en varm inombords.
Jag blev nöjd för att komma i protokollet och min bror för hattrick. Vi lirar i samma lag fast i olika divisioner. Jag är mer Dressmankillen som står upp och han är MQkillen som skönspelar. Bra Combo!
Att erkänna för sig själv
Att erkänna för sig själv kan vara det svåraste som finns. Vad det än handlar om. Det är lätt att utstråla en viss självklarhet, en självsäkerhet om att allt är bara fint. Det är också lätt att manipulera människor. Även människor ställer sig frågande hur det egentligen är. Men det står klart, det är absolut lättast att manipulera sig själv. Det är lättast att ljuga för sig själv.
Jag har läst många gånger att man måste förlåta sig själv innan man kan förlåta andra. Man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Jag har i min naivitet trott att det är bluff och båg. Men jag börjar tro att det finns ett samband. Inte innan man är nöjd med sig själv kan man på allvar släppa in andra i sitt liv.
Jag har själv stått rakt upp och ner och sagt att ärlighet är det viktigaste som finns. Det är viktigt i alla relationer, vänner i mellan, familj eller i ett partnerskap. Men hur ska man kunna vara ärlig mot andra om man inte är det mot sig själv. Om man ljuger för sig själv betyder ju det att den sanning man berättar för andra egentligen är lögn.
Men det är inte lätt. Det är inte lätt att lära känna sig själv. Det är inte lätt att lära sig om sina brister och heller inte sina färdigheter. Det är absolut inte lätt att erkänna för sig själv. Speciellt när skillnaden mellan den man trodde man var, den man var och den man vill bli är stor.
Nu är det nog, pt I
Det var julhandel. Det var dags för julhandeln 2004. Jag kände mig ganske bra, jag kunde mitt jobb, jag hade börjat fått klart för mig hur saker och ting fungerade. Jag tyckte jag hade en bra ledarskapsstil och jag hade fått gått våran butikschefsskola. Det hade varit tre veckor i Danmark med kurs i ledarskap. Det var bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det var tre veckor med nya kollegor, med hungriga kollegor som alla ville framåt. Det var en kurs som handlade om ledarskap, inte bara inom vårat företag, utan om ledarskap som helhet. Jag hade slutat kursen som en av de två bästa. Vem den andra var fick jag aldrig reda på. Det räckte att veta jag blivit delad kursetta. Vi var cirka 25 stycken så jag kände mig ganska rakryggad. Inte bara för att jag gjort ett bra resultat men jag kände verkligen att jag gjort mig ett namn inom företaget, hos både högre chefer och hos kollegor.
Nåväl. Jul kom och som tidigare sagt så började vi glida ifrån varandra mer och mer, jag och min chef. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig vidare, vad är nästa steg? Jag kommer ihåg hur svårt det var. Jag tyckte mig ha försökt allt med att försöka få in mitt tankesätt och mina värderingar men det stod stilla. Tillslut, efter många sömnlösa nätter, stod det klart, i alla fall i mitt huvud, att antingen måste jag säga upp mig och söka nytt jobb eller så måste jag gå bakom min chefs rygg och gå direkt till Sverigechefen. Jag valde att gå bakom min chefs rygg.
Vi nästa besök av Sverigechefen tog jag mitt mod i hand och följde med honom ut till bilen. Jag berättade hur jag kände och mina önskningar var att antingen få chansen som biträdande butikschef i en annan stad eller så måste jag söka mig vidare. Det var en riktig chansning. Sverigechefen var inte direkt känd för att fundera eller att tänka på sina beslut så det kunde sluta med att, - bara att lämna nycklarna på bordet.
Han berättade för mig att under 2005 kommer vi flytta butiken i Västerås och då behövs du. Du kommer att ha en nyckelposition. Jag kan inte lova dig något efter det, men vänta lite, gör inget förhastat nu.
Jag kände mig nöjd med det och en viss spänning släppte. Ok, tänkte jag, jag kör på ett tag till.
