pojkensomvagradeblistor

I morgon är det OS-invigningen. Spelen har redan börjat med lite fotboll. Men i morgon är det den officiella invigningen på OS-arenan och spelen kommer förklaras öppnade. OS-invigningar brukar alltid vara nåt i hästväg, något speciellt och jag ser fram emot den. Men om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg en enda, det är inget från någon invigning som fastnat. Jo kanske förresten, när Mohammed Ali tände facklan i Atlanta. Skakig som fan av hans tragiska sjukdom. Men annars då? Kanske den där lilla kinesen som fick mima då den riktiga var för tjock för att visas i TV. I Peking. Lite som E-types körbrud. Men faktiskt inget annat. Men jag tror att jag alltid häpnas varje gång. Så vi får hoppas på storslagna brittiska regissörer.

 

Annars då? Inte mycket. Länge sedan jag var så otaggad för ett OS. Vi har varit väldigt bortskämda under massor med år med bra friidrottare som öst, med svenska mått, medaljer över oss. I år är alla skadade tror jag. Jag var taggad inför fotbollen men har redan släppt det utan att egentligen sett en enda match. Jag såg damernas och kommer följa dem. Bolt är så klart en stor favorit, enkom för att han utstrålar jamaicansk lekfullhet. Sedan hoppas jag mycket på Sara Sjöström för sin ungdoms skull. Sist men inte minst vill jag verkligen att den där svensken med finsk efternamn ror hem nån medalj i en sport jag inte förstår.

 

OS är kanske den största sporthändelsen som finns. Det finaste man kan vinna. Jag är säker på att det kommer bli något fiasko, några dopare, några stjärnor som springer hem sina guld lätt och massor av sex i OS-byn.

 

Vad jag inte förstår är hur idrottsmän från Syrien får vara med. Visst det är inte idrottarnas fel. Men visst fan ska vi säga ifrån när länder spårar ur. Handelsblokader hit och dit, FN här och där, men det är i OS och sportsammanhang allt syns. Världens ögon riktas och det är här vi kan ta ställning. Så det så!

 

SVT visar 600 timmar, 600 timmar. Då slipper jag i alla fall se Doctors eller hem till byn om det regnar!

 

Kom igen nu Sverige!

I morgon är det OS-invigningen. Spelen har redan börjat med lite fotboll. Men i morgon är det den officiella invigningen på OS-arenan och spelen kommer förklaras öppnade. OS-invigningar brukar alltid vara nåt i hästväg, något speciellt och jag ser fram emot den. Men om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg en enda, det är inget från någon invigning som fastnat. Jo kanske förresten, när Mohammed Ali tände facklan i Atlanta. Skakig som fan av hans tragiska sjukdom. Men annars då? Kanske den där lilla kinesen som fick mima då den riktiga var för tjock för att visas i TV. I Peking. Lite som E-types körbrud. Men faktiskt inget annat. Men jag tror att jag alltid häpnas varje gång. Så vi får hoppas på storslagna brittiska regissörer.

 

Annars då? Inte mycket. Länge sedan jag var så otaggad för ett OS. Vi har varit väldigt bortskämda under massor med år med bra friidrottare som öst, med svenska mått, medaljer över oss. I år är alla skadade tror jag. Jag var taggad inför fotbollen men har redan släppt det utan att egentligen sett en enda match. Jag såg damernas och kommer följa dem. Bolt är så klart en stor favorit, enkom för att han utstrålar jamaicansk lekfullhet. Sedan hoppas jag mycket på Sara Sjöström för sin ungdoms skull. Sist men inte minst vill jag verkligen att den där svensken med finsk efternamn ror hem nån medalj i en sport jag inte förstår.

 

OS är kanske den största sporthändelsen som finns. Det finaste man kan vinna. Jag är säker på att det kommer bli något fiasko, några dopare, några stjärnor som springer hem sina guld lätt och massor av sex i OS-byn.

 

Vad jag inte förstår är hur idrottsmän från Syrien får vara med. Visst det är inte idrottarnas fel. Men visst fan ska vi säga ifrån när länder spårar ur. Handelsblokader hit och dit, FN här och där, men det är i OS och sportsammanhang allt syns. Världens ögon riktas och det är här vi kan ta ställning. Så det så!

 

SVT visar 600 timmar, 600 timmar. Då slipper jag i alla fall se Doctors eller hem till byn om det regnar!

 

Kom igen nu Sverige!

1. Spela golf

Behöver inte säga nåt här!

 

2. Lyssna på Alex och Sigges podcast

En ärlig konversation på ett filosofiskt plan. Otroligt öppet om livet och dess svårgiheter på en hög nivå. Ger mycket glädje.