Nåväl. Jul kom och som tidigare sagt så började vi glida ifrån varandra mer och mer, jag och min chef. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig vidare, vad är nästa steg? Jag kommer ihåg hur svårt det var. Jag tyckte mig ha försökt allt med att försöka få in mitt tankesätt och mina värderingar men det stod stilla. Tillslut, efter många sömnlösa nätter, stod det klart, i alla fall i mitt huvud, att antingen måste jag säga upp mig och söka nytt jobb eller så måste jag gå bakom min chefs rygg och gå direkt till Sverigechefen. Jag valde att gå bakom min chefs rygg.
Vi nästa besök av Sverigechefen tog jag mitt mod i hand och följde med honom ut till bilen. Jag berättade hur jag kände och mina önskningar var att antingen få chansen som biträdande butikschef i en annan stad eller så måste jag söka mig vidare. Det var en riktig chansning. Sverigechefen var inte direkt känd för att fundera eller att tänka på sina beslut så det kunde sluta med att, - bara att lämna nycklarna på bordet.
Han berättade för mig att under 2005 kommer vi flytta butiken i Västerås och då behövs du. Du kommer att ha en nyckelposition. Jag kan inte lova dig något efter det, men vänta lite, gör inget förhastat nu.
Jag kände mig nöjd med det och en viss spänning släppte. Ok, tänkte jag, jag kör på ett tag till.
En snabbis...
Det blev 0-3, inte alls matchvisande. Newcastle borde haft minst 2 mål. Chelsea borde haft ett rött kort. Lampard höll på att avgöra men han missade sin straff. Ribbor, stolpar ett Chelsea som delvis spelade bra men oftast såg ut som yra höns runt eget straffområde.
Räddningen kom när Newcastles Coloccini blev skadad och de fick problem i eget straffområde. Kommer ni ihåg han från lika som bär. Precis, han. Chelsea vann på ett precis sådant sätt som jag ville. Tur, otur och massa slit, där hela Chelsea iaf sprang. Ibland åt fel håll men dom sprang.
I veckan står Valencia på tur och då är det om möjligt ännu viktigare att vinna.
No regrets!
Räddningen kom när Newcastles Coloccini blev skadad och de fick problem i eget straffområde. Kommer ni ihåg han från lika som bär. Precis, han. Chelsea vann på ett precis sådant sätt som jag ville. Tur, otur och massa slit, där hela Chelsea iaf sprang. Ibland åt fel håll men dom sprang.
I veckan står Valencia på tur och då är det om möjligt ännu viktigare att vinna.
No regrets!
Dom goa glada gubbarna i de Blå
Nu är det fan i mig dags. Jag kommer aldrig sluta hoppas, jag kommer aldrig ge upp hoppet. Den blå maskinen är ett minne blått. Nu handlar det inte om skönspel eller kross. Nu handlar det om att överleva och att slåss för varje centimenter av banan. Det handlar om att kämpa för varje tuva av planen.
Vinsten måste komma nu. Mot ett lag i medvind, mot lite av årets skrällag. Det ska ske uppe i norr i ett grådassigt Newcastle med 60 000 galna supportrar i ryggen. Det ska ske nu! Släpp alla taktiktavlor, släpp all form av logik. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut, om det bli några snygga mål eller om det är någon fin individuell prestation. Det ska blir en grisfest utan dess like och ingen blir lyckligare än jag om de blå vinner på ett felaktigt offsidemål.
Kom igen nu!
http://www.youtube.com/watch?v=WO4tIrjBDkk
PS. Lampard avgör denna matchen.
Vinsten måste komma nu. Mot ett lag i medvind, mot lite av årets skrällag. Det ska ske uppe i norr i ett grådassigt Newcastle med 60 000 galna supportrar i ryggen. Det ska ske nu! Släpp alla taktiktavlor, släpp all form av logik. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut, om det bli några snygga mål eller om det är någon fin individuell prestation. Det ska blir en grisfest utan dess like och ingen blir lyckligare än jag om de blå vinner på ett felaktigt offsidemål.
Kom igen nu!
http://www.youtube.com/watch?v=WO4tIrjBDkk
PS. Lampard avgör denna matchen.
Vad är det som rör sig?
När visaren har gått ett varv har det bildats en minut. Dessa underliga varelser vi kallar minuter ramlar runt i blindo och innan vi hunnit blinka har dom fogats samman till timme. Timmarna är den första partikel vi kan börja uppfatta som kort eller lång. Helt beroende av vem vi är just då. Dagarna flyr fortare än vi anar, veckorna byggs på hög för att resas till de månader som vi tillslut kallar för år. Det enda vi med säkerthet vet är att åren fortsätter att passera, vare sig vi vill det eller inte.