 

3. Läs David Eberhard

3 böcker, I Trygghetsnarkomernas land, Ingen tar skit i de lättkränktas land och Normalt. Ger en ett rejält perspektiv till både andra och en själv.

 

4. Skriv dagbok

Skriv minst 3 positiva saker med dagen och en negativ. Vad som helst. Snart kommer du se att de positiva lyses upp. Även om du är en glad person och inte en bitterfitta som mig kommer du se smärre mirakel

 

5. Ta dagen som den kommer

Stressa inte över att du måste hitta på saker, resa eller annat. Vi måste faktiskt inte göra något annat än det vi vill. Vi behöver inte ha nån häftig berättalse när vi kommer tillbaka till jobbet. Låt de andra i lunchrummet bjuda på det.

 

6. Köp Speedos

Eller mer viktigt, bada som fan. Det är inte länge badluckan är öppen. Skit i att det är kallt som fan, du torkar, jag lovar.

 

7. Umgås med familj och vänner

Det är de viktigaste vi har i livet, det är de som finns där i vått och torrt. Jag inte Ferrarivänner eller andra lösa kontakter. Umgås med dina favoriter och säg nej mer än du tycker är skönt.

 

8. Drick med måtta

Gör inte det, jag är bara avundsjuk på uteserveringar, brygghäng, båthäng, sportevenemang osv. med en öl i handen. Men göm dig inte bakom spriten bara, det blir inte bättre i morgon. Jag lovar. Men gör sjuka prylar och sjöng högt!

 

9. Ät ute

Sitt ute så mycket som möjligt. Men bli inte dumsvensk, bara för det är sommar kan det bli både kallt och mycket mygg. Då är det ok att gå in.

 

10. Gör va fan du vill

Du är din egen chef. Gör precis vad fan du vill och låt ingen sätta sig på dig. Är magkänslan rätt spelar det ingen roll vad alla besserwissrar som jag tycker och tänker!

 

ALL IN!

Det är inte ofta jag får sån där ståpäls över armarna när jag ser nåt bra på tv. Konsert, bra film, bra tal eller nåt att nummer av nåt slag. Men igår var det nästan en timmes rysning. Tomas Ledin live från Skansen. Fy fan va bra det va. Vi kan prata om Melissa Horn, Winnerbäck, Kings of Leon eller Coldplay och om hur bra de är. Men på något sätt så är Tomas Ledin ändå kung. Han jämfördes i dagens media med The Boss, kanske att ta i lite men jag förstå det. Just att han är svensk, får en mixad publik och har hela Sverige som kör. Det finns säkert de som säger emot men fan vilket geni. Sättet han tar över scenen, får igång publiken och även mig. För mig var han i alla fall Sveriges The Boss igår och skulle jag välja skulle jag hellre se en konsert med honom än den verklige The Boss, handen på hjärtat. Nu är jag ingen konsertgubbe så jag är mer än nöjd med det jag fick se igår.

Min kommentar var: "Nu känner jag mig sjukt mesig men jag ryser så jag får ståpäls", varför det var svaret. Och ja, varför det?

Ett litet smakprov!

 

 

Hela konserten finns på svtplay.se! Se den!

Jag tycker inte att allt är skit. Jag väljer inte bara att skriva, läsa, titta eller prata om elände i min närhet eller i världen. Men jag är säker på att det är för lite av den delen i våra förstoringsglas. Vi väljer att "skydda" oss från livet elände och väljer att se det som svart och farligt. Men cykelhjälmen vi sätter på oss kommer i slutändan att putta ner oss från tronen av falska iaktagelser.

 

Det svarta, mörka eller skiten som finns är minst lika viktig att belysa som all jävla glädje som endast sprids. Rikedom, lycka och välmående. Det finns annat och det är viktigt att förstå att det är en lika stor del av livet.

 

Det är inte så att världens lyckligaste människor inte är undantagna dessa saker. De väljer "bara" att acceptera dessa. Att se dem, beakta och i vissa fall beundra men för att sedan acceptera dem som en del av livet.

 

Mitt nya ledord är acceptera. Oavsett vad. Det jag inte kan acceptera tar jag avstånd i från och det jag inte kan ta avstånd i från väljer jag i alla fall att acceptera.

 

Foooooooreeeeeeeee suckers!

Såg en dokumentär idag. Ja, jag vet, jag har blivit en golfnörd men jag gillar det och har faktiskt riktigt kul. Det är inte så ofta mitt EKG rör sig uppåt men just nu gör det faktiskt det. Det var en BBC-producerad dokumentär om Seve Ballesteros, en av de bästa golfarna genom tiderna.

 

Min tanke var att få se lite skönspel, öka på mitt golfsug lite mer. Men dokumentären kantades om honom som person. Det var mycket skönspel också men hans tragiska bortgång vid unga 54 års ålder. Han drabbades av hjärncancer.