Ta för dig!
Jag har ett ganska roligt minne från högstadiet. Det var inte roligt just då men nu i efterhand är det väldigt kul. Högstadiet var den första skolan där man samlades många elever från ett större område och inte bara ifrån där man bodde och redan kände alla. Det var första gången man fick chansen att träffa nytt folk. Det är också den tiden då saker börjar hända i kroppen på allvar. Både för killar och för tjejer. En väldigt intressant tid. Moppar, första fyllan och lite såna där pojkstreck som man ska gå igenom.
I alla fall. Jag hade blivit lite kär i en tjej. Det var inget jag pratade om med någon. Jag var lite så där att jag hellre höll det för mig själv än att stoltserade och försökte göra något åt det. Fortfarande lite så att jag satt i trädet och väntade på att någon skulle hämta mig. En dag satt jag och min kompis Klas på läktaren till våran gymnastiksal och tittade på en klass som hade idrott. I den klassen så gick så klart denna unga, vackra dam. Vacker, snygg, eller som man sa då när man gillade någon, hon är väl helt ok. Vi började prata lite om henne och Klas förstod ganska snabbt att jag nog kände något för henne. Han såg nog hur jag blev röd i ansiktet när han frågade och hur finnarna sken upp.
Gör nåt åt det då sa han. Nej jag vågade liksom inte. Jag var inte riktigt den typen. Jag var nog inte så kär ändå tänkte jag. Framför allt var jag rädd att bli nekad. Det slutade med att han gick iväg när deras lektion var slut och kom tillbaka efter några minuter. Var har du varit frågade jag? Jag gick till henne och sa att jag var kär i henne och hon hånglade upp mig inför alla i hennes klass. Jag minns hur det stack ett hål rakt igenom hjärtat och det kändes som att någon vred om en kniv.
Klas såg detta och berättade snabbt att han bara hade varit på toa. Nu vet jag iaf hur du känner sa han. Du kan inte dölja det så bra.
Några månader senare blev hon ihop med en annan kille som för övrigt var en annan kompis till mig. Vad hade hänt om jag förklarat för henne hur jag kände?
I alla fall. Jag hade blivit lite kär i en tjej. Det var inget jag pratade om med någon. Jag var lite så där att jag hellre höll det för mig själv än att stoltserade och försökte göra något åt det. Fortfarande lite så att jag satt i trädet och väntade på att någon skulle hämta mig. En dag satt jag och min kompis Klas på läktaren till våran gymnastiksal och tittade på en klass som hade idrott. I den klassen så gick så klart denna unga, vackra dam. Vacker, snygg, eller som man sa då när man gillade någon, hon är väl helt ok. Vi började prata lite om henne och Klas förstod ganska snabbt att jag nog kände något för henne. Han såg nog hur jag blev röd i ansiktet när han frågade och hur finnarna sken upp.
Gör nåt åt det då sa han. Nej jag vågade liksom inte. Jag var inte riktigt den typen. Jag var nog inte så kär ändå tänkte jag. Framför allt var jag rädd att bli nekad. Det slutade med att han gick iväg när deras lektion var slut och kom tillbaka efter några minuter. Var har du varit frågade jag? Jag gick till henne och sa att jag var kär i henne och hon hånglade upp mig inför alla i hennes klass. Jag minns hur det stack ett hål rakt igenom hjärtat och det kändes som att någon vred om en kniv.
Klas såg detta och berättade snabbt att han bara hade varit på toa. Nu vet jag iaf hur du känner sa han. Du kan inte dölja det så bra.
Några månader senare blev hon ihop med en annan kille som för övrigt var en annan kompis till mig. Vad hade hänt om jag förklarat för henne hur jag kände?
Det lilla extra
Det lilla extra kostar inget. Det tar varken tid eller kraft. Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att lyfta blicken, att säga hej. Hur kan det vara så många i detta land som jobbar med serviceyrken och som är totalt värdelösa på det lilla extra. Eftersom jag jobbat med detta så är jag såklart lite arbetsskadan i frågan. Man kan hylla in och hylla ut, klädställning hit eller dit men ingen uppmärmsammar än.
Igår mötte jag en dam. En invandrardam. Hon jobbade med att sälja mat, lite av min paradgren. Hej med ett leende som fick mig att få dåligt samvete för att jag inte oftare är och handlar av henne. Jag beställde något i stil med extra kalorier och när maten nästan var klar så frågade hon mig och jag ville ha senap och ketchup som vanligt. Det där lilla extra, som vanligt, fick mig att känna mig värdefull och igenkänd av henne. Visst hon kan chansa här men jag väljer att tro att hon känner igen mig. Framför allt vill hon att jag ska komma tillbaka.
När jag senare berättade om detta fick jag höra att senast så hade hon helt öppenhjärtligt stått och berättat om sin man som fått en stroke och hur hon kämpade på. Vilken människa. Vilken underbar människa.
Nu menar inte jag att man ska lägga upp hela sitt liv i sitt skyltfönster men jag menar hon vill lyckas och hon ser sina kunder som viktiga. Framför allt förstår hon att utan sina kunder skulle det inte ge henne något. Det lilla extra.
Tänk er ett Stadium eller ett H&M där det fungerade så. Där inte alla såg det som en inkomst bara.
Något att tänka på.
Igår mötte jag en dam. En invandrardam. Hon jobbade med att sälja mat, lite av min paradgren. Hej med ett leende som fick mig att få dåligt samvete för att jag inte oftare är och handlar av henne. Jag beställde något i stil med extra kalorier och när maten nästan var klar så frågade hon mig och jag ville ha senap och ketchup som vanligt. Det där lilla extra, som vanligt, fick mig att känna mig värdefull och igenkänd av henne. Visst hon kan chansa här men jag väljer att tro att hon känner igen mig. Framför allt vill hon att jag ska komma tillbaka.
När jag senare berättade om detta fick jag höra att senast så hade hon helt öppenhjärtligt stått och berättat om sin man som fått en stroke och hur hon kämpade på. Vilken människa. Vilken underbar människa.
Nu menar inte jag att man ska lägga upp hela sitt liv i sitt skyltfönster men jag menar hon vill lyckas och hon ser sina kunder som viktiga. Framför allt förstår hon att utan sina kunder skulle det inte ge henne något. Det lilla extra.
Tänk er ett Stadium eller ett H&M där det fungerade så. Där inte alla såg det som en inkomst bara.
Något att tänka på.
Våren kom
Jag kämpade på. Jag visste hela tiden att för att man ska lyckas måste man göra lite extra, lite mer än vad som krävs. Tiden gick och sommaren passerade. Här någonstans valde den dåvarande biträdande butikschefen att plötsligt säga upp sig. Jag vet inte alla detaljer kring detta men det kom plötsligt. Jag anar att de kom på kant, butikschefen och han.
Här kom ett gyllene tillfälle för mig. Jag blev tillfrågad, jag sa ja utan att blinka och mina ansvarsområden ökade dramatiskt och även min motivation. Det va bara ett år sedan jag sa att att jag skulle bli biträdande butikschef inom två år. Bra jobbat. Jag blev förflyttad från kassan, som nu långt efter svallet från julhandeln hade blivit ganska tråkigt. Speciellt under vardagarna då det inte va värst mycket kunder. Nu skulle jag ut på golvet där det konstant händer saker. Det är varugrupper som skall flyttas, det är säsongs- och kampanjupplägg som skall byggas. Allt var nytt, det var fler människor som jag skulle vara med och basa över och det kändes härligt.
Tiden gick och jag blev bättre och bättre på mitt jobb. Jag kryssade fram mellan hyllor och fick människor att må bra. Både kunder och personal. Allt genom mitt goda humör och mitt sätt att se alla. Det gick bra nu! Jag trivdes verkligen, jag fick chansen att åka på etableringar i Norge, fick åka på diverse utbildningar och även följa med de stora grabbarna på kick-offer.
Efter något år började det knyta sig lite. Jag började känna mig bekväm i den roll jag hade blivit belönad med. Jag började se längre än så. Jag började tycka att rollen jag hade var för liten. Jag och butikschefen började se annorlunda på saker, eller mest jag tror jag. Och vi kom inte riktigt överrens om vad ledarskap är och hur man på bästa sätt lyfter butik och anställda mot nya mål. Vi gled ifrån varandra kan man säga.