 

Redan vid första delen fick jag tårar i ögonen av alla andra golfares fina ord om honom. Visst så är det väl alltid men man märker när det är på riktigt mer än ett spel för galleriet. Han verkar ha varit något utav det mest speciella. Alltid glad och från hjärtat lycklig över sitt liv.

 

Se bara här, orkar ni inte se hela spola fram till 5 minuter, där han ger sina sista inspelade bevingade ord.

 

 

Och som avslutande låt när eftertexterna rullar spelas denna. Mycket passande!

 

 

Passar en bitterfitta som mig!

 

Ciao!

 

Har varit på besök hos en begravningsbyrå för första gången i mitt liv. Mäkta imponerad av de som jobbar med vissa kategorier av jobb. Detta var ett sådant. Visst vi kan säga att det är deras jobb och har många års erfarenhet men vi får aldrig glömma och ta dem för givet. Samma sak de som jobbar på sjukhus eller äldreomsorgen. Äras skall de som är äras bör. Ibland är det sunt att tänka, - skulle jag klara av detta?

 

Men i väntrummet fastnade jag i en broschyr angående sorgbearbetning. Det var en reklambroschyr från en firma som sysslade med just sorgbearbetning. Det som poängterades i denna var just att det finns lika många former av sorg som det finns tillfällen av sorg. Och att just det som de flesta av våra vänner poängterar är stora myter.

 

- Tiden läker alla sår

- Sörj i ensamhet

- Var stark

- Var inte ledsen

- Ersätt förlusten

- Håll dig sysselsatt

 

Detta är alltså sex stycken myten som inte handlar om att bearbeta utan att försöka förtränga. Nu står det inte i broschyrer hur man ska gå tillväga, det skulle ju liksom förstöra deras inkomstkälla. Men jag tror att som i alla form av bearbetning så handlar det om att acceptera, lära sig leva med det och inte försöka glömma för att kunna gå vidare.

 

Självklart är inte jag nån guru men jag tror faktiskt också att detta är myter och saker som håller oss tillbaka. Att gå vidare är en acceptans och ett erkännande. När vi accepterar så har den nya resan börjat.

 

 

Är en underskattad aktivitet, skriver Tomas Ledin.

 

Nu är det semester, 2 veckor. Helt underbart. Lite som att vara sjukskriven fast man har liksom förtjänat det lite mer. Men det är en skön känsla och jag känner igen den. Inga planer, vakna, ta dagen som den kommer och bara göra det som faller en in. Ingen stress över kommande jobb, ingen stress över att vara tvungen att utnyttja sin semester till max genom diverse aktiviteter och inte heller helt slut efter jobbet när semestern infaller sig. Bra Tomas!

Känner mig faktiskt mer nöjd över min situation och mina val i livet. Gillar mig själv och tycker mig hitta tillbaka till den självkänsla jag förtjänar. Som jag brukar tjata om så väljer jag att följa magkänslan mer än vad hjärnan säger och tar mycket tid för mig själv och de aktiviteter jag gillar.

 

Nu är det semester och jag kan med största ärlighet säga att jag längtar redan tillbaka till jobbet. Cirkeln som var intakt med stress, ångest och diverse onda tankar är nu åter igen sluten med goda tankar. Känner att jag har platser och sinnestämningar att ta till då det kniper och jag tror mig vara en Tomas version 2.0.

 

Tänk er då vad jag kommer kunna uträtta!

 

Ok, jag går inte ofta på krogen. I stort sätt aldrig. När jag väl gör det har jag oftast kul, väldigt kul, fram till det att människorna runt mig kommer över kanten av jobbig fylla. Dvs. att man upprepar sig mycket, pratar väldigt högt och händelserna runt om känns obekväma. Det är inte så att jag tycker illa om någon eller dömer dem men det är inte kul för en nykter att vara nära. Alla ni som provat att gå ut nyktra vet exakt vad jag pratar om. Jag väljer helt enkelt att dunsta. Inget konstigt med det. Mitt val och mest nöjd är nog jag själv.

 

Detta medföljer att ett kvart i två ragg händer väldigt sällan. Det hände nog mer sällan förrut då jag mer än oftast var för full i alla fall men det är en annan historia.

 

Därför har jag börjat med något jag tidigare klassade som loosigt eller fördömde helt. Något som människor som inte kunde träffa någon på något annat vis höll på med. Nätdejting, nätraggning eller vad ni nu vill kalla det för. Men vad ska jag göra, jag är ju rätt bildskön, vet hur man för sig i text och gillar min dator.

 

Nu till min historia kring detta. Jag har träffat några tjejer som varit bildsköna, verkat intelektuella och i psykisk balans (återkommer till tre-eningheten). Har faktiskt fattat att det inte är farligt att göra saker, nya saker, nykter. Jag träffade en tjej, väldigt snygg vill jag såklart tillägga, på fika och en film hemma hos henne. Samma kväll när jag kom hem hade jag fått ett meddelande från en annan tjej som ville ta en fika. Lät ju kul tyckte jag och svarade att det vore kul. Vi skrev några gånger till varandra. Plötsligt skrev de första tjejen till mig att hennes bästa vän inte var intresserad av mig och att jag skulle sluta skriva till henne (det var ingen envägskommunikation). Min fråga var VA?

 

Då visade det sig att det var hennes bästa vän som skulle "testa" mig om jag träffade andra, raggade på andra. Hon ville alltså kolla hurdan jag var/är.

 

Jag slutade direkt att ha kontakt med denna tjej, båda rättare sagt. Nu tror inte jag att det skulle blivit något ändå av andra skäl men hallå? 

Del I var att inte ta betalt för sina tjänster på nätet. Framför allt tidningar. Idag kostar det t.ex. 19 kronor att ha Aftonbladets plustjänst. Vad får man för det? Bantningskurser främst men också de långa reportagen som faktiskt kan vara läsvärda. Men för många är det en omöjlig tanke att betala för att läsa nyheter på internet. Papperstidningar tappar varje dag i sålda nummer och kommer om max en generation vara passé. Var kommer då pengarna i från? Reklam såklart! Därför ser de flesta tidningarna som är gratis på nätet idag ut som en skitig jävla reklampelare med "artiklar" bredvid med info hur "Lisa" gick ner 25 kilo på 2 dagar osv. Vad lär vi oss av det? Att vi är förmodligen feta för det är det som säljer. Artiklarna speglar reklamen.

 

Vi kommer inte vara beredda att betala för nyheter. Det som en gång varit gratis kommer alltid vara gratis. New York Times har börjat att ta betalt för sin tidning på nätet och jag tror att det verkar vara lyckat. Hoppas verkligen att det kommer fungera för flera, men jag är väldigt skeptisk.

 

Del II är nu Twitter. Gratistjänst, via nätet eller mobilen. OK, den insatta tänker nu - 140 tecken är ju ingenting. Men här har ni fel. På 140 tecken fick jag idag kl. 18:00, cirka, reda på att Zlatan var klar för PSG. Vilken lön han fått och hur länge. Samma sekund tittade jag på första sidan av kvällstidningarna där det stod att hans agent nu landat i Paris för att förhandla. Gårdagens nyheter idag? Förlegat!

 

Sport tänker du, ja tänker jag. Jag är intresserad av sport. All min info idag kommer från Twitter. Från de högst meriterade och respekterade sportjournalisterna i sin genre. Samma sekund som det händer. John Terry, min "gud" stod inför rätta för rasistiska påhopp i brittisk domstol i London. 3 "twittrare" satt i domstolen och slängde ur sig citat samma sekund de sas. Så nära direktsändning man kan komma.

 

Detta gäller så klart inte bara sport. Det gäller allt. Det du är intresserad av, just du.Det länkas hela artiklar hela tiden av det du är intresserad av och i samma sekund de går att läsa.

 

Vad hade hänt om det skulle ha kostat 1 krona att följa en person på Twitter, från första början? Hade jag betalat? Garanterat! Om det idag skull börja kosta en krona i månaden att följa, vet inte.

 

Tex. Oliver Kay, skriver fotboll för The Times i England har cirka 130 000 följare. Henry Winther, Daily Telegraph, har 350 000 följare. 1 krona för varje. Ok, alla följare skulle inte vara där men det skulle vara en inkomst för tidningarna.

 

Jag skiter i att det är gratis, jag är såklart glad för det. Men det finns en stor fara i detta. Någon ska betala. Vi gör det ju inte. Vem ska då göra det?

 

Det är de som annonserar. Och de som annonserar vill ju ha valuta för sina pengar. Vilket gör media beroende av dessa annonsörer. Detta medföljer så klart att annonsörerna bestämmer vad som skrivs i tidningar och i annonsberonde media.

 

Visst tänker du, lugn nu Tomas. Men det här är ett mycket större problem än vad vi anar eller vill erkänna. De stora får större och större makt och vi matas av information som styrs på ett icke oberoende sätt.

 

Så det så! Gratis är inte alltid gott.

Varför finns det inte en kurs på högstadiet och en på gymnasiet som heter "Livet". En kurs med lärare som törs säga som det är, eventuella föreläsningar från människor som har vettiga saker från om just livet och litteratur som speglar nuet.

 

Eventuella frågeställningar:

- Hur stor är chansen att någon i din närhet får cancer?

- Vad händer med en bild du lägger upp på Instagram eller Facebook?

- Hur många tar självmord varje år?