Samtidigt som jag blev befordrad fick vi även en ny Sverigechef för Toys R us.
Här kom ett gyllene tillfälle för mig. Jag blev tillfrågad, jag sa ja utan att blinka och mina ansvarsområden ökade dramatiskt och även min motivation. Det va bara ett år sedan jag sa att att jag skulle bli biträdande butikschef inom två år. Bra jobbat. Jag blev förflyttad från kassan, som nu långt efter svallet från julhandeln hade blivit ganska tråkigt. Speciellt under vardagarna då det inte va värst mycket kunder. Nu skulle jag ut på golvet där det konstant händer saker. Det är varugrupper som skall flyttas, det är säsongs- och kampanjupplägg som skall byggas. Allt var nytt, det var fler människor som jag skulle vara med och basa över och det kändes härligt.
Tiden gick och jag blev bättre och bättre på mitt jobb. Jag kryssade fram mellan hyllor och fick människor att må bra. Både kunder och personal. Allt genom mitt goda humör och mitt sätt att se alla. Det gick bra nu! Jag trivdes verkligen, jag fick chansen att åka på etableringar i Norge, fick åka på diverse utbildningar och även följa med de stora grabbarna på kick-offer.
Efter något år började det knyta sig lite. Jag började känna mig bekväm i den roll jag hade blivit belönad med. Jag började se längre än så. Jag började tycka att rollen jag hade var för liten. Jag och butikschefen började se annorlunda på saker, eller mest jag tror jag. Och vi kom inte riktigt överrens om vad ledarskap är och hur man på bästa sätt lyfter butik och anställda mot nya mål. Vi gled ifrån varandra kan man säga.
Samtidigt som jag blev befordrad fick vi även en ny Sverigechef för Toys R us.
En parantes
Jag är relativt van, relativt är sjukt ord, men jag har inga problem att stå inför folk och prata. Jag är en fantastisk ordbajsare. Alltså en som kan prata länge utan att egentligen säga nåt. Det är ibland en styrka men inte alltid. Men jag gillar att prata och ha folk som lyssnar på mig. Jag tror att grunden för detta är att jag gick i dramaklass på mellanstadiet.
Jag har hållit i massvis med personalmöten, jag har varit innebandytränare och jag har stått i centrum massor av gånger. Men vid ett tillfälle hände något. Vid ett personalmöte jag skulle hålla hände något jag aldrig känt förrut. Oftast när man ska prata inför folk så blir man alltid lite nervös. Så även jag. Jag brukar förbereda mig mycket. Det gör det lättare.
Men den här gången blev det annorlunda. Jag skulle hålla personalmöte i Göteborg på Toys R us där. Jag var butikschefsvikarie under några månader, inför julhandeln. Det va 2007 tror jag. Allt kändes som vanligt och jag var väl förberedd. Alla hade satt sig och vi var cirka 25 personer. Det var riktlinjerna inför den stundande julhandeln som skulle säkerhetsställas. Nu var det min tur att ta ton. Alla satt knäpptysta, många stolta över kanske sitt första jobb, som julvikarie på Toys R us.
- Välkomna!
Sen låste det sig för mig, rösten sprack och jag blev vilsen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag tittade i mina papper och försökte utläsa vad som stod. Jag hade ingen aning om vad som stod där, det va bara suddigt. Jag lyckades få fram att jag var tvungen att gå på toaletten. Jag skvätte massvis med kallvatten i ansiktet tittade mig själv djupt in i ögonen och sa tyst för mig själv, - Skärp dig din mes! Gör ditt förbannade jobb.
Allt gick som planerat, vi hade ett möte på nästan tre timmar varav det var en monolog på minst två. Jag tror ingen märkte något. Eller så märkte alla.
Jag har hållit i massvis med personalmöten, jag har varit innebandytränare och jag har stått i centrum massor av gånger. Men vid ett tillfälle hände något. Vid ett personalmöte jag skulle hålla hände något jag aldrig känt förrut. Oftast när man ska prata inför folk så blir man alltid lite nervös. Så även jag. Jag brukar förbereda mig mycket. Det gör det lättare.