- Vad vänder man sig för hjälp i olika situationer? T.ex. någon i familjen dör, man behöver någon att prata med osv.

- Vad betyder det att gå in i väggen?

- Hur viktigt är egentid och hur spenderar man den bäst?

- Varför misshandlas och våldtas människor varje dag?

 

Jag kan skriva listan lång.

 

Nu tänker du, - Är du helt dum i huvudet Tomas!!!! Varför fokuser på det negativa?

 

Kanske är jag det? Men livet innebär dessa saker också. Varför är detta tabu, varför ska vi gömma det jävla och det helvete som också ingår i livet? Varför skall vi inte tala om det redan som ungdomar och tidigt vuxna? Varför ska vi vänta med detta tills det händer eller att vi själva börjar fundera på detta?

 

Skit i svåra algebra metoder eller hur många gudar det finns inom hinduismen. Skit i hur hur många kungar Sverige har haft genom tiderna eller om det är sant att Gustav Vasa verkligen åkte på en skida i flykt mot Norge. Hur viktigt är det egentligen att kunna tälja ut en träfigur eller göra en gymnastikpåse när man är 16 år?
Jag lovar er att det kommer finnas tid till att lära sig de specialkunskaper man behöver i arbetslivet och jag lovar er att om ingen kan det periodiska systemet när man ska bli forskare på Astra Zenica så kommer Astra se till att ni lär er det.

 

Men när det kommer till livet så kommer skola, arbetsgivare och samhället inte hjälpa er. Ni kommer få lära er den hårda vägen. Skolan kommer inte lösa ett skit åt er men skolan kan hjälpa er att öppna samtalen, öppna dörrarna till livet.

 

Man kan starta en tanke kring elände för att faktiskt visa hur bra vi kan ha det och faktiskt när det händer, för det kommer det att göra, vara lite mer förberedd.

 

Hur mycket tycker vi egentligen och hur mycket kommer från oss själva? Jag tror tyvärr att det blir mindre och mindre. Det snabba flödet av media, nyheter, tyckare och de sociala medierna gör att vi utan att vi kanske vet om det tar in vad andra tycker och tänker. I slutändan och med tiden kommer våra egna ståndpunkter att bli färre och färre då vi blir rädda för att det vi tycker inte stämmer överrens med vad "den stora massan" tycker.

 

Igår lyssnade jag på Alex och Sigges podcast, som för övrigt alla borde göra. De tog upp skillnaden med idag och för 30 år sedan. När våra föräldrar växte upp stod man för något, det var vänstervridna haschrökandes flowerpower människor som slickade frimärken. Men de hade åsikter och de gjorde sina åsikter hörda. Idag skriver man sin status på facebook och söker gillanden eller "likes". Vi försöker skriva på twitter eller Facebook saker som gör att vi får uppmärksamhet, andras gillande. Inte saker som faktiskt står för något. Instagram använder vi för att skryta om alla platser vi är på som är bra eller bättre än de som vännerna är eller har varit på.

 

Jag tror att vi söker uppmärksamhet och godkännande. Vi har mindre och mindre åsikter som faktiskt härstammar från oss själva och för vad vi står för. Jag tror tyvärr att vi står för mindre och mindre saker.

 

Vad som fick mig att gå igång är en serie, såklart. The Wire. Hyllad av kritiker, högst rankad på IMDB.com, 9.5/10. Jag laddade ner den och började kolla. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att den stora massan tycker att den är så bra. Visst den är bra, men det finns bättre. Det är 66 669 personer som har röstat. Här har vi, tror jag, en klassisk "Om han eller hon tycker det så måste det vara så".

 

Vi följer twitter, facebook, kvällsmedier och skvallerpress så pass hårt och utan någon som helst tanke att vi tillslut tycker att det är så. Förblindade av ett informationssamhälle.

 

Jag är inte alls motståndare till det snabba IT-samhälle vi lever i, tvärtom.

 

När jag gick i skolan, närvarande eller inte, så lärde jag mig hur viktigt det är att samla information från flera håll. Flera böcker eller flera källor innan jag skulle bilda mig en uppfattning.

 

Har vi slutat med det? Litar vi enkom på "kändisar" idag? Har vi slutat bildat oss en egen uppfattning?

Försökte ge råd idag. Ni vet han Tomas som vet bäst försökte igen ge råd. Inte för att jag inte tycker jag har rätt men jag vet hur svårt det är att ta råd. Fick mig att tänka lite på hur det fungerar, det här med att ge råd. Framför allt hur det är att ta emot råd. Det är omöjligt. Det var det jag kom fram till. Enkelt. Jag menar inte att vi ska sluta ge råd, lyssna och bilda oss uppfattningar. Det jag menar är att råd kan vi inte ta emot om vi inte själva bestämmer oss för det.