Men den här gången blev det annorlunda. Jag skulle hålla personalmöte i Göteborg på Toys R us där. Jag var butikschefsvikarie under några månader, inför julhandeln. Det va 2007 tror jag. Allt kändes som vanligt och jag var väl förberedd. Alla hade satt sig och vi var cirka 25 personer. Det var riktlinjerna inför den stundande julhandeln som skulle säkerhetsställas. Nu var det min tur att ta ton. Alla satt knäpptysta, många stolta över kanske sitt första jobb, som julvikarie på Toys R us.
- Välkomna!
Sen låste det sig för mig, rösten sprack och jag blev vilsen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag tittade i mina papper och försökte utläsa vad som stod. Jag hade ingen aning om vad som stod där, det va bara suddigt. Jag lyckades få fram att jag var tvungen att gå på toaletten. Jag skvätte massvis med kallvatten i ansiktet tittade mig själv djupt in i ögonen och sa tyst för mig själv, - Skärp dig din mes! Gör ditt förbannade jobb.
Allt gick som planerat, vi hade ett möte på nästan tre timmar varav det var en monolog på minst två. Jag tror ingen märkte något. Eller så märkte alla.
Vänskap
En riktig vän är den vännen som säger det man inte vill höra. En riktig vän är den som uppmuntrar solsken och den som delar stormarna. En riktig vän dömer inte. En riktig vän är beredd att riskera vänskapen genom att få sin talan hörd. En riktig vän säger inte det man vill höra utan det man behöver höra. En riktig vän låter en segla i stormarna åter och åter igen för att hoppa i med flytvästen i orkanvindarna.
En riktig vän sticker kniven i magen.
Första tiden
Jag hade mitt mål klart. Jag skulle bara lyckas. Jag brottades med problem att det va många som hade jobbat länge, eller i alla fall längre än mig. Jag brottades med chefer som jag inte alls kom överrens med. Våran syn på ledarskap och människor var ljusår ifrån varandra. Men mitt mål var skrivet i sten.
Jag försökte vara mig själv. Jag var den roliga, snälla killen som folk hade svårt att bli osams med eller tycka illa om. Jag försökte vara alla till lags och lämnade ingen bakom. För mig har det alltid varit viktigt att hela gruppen är med oavsett vad jag tycker och tänker om personerna.
Min första julhandel var jag kassansvarig och mitt ansvarsområde var tv-spel, filmer och att se till att kassan var bemannad och att alla kunder lämnade Toys med ett leende. Jag trivdes som fisken i vattnet, som handen i handsken, ja ni fattar. Det har alltid varit min styrka att ta människor, glada eller arga, unga eller gamla. Och jag gillar det verkligen. Jag jobbade 10-22 i tre veckor i sträck och hade skitkul och jag vet att jag gjorde ett jätte bra jobb. Jag kände mig lite som sista utposten och kände verkligen hur just mitt arbete hade inverkan på slutresultatet.
När min lön senare kom så hade jag tjänat 15000 kronor den månaden. Då ska man komma ihåg att skatten skall dras också. Timmarna vill jag inte ens tänka på hur många det va. Men det gjorde inget, jag försvarade mig med enkelhet mot vänner och familj med att jag kommer snart vara butikschef och då kommer min lön idag vara värd varenda krona.
Jag kommer ihåg att jag kom hem till mamma efter jobbet på julafton och det krävdes inte många koppar glögg innan jag såg dubbelt.
Sedan kom våren...
Jag försökte vara mig själv. Jag var den roliga, snälla killen som folk hade svårt att bli osams med eller tycka illa om. Jag försökte vara alla till lags och lämnade ingen bakom. För mig har det alltid varit viktigt att hela gruppen är med oavsett vad jag tycker och tänker om personerna.
Min första julhandel var jag kassansvarig och mitt ansvarsområde var tv-spel, filmer och att se till att kassan var bemannad och att alla kunder lämnade Toys med ett leende. Jag trivdes som fisken i vattnet, som handen i handsken, ja ni fattar. Det har alltid varit min styrka att ta människor, glada eller arga, unga eller gamla. Och jag gillar det verkligen. Jag jobbade 10-22 i tre veckor i sträck och hade skitkul och jag vet att jag gjorde ett jätte bra jobb. Jag kände mig lite som sista utposten och kände verkligen hur just mitt arbete hade inverkan på slutresultatet.
När min lön senare kom så hade jag tjänat 15000 kronor den månaden. Då ska man komma ihåg att skatten skall dras också. Timmarna vill jag inte ens tänka på hur många det va. Men det gjorde inget, jag försvarade mig med enkelhet mot vänner och familj med att jag kommer snart vara butikschef och då kommer min lön idag vara värd varenda krona.
Jag kommer ihåg att jag kom hem till mamma efter jobbet på julafton och det krävdes inte många koppar glögg innan jag såg dubbelt.
Sedan kom våren...
Brott ch straff
Tänk er ett scenario i land långt bort i fjärran. Ett land där fattigdom och svåra förhålllanden leder. Många människor är på flykt undan svält och torka för att ha någon som helst chans att finna mat. FN och Rädda Barnen finns i områdena för att hjälpa. De finns där för att styra upp samhället med båda förnödiheter och en viss beväpnad lugn. Dom finns där för andras skull, dom finns där med lite lön och med ett slit vi andra nog inte kan föreställa oss. Det är nog inte många av oss andra som ens skulle överväga att göra det samma.
Så här ser det ut på många platser i världen just nu, just denna sekund.
Tänk er då att en beväpnad 25 åring skjuter en människa med FN uniform vid ett vägskäl i jakt på bilen han kör. Det är en lastbil med flak. Han skjuter föraren genom fönstet så att bilen stannar. När passageraren kommer ut skjuter han honom också, kallblodigt på öppen gata. Två FN-anställda döda. Ingen beväpnad, helt oskyldiga i landet för att hjälpa till.
Förtjänar gärningsmannen att skjutas ner, kallblodigt av andra beväpnade FN-anställda så fort som möjligt? Fundera lite på det.
Tänk er sedan att gärningsmannen inte hade ätit på flera dagar.
Tänk er sedan att samma person, 25-åringen, fick en AK-47a i handen som 6 åring. Och har sedan dess blivit med hjälp av droger hjärntvättad att skjuta på alla västerlänningar med uniform.
Tänk er sedan att det var en tom lastbil. Allt dödande var förgäves.
Tänk er sedan att en fullt frisk svensk våldtar en tjej i Sverige 2011. Han åker fast för att just denna tjej är modig nog att träda fram för att kräva sin mänskliga rätt. Sedan ger rätten honom förmildrade omständigheter i rätten för att han va ju faktiskt onykter.
Jag kommer ihåg mellanstadiet. Det kom väldigt många flyktingar från forna Jugoslavien då. När vi andra lekte snödbollskrig så kastade vissa av dom från forna Jugoslavien stenar. För det gav ju dom en fördel.
Är det deras fel?
Så här ser det ut på många platser i världen just nu, just denna sekund.
Tänk er då att en beväpnad 25 åring skjuter en människa med FN uniform vid ett vägskäl i jakt på bilen han kör. Det är en lastbil med flak. Han skjuter föraren genom fönstet så att bilen stannar. När passageraren kommer ut skjuter han honom också, kallblodigt på öppen gata. Två FN-anställda döda. Ingen beväpnad, helt oskyldiga i landet för att hjälpa till.
Förtjänar gärningsmannen att skjutas ner, kallblodigt av andra beväpnade FN-anställda så fort som möjligt? Fundera lite på det.
Tänk er sedan att gärningsmannen inte hade ätit på flera dagar.
Tänk er sedan att samma person, 25-åringen, fick en AK-47a i handen som 6 åring. Och har sedan dess blivit med hjälp av droger hjärntvättad att skjuta på alla västerlänningar med uniform.
Tänk er sedan att det var en tom lastbil. Allt dödande var förgäves.
Tänk er sedan att en fullt frisk svensk våldtar en tjej i Sverige 2011. Han åker fast för att just denna tjej är modig nog att träda fram för att kräva sin mänskliga rätt. Sedan ger rätten honom förmildrade omständigheter i rätten för att han va ju faktiskt onykter.
Jag kommer ihåg mellanstadiet. Det kom väldigt många flyktingar från forna Jugoslavien då. När vi andra lekte snödbollskrig så kastade vissa av dom från forna Jugoslavien stenar. För det gav ju dom en fördel.
Är det deras fel?