 

Av en slump satt jag och snackade med min mamma idag om just detta. Eller nästan i alla fall. Vi pratade om mig och alkohol. Det har aldrig varit svårt för mig att inte dricka sen jag bestämde mig för det. Det satt så hårt rotat i min magkänsla, så fastslaget i mig själv att det blev lätt. Visst, det hände mycket runt mig som gjorde att jag kunde fastslå att min alkoholvana inte var bra, men det var inte min hjärna som sa att det var dags, det var magen. Jag hade, på riktigt, länge gått i tankarna att jag inte kunde hantera sprit. Många gånger vaknat upp med tankar att jag kanske var alkoholist och inte borde dricka mer. Inte såna där vanliga bakisideér som alla får då och då utan riktigt djupa tankar kring det. Jag visste aldrig när jag började dricka om jag skulle vakna upp med minneslucka eller inte. Om jag skulle vakna upp med ångest över att kanske ha gjort något jag inte vet om. Hjärnan visste hela tiden att alkohol och jag var inte en bra kombination. Gjorde jag något åt det? Nej, inte ett skit.

 

Till slut var det nog, hjärnans signaler nådde magen och det rotades. Jag bestämde mig att inte dricka på ett år. Jag kunde utan minsta tvivel stå för det och nästan skryta om mitt val för det var så djupt rotat att jag fullständigt sket i vad människor skulle tycka eller villka svåra frågor jag skulle få. Jag visste att detta var det bästa för mig så Fuck off om ni inte håller med eller har något att tycka. Inte för jag tror någon har det men just då brydde jag mig inte.

 

Nu är det här så klart en ganske stor sak. Men jag tror det gäller alla råd och erfarenheter vi försöker skeppa över till nära. Det är omöjligt. Vi  måste skaffa oss dessa erfarenheter själva och vi kommer aldrig vara mottagliga för råd eller tips utan dessa skall först rota sig i magtrakten och när de väl är där så kan inget stoppa oss. Det är en form av amorspilar som träffar rakt i bullseye.

 

Känslan liknar lite denna låt.

Så ta en stund för dig själv, låt inte hjärnan styra under denna stund utan låt magen få styra så kommer känslan av vad som är rätt och fel för just dig infinna sig. Lyssna inte på någon, ingen annan vet hur din magkänsla känns.

....måste jag hylla Newsroom. Jeff Daniels rollfigur, hur han helt trycker ner en skvallerjournalist och menar helt seriöst att han har "mer respekt för en heroinlangare" än för henne. Precis som Alex Schulman skriver på twitter så kan de sista 10 minuterna vara det bästa som gjorts på TV. Allt med Coldplays "Fix You" i bakgrunden. Helt magiskt. Med tendenser till tårar, TENDENSER, i ögonen var det brilliant.

 

Har ni möjlighet så se för fan till att se det! Emily Mortimer är helt fantastiskt.

 

 

Inte bara researrangörer jublar. Idag var vårat vattenläckage torrt. När jag frågade om det var bra med jobb just nu fick jag bara ett leende till svar. Efter ett tag öppnade sig fläktkillen med egen firma sig lite och berättade att tack vare översvämmningarna hade han skippat semester och bokat en resa till Thailand i vinter. Han verkade verkligen gilla regniga somrar bättre.

 

Det är inte alltid så dumt med regn och rusk tydligen!

Jag har tidigare skrivit om hur värdelöst det är med vissa samtal. Att sitta i grupp och prata om ämnen som helt saknar intresse i mig. Kallprat och prat om, i andras öron, viktiga ämnen. Jag lyssnar och försöker intressera mig och vara aktiv men lyckas sällan och tankarna far iväg.

 

Samma sak gäller känslor. Om man tar ett EKG på mina glädje eller sorgkanaler skulle det vara ett svart streck rakt igenom.

 

Jag vet exakt varför det är så. Det är för jag äter en medicin som gör så med hjärnan. Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vilket som är bäst, höga toppar och djupa dalar eller ett liv efter marken. Vi får se.

 

Men det hade varit rätt skönt att vara skitglad efter att ha gått 2 över par i går när jag spelade golf. Vilket är en av de bästa rundor jag gjort i hela mitt liv. Men å andra sidan finns det dalar jag hellre slipper.

 

Så nu ut på rangen och nöt vidare.!

Jag väljer att minnas min farfar med stolthet. Hur jag tack vare honom har kunnat spendera stora delar av mina sommarlov i våran sommarstuga. Arvet jag fått av honom är en plats inte ens gud kunde drömma om. Jag minns honom med kartboken då han följde Tour de France-cyklisternas kamp genom de franska småvägarna. Jag minns honom när han gav sig fan på något så lärde han sig det. Hur han odlade potatis och såg till att de första potatisarna kokades på midsommarafton. Jag minns hur han som 83 åring fortfarande visste hur man byggde hus bästa och struntade i ritningar. Jag minns hur jag låg i hans soffa på nätterna och tittade på sport då vi inte hade de rätta sportkanalerna.

 

Jag minns hur han stod vid den murade bänken i stugan och planterade om sina växter.

 

Hans minne kommer alltid finnas kvar i Wikhusviken som vi idag har tack vare honom.

 

Tack farfar!

Avundsjuka är ett väldigt negativt ord. Det betyder ju faktiskt att vi inte vill den andra personen det som händer eller har hänt den. Tex, pengar, berömmelse, jobb, familj eller något annat. Vad som helst. Vi vill ha det och vi önskar att vi hade det istället, eller i alla fall likadant.

 

Jag har sagt det förrut. Det är en otrolig mänsklig kraft och egenskap att verligen känna lycka över någon annans glädje eller lycka. Att utan någon som helst baktanke verkligen vara glad över någon annan. Få människor erkänner att de känner en viss avundsjuka men jag är säker på att de flesta gör det. Det värsta är att vi känner den största avundsjukan mot de människor som står oss närmast, mot de vi älskar eller tycker mest om. De som cirkulerar i våran närhet.

 

Igår lyssnade jag på Alex och Sigges podcast. Då tog de upp detta fenomen. Det kändes skönt att få det bekräftat och att lyssna till hur de känt sig avundsjuka till och med mot varandra. Alex pratade om en avundsjuka som höll på att äta upp honom. Mot hans lillebror när han gjort en bra ekonomisk affär men även mot Sigge. Jag är inte glad över hur de känner men jag är glad över hur de öppnade sig och talade om det.

 

Det finns ett stort problem med den osynliga avundsjuka. Med den osynliga avundsjuka så menar jag avundsjuka mot de som ett fåtal människor har, som syns väldigt mycket och som inte berättar hela sanningen. Det är kändisarnas värld. De målas upp i media som perfekta, perfekta liv med rikedom och berömelse. Tidningar och tv spyr ut bilder och texter på dessa människor och även om vi inte tror att vi går på det så tatueras det in på våra hornhinnor och sakta men säkert hjärntvättas vi om hur de perfekta liven ser ut. Vad som är att lyckas och var vi ska sträva. Sakta men säkert bygger vi inom oss upp mål utan att veta om det som är för de flesta ouppnårliga. Allt utom att veta om det.

 

 

Jag spelade väldigt mycket golf under högstadiet och en bit in i gymnasiet. Jag kommer ihåg hur morsan eller farsan skjutsade ut mig och kompisar till banan vid 8 på morgonen och hämtade oss vid kvällningen. Ofta blev det 36 hål, annars 18 hål och en massa bollar på rangen. Vi rensade ogräs och i lön fick vi rangekort, dvs. gratis rangebollar. Vi badade i vattenhindren när solen gått ner för att leta bollar som sedan tvättades i badkaret. Vattenhålen var bland det äckligaste som fanns att bada i men motivationen fanns där.

 

När jag sedan började jobba ordentligt försvann suget. Färre dagar fanns tillgängliga och lördagar och söndagar spenderades med andra prioriteringslistor. Idag, kanske femton år senare har jag fått suget tillbaka. Det började redan förra året men nu har jag verkligen ett sug. Fan va kul det är. Bra träning både fysiskt och mentalt och mycket tid att bara vara. Skön hobby både i grupp och ensam.

 

Igår slog jag till, nya klubbor. 2995 kronor kostade dom. Tänkte på om det vore värt det. Sedan tänkte jag på hur mycket pengar jag inte lagt på krogen och på hur förbannat duktig jag är som inte druckit och hur stolt jag är över det. Inte mycket att fundera över. Så nu jävlar!!

 

Att lyssna på, Linnea Henrikssons nya skiva. Gillar låten "Enastående" bäst. Dock inte på skivan men ändå!

 

Och glöm inte Newsroom, kan inte nog tjata om den!

 

Fooooooore!!!!

Många av oss blir avundsjuka, vissa bittra och andra förbannade. Jag tycker alla människor har rätt att tjäna hur mycket pengar de vill. Varenda slant de själva har rätt till att tjäna skall de tjäna. Det är fult att lyckas, speciellt ekonomiskt, i detta land. Det tycker inte jag. Därimot tycker jag det är fel att vissa människor tjänar orimliga summor pengar till andras bekonstnad. Jag tycker att det är förkastliga bonussystem som gång efter annan blossas upp media. Bonussystem borde byggas på andra värderingar än bara vinster.

 

Jag tycker att det är skithäftigt att en som Per Hollknekt är miljardär eller att Stefan Persson torkar sig i baken med tusenlappar. Hollknekt har gjort det från grunden och Persson byggt vidare på ett hyfsat redan stabilt imperie. Men de förtjänar det utan snack. Jag tycker att Blondinbella skall köpa sig två lägenheter och sen twittra att "det är så man gör av med cash". För hon har tjänat dessa pengar. Jag tycker att Wonna I de Jong, en "invandrare", som har byggt upp ett eget imperium och idag är en av de rikaste kvinnorna i Sverige är hur cool som helst.

 

Därimot klarar jag inte av styrelseledamöter som skickar runt verkställande dirketörer genom de Svenska företagen snabbare än vad vissa människor byter buss. Bonusar efter bonusar betalas ut vare sig det är gjort något resultat eller inte. Jag förstår att det är en platta långt där uppe som släpper in få nya människor och de rår om vandra. Men det är fel. Människor avskedas och större bonusar betalas ut.

Jag tror det var på sent 80-tal, kanske tidigt 90-tal, det var en så kallad hotellboom. Det byggdes hotell på alla möjliga platser. Det blev hotell överallt. Idag, 20 år senare, står de flesta tomma. Det används i alla fall inte som hotell. Många har gått från hotell till flyktingförläggningar till, idag, studentbostäder.

 

Idag har vi kanske avslutat, eller i alla fall på väg att avsluta, en handelsboom. Det har har byggt handelsområden på handelsområden som om köpkraften skulle ha ökat med 100% de senaste 10-20 åren. Idag har dessa natursköna ytterområden blivit gråa, tomma hangarer. Fler och fler lokaler står tomma om områden blir mer och mer öde.

 

Varför är det så? Enkelt. Det beror på den mänskliga faktorn att göra allt vi kan för att få en del av kakan. Vi ser våran chans till att tjäna en extra krona och låta den monetära religionen snurra vidare. Allt detta utan att tänka längre än just nu. Istället för att se den stora bilden. Vad behöver vi nu, hur gör vi det bäst och använder vi våra resurser bäst? Ingen aning?

 

 

Har ni inte sett Vita Huset så gör det. En helt fantastisk serie. Alan Sorkin, som skrivit den, skrev de första 3 säsonger helt nere i crack. En av de jävligaste drogerna som finns. Han har nu skrivit en ny serie i samma stil, Newsroom. Tänkte bjuda på öppningsscenen, helt magisk. Bland det bästa jag någonsin sett. Mycket nöje

 

 

 

Hans scener i Vita Huset har jag visat förrut. Geni, toppklass helt magisk.

 

Nu vill jag bara avsluta med att visa slutscenen från en av de absolut bästa filmer som någonsin har gjorts, alla kategorier. Det kan vara den absolut bästa repliken som skrivits, i rätt sammanhang så klart. Vill ni inte se hela så tryck fram till cirka 7 minuter. Döm själva, Hollywood och den patriotiska storheten vävs ihop.

 

 

 

Så tack för mig, hej!

Att fotboll är en mångmiljardindustri har väl ingen missat. Att det blir mer och mer pengar inblandat är väl ingen nyhet. Att det blir dyrare och dyrare att gå på fotboll är väl heller ingen konstig trend med dessa miljarder i fokus. Men det är klubblagsfotbollen det.

 

När våra kära landslag spelar, när det är stora turneringar så är det lite av folkets tid. Det är då vi samlas i stora hav med tröjor på och hejar fram våra stoltheter. Nu med EM i Polen/Ukraina tror jag det håller på att lida mot sitt slut. Jag tror aldrig det har varit färre människor på läktarna, aldrig har ett land försökt holka ur så mycket de bara kan från den temporära turisten som nu. Flyg, hotell, mat ja allt som har med turism att göra har skjutit i höjden. Reportage om ländernas problem som nazism, fattigdom eller arbetslöshet och låga löner har fördömts av de höga pamparna inom fotbollen.

 

Det fotbollen borde göra är att sätta krav på arrangörsländerna på riktigt och sluta blunda. Fotbollen är en stark kraft som de flesta människorna berörs av. Sweden Camp i Kiew kommer förmodligen om några år vara ett förvuxet gammalt strandområde dit ingen ukrainare vill ta sig. Idag, måndag, kommer det vanliga prislistorna fram. De vanliga kievborna skall jobba på som vanligt. Fattigdomen är kvar, oroligheterna och utanförskapet hittar till spåret igen.

 

Det har varit ett otroligt bra EM ur ett sportsligt perspektiv. Inga skandaler, inga domare i fokus och mycket bra fotboll med en värdig vinnare. Men det jag kommer minnas är den brittiska dokumentären från de nasistiska supportrar som öppet gör nasisthälsningar från läktaren. Det som senare Platini och de andra pamparna blundat för. Eller att Ukraina är ett land med 1 miljon HIV-smittade, I Europa 2012.